Han var ett under av musikalitet
Musikern Jojje Wadenius dog den 1 maj, 80 år gammal.
Det var några dagar kvar till 81-årsdagen. Men vilken rulle det var i Jojje Wadenius liv. Han hade just haft två konserter med Helen Sjöholm, var nu i Oslo där han redan 2001 hade startat en inspelningsstudio, och gjorde sig redo för ett nytt gig tre dagar senare i Sverige. Inställt. Plötsligt fanns han inte mer. ”Det kom så burdust”, som en kvinnlig artistkollega konstaterade efter dödsbudet.
Och alla vittnade inte bara om hans breda musikertalang på flera instrument, främst gitarr och bas, en karriär vid och bred och hur han gjorde musik också för barn. För sådan behövs kynne och humor av speciellt slag och den lyste i hans låtar med titlar som Kråkbegravningen, Jag vill ha en hund och Jag är det fulaste som finns. Känd för den yngre publiken blev han också genom ledmotiven till tv-serier som Kalles Klätterträd och Farbrorn som inte vill va´ stor som han komponerade.
Wadenius talade en utpräglad Stockholmsslang, uppvuxen som han var i stadsdelen Kungsholmen i Stockholm. Barndomen har beskrivits som ensam. Mamman var också musiker, pianist, och på grund av sitt arbete borta långa perioder. Dock hade han förmånen att gå i Adolf Fredriks musikskola på andra sidan Barnhusbron vilket gav en bra grund för karriären och han blev en av grundarna till det som kom att kallas det svenska musikundret.
Musikern Jan Sigurd beskrev honom också mycket riktigt som ”ett under av musikalitet”. Han stod för mötet mellan lek och allvar, vänligt, mångsidigt, skickligt och nyfiket. Därför var han idealisk som ackokompanjatör på bas när Cornelis Vreeswijk spelade in en platta med visor av Evert Taube. Likadant när han spelade in musik med stjärnsopranen Anne Sofie von Otter eller höll i en master class för eleverna vid Gitarrakademin. ”Fusionsjazz, rockmusik, blues, folkmusik – allt växte i Jojjes händer”, skrev en musikrecensent.
Det kommersiella genombrottet kom med gruppen Made in Sweden i slutet av 60-talet. Bandet vann en Grammis för debutskivan (med samma namn) som sålde bra. Efter några år anslöt han sig till den amerikanska storgruppen Blood, Sweat & Tears. Han kom på så vis att bli en del av musikscenen i USA och mot slutet av 70-talet flyttade han till New York där han under många år var gitarrist i ensemblen till det omåttligt populära humorprogrammet Saturday Night Live. Han blev också en av USA:s mest anlitade kompmusiker och spelade med internationella storheter som Simon and Garfunkel, Aretha Franklin, Steely Dan, Marianne Faithfull, Diana Ross, Dionne Warwick med flera.
I en intervju med Fokus, som han gav bara några veckor före sin död, avslöjade han hemligheten bakom varje framgångsrik studiomusiker:
– Nummer ett: du är alltid i tid, du har ett instrument som fungerar, du är pålitlig, du skapar inte problem utan du vet din roll och insisterar inte på att göra något producenten inte vill att du ska göra.
– Punkt två: du är så bra att du kan tackla väldigt olika typer av musik, olika tempon och genrer inom ramen för det som ska göras.
– Och så det sista som är mindre känt men viktigt: att du plötsligt hittar på en grej som överraskar och inspirerar producent och artist. ”Wow, det där måste vi ha med. Spela den idén!”
Om sin egen musikaliska utveckling resonerade han så här i en intervju: ”Egentligen har jag varit mer gruppmusiker än solist. Det är olika perioder helt enkelt. De första åren utomlands var jag enormt kreativ. Den första Cleoplattan 1987 var rolig men jag gillar också en form av vistradition.”
De sista åren av Wadenius liv förmörkades av norska hustrun Brit Grönneviks bortgång i svår cancer 2022. Smärtan och ensamheten destillerades ner i skivan Livet är mer än bara musik, med texter av poeten Lotta Olsson, som kom förra året och blev hans sista.
”Arbetet hjälpte mig, ja, tröstade mig. Men när jag skulle sjunga in sången Vi sade att bara döden gick det inte. Jag grät i två veckor”, sa han i intervjun med Fokus. Också hans sista.
***
