Veckans Fokus

Utsläpp förstör Stockholms vatten

Rent vatten är vår viktigaste samhällsfunktion. Ett oljeutsläpp i Mälaren är myndigheternas skräck.

Fredag den 22 oktober 2010. Klockan 05.14.

Det befälhavaren skulle minnas starkast efteråt var hur havet lystes upp av lågorna. Inte dånet när tankern rände rakt upp på land, inte smärtan när han slungades ur stolen och inte millisekunden av tystnad innan explosionen fick det att slå lock för öronen.

Han visste att han egentligen borde söka upp besättningen, försäkra sig om att de alla hade klarat sig. Men han bara stod där och stirrade på den tjocka svarta röken. Yrvakna hade de kommit rusande. Språkförbistring och chocken gjorde att samtalet till Sjöräddningen försenades med flera timmar. Vinden hade fått tag på oljan. Katastrofen var ett faktum.

Vad befälhavaren inte visste var just hur stor förödelse hans korta tupplur skulle orsaka. Strömmar och vindar förde den flytande miljökatastrofen i riktning mot Norsborg, precis där ett av Stockholms två vattenverk har sitt intag. Verket tvingades omedelbart stänga. Olyckliga omständigheter gjorde att Stockholms andra vattenverk, det på Lovön, sedan tidigare var avställt för reparation.

Förutom den akuta tragedi som utsläppet orsakade längs stränderna i hela östra delen av Mälaren, blev det på bara ett par timmar tomt i kranarna för invånarna i elva kommuner i och kring huvudstaden. Chocken var total.

Redan samma kväll ringlade desperata köer till de få nödvattencontainrar med dricksvatten som man hade lyckats få fram. »Tre liter per person, inte mer!« löd handskrivna plakat.

Kvällstidningarnas löpsedlar skrek ut att det skulle ta flera veckor innan vattenkatastrofen var över.

Ovanstående händelse är fria fantasier, men helt taget ur luften är det inte.

Rent dricksvatten är vårt första och största behov. Den genomsnittlige svensken gör av med ungefär 180 liter varje dag och hela samhället är byggt för att det ska finnas konstant tillgång till vatten, rent dricksvatten. En nödvattenförsörjning, det vill säga tankbilar eller container med vatten som det blir tal om när det kommunala systemet kraschar, handlar om maximalt fem liter per person och dag. En dag skulle det fungera, kanske två. Men sen blir det problem på allvar.

Skulle en variant på ovanstående tankbåtsolycka inträffa är det just så kallat nödvatten vi får förlita oss på. För oljeutsläpp är det vattenverkscheferna fruktar allra mest.

– Det räcker med små mängder petroleum för att det ska vara krångligt att rena, säger Jan Ekvall, avdelningschef för vattenproduktion på Stockholm Vatten.

Ekvall och hans kollegor i branschen är medvetna om vattnets särställning.

– Det gjorde även våra förfäder, konstaterar han och berättar att alla system som ska trygga vår dricksvattenförsörjning därför är byggda med både hängslen och livremmar.

Råvattnet för Stockholms del kommer visserligen från Mälaren, men tas från två skilda delar, vid Norsborg och vid Lovön.

Dessutom finns en reservvattentäkt. Hela området runt Bornsjön är skyddsområde och säkerheten är rigorös, man får varken bada eller fiska i vattnet och på vintern är det inte ens tillåtet att promenera på isen. Det är i första hand Bornsjön som kopplas in om Mälaren skulle bli obrukbar. Men långt ifrån alla landets kommuner har tillgång till en andra källa.

Christina Nordensten är ansvarig för krisberedskapsprojekt på Livsmedelsverket – myndigheten som ytterst har hand om dricksvattenproduktionen i Sverige – uppskattar att bara var femte vattentäkt i Sverige har en reservvattentäkt.

– Många har problem att ens hitta en ursprungskälla med tillräckligt bra kvalitet, säger hon.

Göteborg har till exempel ett mycket känsligare system än Stockholm. Vattnet tar kommunen från Göta älv, livligt trafikerad av tankfartyg som ska in och ut ur Vänern. Närheten till havet gör också systemet mer sårbart. Vattenverket tvingas stänga sitt vattenintag omkring hundra dagar om året för att vattenkvaliteten av olika anledningar är för dålig.

I mitten av nittiotalet läckte till exempel stora mängder fenol från en industri vid Göta älv. Utsläppet fastnade i isen och gick inte att sanera utan kommunen fick stänga sitt intag och vänta på att föroreningen skulle sköljas bort den naturliga vägen.

– Skulle det hänt ytterligare en incident då så hade Göteborg stad kunnat få stora problem att lösa sin vattenförsörjning, säger hon.

Häftiga skyfall och vårfloder kan också ställa till med omfattande problem. Vattenverken får ta emot förorenat vatten de inte är konstruerade för.

Då är risken stor för att sjukdomar sprids. Ett av de värsta utbrotten inträffade i Boden 1988 där 11 000 insjuknade i magsjuka. 1995 fick 10 000 personer i sydvästra Skåne samma symtom. Att det i båda fallen berodde på vattnet stod snabbt klart, men man lyckades aldrig identifiera smittan. I vattenburna sjukdomar handlar det annars vanligtvis om campylobacter, bajsbakterier med andra ord.

Samma situation kan uppstå vid långvariga strömavbrott. Reservaggregat finns för att driva pumpar tillfälligt, men kan inte hålla tillbaka hur länge som helst.

– Det gör oss väldigt sårbara, säger Christina Nordensten på Livsmedelsverket.

Det visade sig vid stormen Gudrun för ett par år sedan. När telekommunikationerna gick ner gjorde det att drift- och övervakningsfunktionerna dog eftersom vattenverken var fjärrstyrda.

– Man tvingades skicka ut folk överallt för att kolla allt manuellt, säger Christina Nordensten.

Skulle det uppstå vattenbrist finns det delade meningar om hur man ska gå till väga, rent psykologiskt. Går myndigheten ut och vädjar till befolkningen att snåla på vattnet kan det få motsatt effekt. Folk börjar fylla upp allt de har, vattendunkar och badkar.

Den mänskliga faktorn ska aldrig underskattas. Christina Nordensten är kritisk till de slimmade organisationer som tvingats fram på många håll.

– Man klarar den vardagliga driften, men saknar uthållighet som behövs om det händer något. Och få organisationer i dag har expertkompetens som är nödvändig vid en allvarlig kris, säger hon.

För när det händer behöver man agera snabbt.

– Det är en kamp mot klockan, minst sagt. Man behöver ta stora beslut om enorma pengar. En förstörd vattentäckt kan kosta 100 miljoner att ersätta.
Det faktum att vi sedan generationer tillbaka lever i ett samhälle där vi litar på att grundläggande funktioner, så som tillgång till våra 180 liter vatten om dagen, gör att vi är mer sårbara än på många andra håll i världen.

Christina Nordensten berättar att i samband med de stora översvämningarna i Tjeckien 2004 drabbades dricksvattenförsörjningen hårt. Men befolkningen blev inte sjuk.

– De var vana vid att inte lita på vattnet och behövde bara växla över till att dricka lite mer flaskvatten, säger hon.

Så förstörs dricksvattnet

Ett hypotetiskt scenario:

1. Olycka i Mälaren
En omfattande tankbåtsolycka på Mälaren. Ett massivt oljeutsläpp på drift rakt mot dricksvattenintaget för det stora vattenverket i Norsborg i södra Stockholm.

2. Vatten stryps
Vattentillgången stryps för elva kommuner runt Mälaren. Först en vädjan från myndigheterna att spara på vattnet, men uppmaningen får motsatt effekt. Invånarna fyller badkar och vattendunkar tills det blir tomt i kranarna.

3. Nödåtgärder
Nödvattentankar ställs ut på torg och affärer bunkrar upp med pallar med flaskvatten. Sjukhus, äldreboenden och barnomsorg får specialtransporter från omkringliggande kommuner. Stockholmare erbjuds gratis entré på Fyrishov i Uppsala och Gustavsvik i Örebro, bara för att få duscha.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera