Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Den tomma tunnan

Hägglund har blivit gammelmoderat. Men än har han inte lyckats göra politik av sina idéer.

»God dag, god dag.«

– God dag, god dag.

In på scenen kommer kds:aren Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, han som brukade knäppa ihop västen med gylfen. Tage Danielsson vill så gärna att Lindeman ska förklara vad det här nya partiet – kristen demokratisk samling – egentligen går ut på.

– Ja, säger Lindeman, det går ut på att få en moralisk upprustning av Sverige. Sen tycker jag hela systemet med barn och sånt där är ruskigt, så vi ska väl försöka få bort det där, det där fula. Helt, helst.

– Hur då?

– Man borde bara förbjuda det. Man ska inte ha sånt där trams.

– Ska det inte finnas några barn?

– Man kan hyra barn från Tyskland eller nåt.

[[Göran Hägglund]] skrattar när han återberättar den gamla Hasse och Tage-sketchen. Han sitter i fåtöljen på ministerrummet, dagen efter partiledardebatten.

– Man var ganska förbudsglad i partiet vid den tidpunkten, säger han.

Och ska sanningen fram, erkänner han, så har kristdemokraterna förblivit förtjusta i att reglera. Partiet framstår – så uttrycker han det – som »bibelviftande fundamentalister«.

Det är detta han har bestämt sig för att ändra på. Från förbud till frihet!

Hur nu det ska gå till.

Lewi Pethrus, pingströrelsens starke man, låg bakom bildandet av kds 1964. Hans predikningar om att kristendomen och familjen var under attack från kulturradikaler blev grunden för politiken. Retoriken präglades av Bibeln, fromma människor anslöt sig.

När Alf Svensson blev partiledare ett knappt decennium senare breddades partiet. Man anammade den katolska socialläran, ett begrepp som importerades från de statsbärande kristdemokratiska partierna på kontinenten. Den nya ideologin betonade människans ofullkomlighet och de viktigaste politiska frågorna blev socialpolitik, bistånd och miljö. I ekonomiska spörsmål följde man den borgerliga sidan.

Det var samförståndspolitik kristdemokraterna ville ha, en samling i den politiska mitten.

Med den här politiken tog [[Alf Svensson]] partiet in i riksdagen och etablerade ett väljarstöd på runt tio procent. 2004 avgick han, efter 31 år. Få politiker var lika populära.

Göran Hägglund fick det otacksamma uppdraget att efterträda Svensson. Handlingsutrymmet var lika med noll. I sin första valrörelse, 2006, bestämde sig Hägglund för »sitta-still-i-båten-strategin«. När alla andra borgerliga partier förändrades skulle kristdemokraterna förbli desamma.

Strategin gav 6,6 procent i valet, ett tapp på nästan tre procent. Hägglund fortsatte sitta still i båten.

I regeringen fick kristdemokraterna ta ansvar för sin hjärtefråga – socialpolitiken.

Ändå fortsatte väljarstödet att sjunka. Sedan det misslyckade valet 2006 har partiet pendlat mellan tre och fem procent i opinionsmätningarna.

Att gestalta en intern maktförflyttning i ett parti är svårt; särskilt besvärligt är det att beskriva hur den börjar. Kanske var det i ungdomsförbundet det startade.

Under Jacob Forssmed hade förbundet betonat de mjuka frågorna – legat till vänster om partiet och lanserat Stefan Attefall som efterträdare till Alf Svensson. Men 2005 startade en rörig och infekterad strid som ledde till att en konservativ motrörelse successivt växte sig starkare. 2008 valdes Charlie Weimers till ny ordförande. Han pratade om försvar, familj, traditioner och nationalstat.

Också i partiet spred sig denna motrörelse. Det bubblade under ytan. Göran Hägglunds politiska linje ifrågasattes.

Vändpunkten, om detta är de flesta överens, blev EU-valrörelsen 2009. Huvudkandidaten [[Ella Bohlin]] krävde snusförbud. Det var hennes profilfråga. Hon drev högre skatter och lägre införselkvoter på alkohol och talade mycket om människohandel och klimatpolitik. Ett präktigt socialliberalt budskap, tyckte den konservativa motrörelsen.

– I EU-valrörelsen var det fel taktik att börja snacka snus och alkohol, säger Magnus Jacobsson, kristdemokratiskt kommunalråd i Uddevalla.

Som en direkt motreaktion bildades nätverket »Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet«. De ville bort från pekpinnepolitiken. Snart anslöt sig Charlie Weimers, liksom kvinnoförbundets nya ordförande Maria Fälth. Gruppen fick stöd av Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder, tankesmedjan Timbros Roland Poirier Martinsson och den yvigt debatterande författaren Marcus Birro.

Och på valdagen sattes ytterligare press på Göran Hägglund. Kristdemokraterna fick fjuttiga 4,7 procent och bara ett mandat i EU-parlamentet. Ett mandat som inte gick till Ella Bohlin, utan till Alf Svensson, som kryssade sig förbi.

