Minnesord

Ingrid Segerstedt Wiberg

Politiker, dog den 21 maj, 98 år gammal.

Ålder var för Ingrid Segerstedt Wiberg ett sinnestillstånd – eller möjligen en onödig begränsning när det gällde att handla. In i det sista var kampen mot orättvisor hennes liv. I denna kamp var hon bitande kompromisslös, varmt medkännande, sträng men alltid med ett varmt glitter i ögonvrån.

Ingrid Segerstedt Wiberg ville ha fart och ha roligt när hon kämpade för kvinnors och barns rättigheter och en värld fri från förtryck och förföljelse. När Torgny Segerstedt-stiftelsens Maj-Britt Anckar och jag hälsade på henne på Änggårdshemmet för ett år sedan hade vi med oss glass och jordgubbar och en flaska champagne som avnjöts under livligt samtal och glada skratt. Ett möte i Ingrids anda.

Jag mötte henne första gången när jag var 17 år. En kamrat och jag gick in på FN-förbundets lokaler i Allén i Göteborg och gick ut därifrån som medlemmar i FN-förbundet. Handfast värvade av ordförande Ingrid. »Vi behöver FN för att bli av med kärnvapen och bekämpa orättvisor i världen«, sade hon. Det var inte möjligt att säga nej – vi ställdes inför en naturkraft.

Sedan dess har Ingrid funnits där för mig genom åren som en vän och en påminnelse om vad mod, integritet och ihärdig principfasthet kan betyda. Hon var inte nådig ibland, särskilt när jag arbetade nära regeringsmakten. Hennes tålamod med byråkrati och regelsystem för flyktingar, bistånd och barns rättigheter var begränsat. Trots olika politiska utgångspunkter hamnade vi ofta i samma slutsatser, till exempel om alliansfrihet och om mänskliga rättigheter.

»Du är alldeles för diplomatisk«, kunde hon säga när jag inte alltid stämde in i hennes barska omdömen. Ständigt pådrivande för att sätta rättvisa och den enskilda människan i centrum. Hon protesterade inte bara med artiklar och tal i riksdagen – hon bar plakat och deltog i demonstrationer.

Ingrid hade mycket gemensamt med sin far Torgny Segerstedt, inte minst i kampen mot nazismen. Hon talade om honom med stolthet och respekt men var också väl medveten om förväntningstrycket från hans insatser. Ändå var hon den unika Ingrid som klarade sig själv och stod där som en ensam seg enbuske i stormen.

Kanske hon alltför ofta fick ta striden ensam. Hon kunde ibland bli arg och besviken när hon såg svek och avsteg från principer, till exempel i flyktingärenden eller om Sveriges anslutning till Nato. Denna känsla framträder – som den gemensamma vännen Ulla Berglindh observerat – vid en läsning av titlarna på en del av Ingrids böcker och skrifter: »Har Sveriges röst tystnat?«, »Min motbok«, »Svidande kollision med makten«, »Provstopp nu«, »Utkastad och fri«, »I tid och otid« och »Jesus var inte svensk«. Från bokpärmarna strömmar otålighet och vrede men också medkänsla och rättvisepatos.

För Ingrid – liksom hennes far – var Ordet liktydigt med Handling. Pennan och det skrivna ordet var hennes skarpt vässade vapen. Det visade hon under tiden på Göteborgstidningen och Göteborgs-­Posten till mångas glädje och andras förtret. Lika skarpa och glasklara var hennes talade ord i Sveriges riksdag och i debatter och möten. I en värld där ordet och dialogen behövs mer än någonsin för att hejda konflikter och bygga broar är budskapet om ordets makt viktigare än någonsin.

Orden var för Ingrid Segerstedt Wiberg vad verktygen är för en hantverkare – medel att lösa problem, sätt att ändra eller reparera en trasig verklighet. Den allra tydligaste kopplingen mellan Ingrids ord och verkligheten är de otaliga barn, flyktingar, kvinnor och förföljda som fått tillbaka värdiga liv tack vare henne.

I vår tid av omtumlande och upprörande händelser behöver vi fasta punkter och förebilder som ger hopp och inspiration. Ingrid Segerstedt Wiberg var en sådan människa, en sådan kvinna. Hon visade att ingen kan göra allt men att alla kan göra något. Hon visade med sin osvikliga moraliska kompass att vi kan förändra och att vi aldrig får ge upp arbetet för ett liv i värdighet för alla.

Jan Eliasson, fd utrikesminister.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera