Åke Axelsson ville bygga ett nytt Sverige

Det var i folkskolan i slutet av 30-talet i det lantliga, idoga Småland, som träslöjdläraren tittade på favoriteleven Åke och tänkte: han har något i nyporna. Han vet vad virke är. Han kommer att gå långt. Och läraren fick rätt.

Åke Axelsson växte upp med sju syskon på ett självhushållande hemman nära Urshult. Han har själv beskrivit sin uppväxt med orden  ”vi levde i samklang med naturen”, ty överlevnaden satt i händerna och i materialen. ”Gör det själv” var en lärdom som kom att prägla unge Åkes yrkesbana. Som tolvåring gjorde Axelsson sin första möbel, ett litet skåp. Folkskolläraren uppmuntrade honom att gå en sommarkurs i slöjd.

När han gått ut skolan fick han arbete, 15 år gammal, som möbelsnickare i Visby, där eleverna byggde möbler åt tidens stora svenska möbelnamn: Carl Malmsten. Axelsson fortsatte som gesäll på en verkstad i München och sökte sig sedan till Konstfack där han utbildade sig till inredningsarkitekt. 

På 60-talet grundade han formgivningsföretaget Galleri Stolen som samarbetade med – och senare köpte – den ansedda möbeltillverkaren Gärsnäs på Österlen i Skåne. Axelsson gjordes till ledamot av Konstakademin, mottog prestigefyllda priser och fick teknologie professors namn vid Linköpings universitet ”med anledning av sina insatser för möbelfältet som forsknings- och utbildningsämne och för design som drivkraft i en hållbar samhällsutveckling”. 

Men han såg sig själv som inredningsarkitekt snarare än professor eller möbelsnickare och helst av allt ville han beskrivas med ordet folkhemsbyggaren när, efter andra världskrigets slut, folkhemmet skulle byggas. ”Vi som var inredningsarkitekter blev en viktig kugge i detta gigantiska bygge. Det var att komma in i en helt ny värld. Vi skapade, inte bara för den besuttna överklassen, utan för de breda folklagren, ett nytt och modernt Sverige”, sa han.

Åke Axelssons yrkesliv spände över sex decennier och han kom att formge flera hundra stolmodeller till offentliga miljöer som bibliotek, restauranger, kyrkor, museer och den ikoniska kaféstolen S217, som togs fram i en tävling 1963 för att uppmärksamma att bokskogarna i Skåne var hotade. När det internationella modemagasinet Vogue lång senare gjorde ett reportage om Axelsson bar det den vitsiga rubriken ”The chair man”.

Det kunde dock irritera honom en aning, att han så till den milda grad förknippades med en enda sorts möbel: ”Jag hävdar att det är fel att säga, att jag bara designat stolar. Jag har alltid jobbat med hela projekt. Många av mina stolar har kommit till tack vare olika stora inredningsuppdrag. Stolen är bara en detalj i sammanhanget.”

Han var mycket riktigt en av landets mest anlitade inredningsarkitekter och stod bakom uppmärksammade offentliga miljöer som Handelshögskolan och restaurang Den Gyldene Freden i Stockholm, Svenska institutet i Rom, Värmlands museum i Karlstad, Konstakademin med mera. När det gamla riksdagshuset skulle renoveras på 1980-talet fanns Axelsson i gruppen som ritade om och inredde det nya riksdagshuset. Oftast arbetade han med sina projekt i verkstaden vid hemmet på Resarö i Stockholms skärgård.

Axelsson var inte främmande för att aktivt ge sig in i debatten. Han hade ritat Läsesällskapets bibliotek i Karlskrona, betraktad som en unik miljö, men fick veta att staden tänkte flytta hela härligheten. I ett öppet brev till kommunpolitikerna protesterade han: ”Rädda Läsesällskapets bibliotek! Idéer om att miljön skulle flyttas till annan plats har dryftats. Jag bedömer det som omöjligt, då inredningen är platsbyggd och precist förankrad i rummet. (…) Att vårda sitt kulturarv är en humanistisk handling som har betydelse för samhället idag och i framtiden.”

Men hellre talade han om hur han åt kung Carl XVI Gustaf skapade ett jubileumsrum på Stockholms slott när monarken firade 25 år på tronen. Det var en gåva från svenska folket och det sägs att kungen blev mycket nöjd. Då var med säkerhet Åke Axelsson också det. Hans mål var alltid att skapa miljöer som människor trivdes i.