Vad skulle Göran Hägglund göra? Plötsligt fanns ingen enighet om att sitta-stilla-i-båten. Ville han ens det själv?

Det Göran Hägglund gjorde var att anställa en ny talskrivare. Fredrik Haage klev in på socialdepartementet. Haage, som suttit i styrelsen för Fria Moderata Studentförbundet, som gjort sig ett namn som konservativ debattör i Svenska Dagbladet, Östgöta Correspondenten och tidningen Salt.

Ganska ny på sin position var också kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg. Han befann sig i partiets mittfåra, men hade precis som Göran Hägglund krisinsikt. De tre – Haage, Hägglund och Ehrenberg – började nu planera en omläggning, uppger flera källor.

I linje med Haages bok »Nycklar till en modern konservatism« bestämde sig partiledaren för att sluta betona den katolska socialläran. Politiken ska inte bestämma över vanligt folks vardag, blev det nya konservativa mantrat.

Vem som kläckte »verklighetens folk«? Oklart. Ny demokrati hade använt sig av det på sin tid. Säkert är att det var Haage som hade författat talet där Hägglund för första gången använde begreppet – på kristdemokraternas riksting i Västerås den 25 juni 2009.

– Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil, sa Hägglund.

Omläggningen var knappast välförankrad. För kretsen kring finansmarknadsminister Mats Odell kom utspelen som en överraskning.

– Odell och hans gäng har varken initierat eller drivit frågan. De har varit fullt upptagna med finanskrisen, säger en kristdemokrat i regeringskansliet.

För varje utspel blev Hägglunds kritik mot åsiktseliten med deras vänsteråsikter och genuspedagogik allt hårdare. Kristdemokraterna anklagades för populism. Men både Hägglund och Ehrenberg säger efteråt att de fick exakt de rubriker som de ville han.

– Jag ville absolut ha de reaktioner som jag fick. Om utsagorna faller ner som en död kråka då är det ingen mening, säger Hägglund i fåtöljen på socialdepartementet.

Han skrattar. Men ännu har hans nya retorik varken fått genomslag i politiken eller synts till i opinionsmätningarna.

– Konkretiseringen av vad det här ska innebära i praktisk politik saknas, säger en högt uppsatt kristdemokrat.

Så vad vill de nya kristdemokraterna?

Å ena sidan är det en cirkel som sluts, en tillbakagång till Lewi Pethrus. Återigen drivs partiet av utspel mot en vänsterradikal kulturelit.

Men å andra sidan är den nya linjen helt befriad från religiösa undertoner. Hägglund är på jakt efter konservativa väljare som inte nödvändigtvis identifierar sig med kyrkan, även om han vägrar ta ordet konservativ i sin mun.

– Det finns definitivt en lucka till höger om moderaterna, säger han.

Ehrenberg fyller ut:

– De som känner att moderaterna har övergivit någonting i politiken, de hittar vad moderaterna eventuellt har övergivet hos oss.

Nya kristdemokraterna är alltså en comeback för de gamla moderaterna.

Någon i partiet håller upp Ronald Reagan som förebild, flera säger att det är en övergång från de tyska kristdemokraternas katolska sociallära till en anglosaxisk konservatism.

Hägglund och hans nya rådgivare räknar med att de nya kristdemokraterna kan locka över 20 procent av väljarna – till och med sno röster från socialdemokraterna – på sikt. Men nu då?

Tiden rinner iväg. Om två, tre månader ska de fyra borgerliga partierna ha enats om grunderna för en ny gemensam valplattform. Då minskar möjligheterna till solospel. Risken är att Hägglund inte får så många tillfällen att visa att omläggningen inte bara är retorik.

Utan tyngd bakom orden mister Hägglunds förnyelse trovärdighet. Speciellt som väljarna haft mycket långt tid på sig att lära sig det som kristdemokraterna en gång stod för: skoluniform, fetskatt, åldersgräns för deltagande i dokusåpor och förbud mot skateboard.

Varma

[[Mats Odell]]
Hans medarbetare överraskades av utspelen i somras, men finansmarknadsministern och parti­veteranen tillhör småfolksvurmarna mer än pingstvännerna.

[[Fredrik Haage]]
Den konservativa talskrivaren har lånat fraser från Ian Wachtmeister och bekämpat nyliberaler i Fria Moderata Studentförbundet.

[[Henrik Ehrenberg]]
Stabschefen har grälat med Charlie Weimers ungdomsförbund, men driver nu Hägglund åt ett sekulariserat, konservativt håll.

Kalla

[[Jakob Forssmed]]
Stark förankring i partiets vänsterfalang, men av statsekreterarens tidigare inflytande på partiledaren syns i dag inga spår.

[[Stefan Attefall]]
Gruppledaren som flera personer pekar ut som alltför socialliberal för att ha en tung roll i ett konservativt nya kristdemokraterna.

[[Ella Bohlin]]
Stjärnskottet som Hägglund lyfte fram i EU-valrörelsen, och som indirekt startade omläggningen av partiet, är iskall.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera