Veckans Fokus

Europa har fått ett telefonnummer

Året är 2034 och den 89-årige utrikeskorrespondenten Kjell Albin Abrahamson blickar tillbaka på de senaste 25 årens EU-politik.

Det är märkligt när man tänker tillbaka att för 25 år sedan var bara 27 europeiska länder med i EU. Nu, ett kvarts sekel senare, är Europas samtliga länder medlemmar i EU. Europas näst sista motståndsbastion var Vitryssland där de vitryska diktaturbröderna Lukasjenka avsattes genom en folkresning. Kontinentens allra sista medlemsland blev det inbrottssäkra bankvalvet Schweiz som gick med i den mäktiga unionen först 2030, faktiskt samma år som Sverige blev fullvärdig medlem i Nato. Brysselkorrespondenternas pressklubb tilldelade Schweiz det så kallade Vaclav Klaus-priset, uppkallat efter en tjeckisk statschef och »kärring mot strömmen« som det sexistiskt uttrycktes på den tiden.

Turkiets medlemskap är detta nådens år 2034 ännu inte löst, trots att Turkiet uppfyller alla formella krav. Utanförskapet beror enbart på motstånd från Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Turkiet har ett nära samarbete med EU, exempelvis full tillgång till unionens strukturfonder, men är formellt inte en del av unionen. »Vi har EU:s hela meny men slipper den stinkande, byråkratiska brysselkålen«, som den turkiske regeringschefen nyligen uttryckte det. Genom sin sekulära statsbildning, sin blomstrande marknadsekonomi och vitala demokrati har Turkiet blivit en förebild för regionens muslimska grannländer. Befolkningsmässigt blev Turkiet redan för tio år sedan större än Tyskland, och just detta faktum, plus den ännu olösta Cypernfrågan, är de bakomliggande orsakerna till Turkiets märkliga roll som outsider within.

Också en snabb titt i backspegeln avslöjar att varje utvidgning av EU innebar allt större utmaningar. Det vilar ett nostalgiskt skimmer över den friktionsfria utökningen av EU-familjen 1995 med de rika, neutrala och konsensusinriktade länderna Sverige, Finland och Österrike. Utvidgningen 2004 med åtta före detta kommunistiska länder i Centraleuropa, plus två öar i Medelhavet, blev ekonomiskt och mentalt en påfrestning för det tidigare så västetnocentriska EU. Det gamla Östeuropas gemensamma erfarenhet av kommunism och planekonomi präglar fortfarande dessa länders arbete i EU. Rädslan för statlig inblandning och detaljstyrning är påtaglig. Det hårdaste motståndet mot EU som en superstat har kommit från just dessa länder plus Bulgarien och Rumänien vars medlemskap blev en dyrköpt historia. Utvidgningar med de före detta jugoslaviska republikerna, Kroatien först och därefter alla de andra plus Albanien, blev en ekonomiskt dyr affär men med en stark folklig förankring, »ett återuppstått Jugoslavien fast större och med fred och demokrati«, som en kollega uttryckte det.

Trots allt ragnarökskraxande har stora framsteg skett inom klimat- och miljöfrågor. Framgångarna har ackompanjerats av många bakslag och inte mindre än fyra Köpenhamn-möten har avverkats inom loppet av två decennier. Största genombrottet var den gemensamma energimyndigheten som satte slut på den nationalistiska energipolitikens värsta avarter.

Att EU sedan snart ett kvarts sekel har en president uppfattas i dag som en självklarhet. Däremot går diskussionens vågor fortfarande höga huruvida EU-presidenten ska vara en skicklig förhandlare eller en karismatisk ledare. Europas största länder lovprisar gärna den (själv)lysande ledaren, åtminstone så länge som denne kommer från det egna landet. De mindre länderna tycks däremot föredra den strävsamma generaldirektören.

Europas roll inom utrikespolitiken har det senaste kvartsseklet ökat påtagligt. Redan på 1970-talet klagade USA:s utrikesminister Henry Kissinger på att Europa saknade ett telefonnummer och därmed inflytande. Sedan Europa fått ett telefonnummer har EU blivit världs­ledande i internationell diplomati vilket med kraft bevisades för att få stopp på de många krigen i östra Afrika. Olof Palmes deklaration att ett svenskt medlemskap i EEC var otänkbart på grund av planerna på en samordnad utrikespolitik känns – ja, avlägset.

Kjell Albin Abrahamsson är journalist och Centraleuropaexpert.

Mer ur reportaget: Så blir framtidens Europa
Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera