Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

En ojämn kamp

När alliansen presenterar valmanifest är det Anders Borg som håller hov. När de rödgröna ska kontra är Thomas Östros inte ens där. Socialdemokraterna har misslyckats med att göra honom till en stark finansministerkandidat.

Två män i kavajer och uppknäppta skjortor går i vindstilla ryssvärme över däcket på vandrarhemsbåten Gustaf af Klint.

– Nu smäller det, säger en livvakt till sin kollega.

De två männen passerar [[Per Schlingmann]]. Spinndoktorn har svettringar under armarna på sin pastellgröna Lyle and Scott-piké. I övrigt är scenen perfekt. Fotograferna trycker av och bilderna talar sitt tydliga språk; det är två statsmän som vandrar fram här.

Snart ska [[Fredrik Reinfeldt]] hålla sommartal, men först måste moderatledaren marknadsföras tillsammans med sin bättre hälft.

Reinfeldt för fram första budskapet: det blir nya skattelättnader med en borgerlig regering. Sedan tar [[Anders Borg]] över, och åhörarna bläddrar i ett kompendium med tabeller samtidigt som finansministern med en dåres envishet mässar att trygga offentliga finanser alltid går före skattesänkningar. Budskap nummer två.

– Vallöftet är att det inte blir några stora skattesänkningar förrän vi är tillbaka i överskott, säger han.

I förra valrörelsen var han hemlig tjänsteman på partikansliet. Nu är han dragplåster.

Dagen efter, söndagen den 15 augusti, håller oppositionsledaren [[Mona Sahlin]] sitt sommartal. Hennes finansministerkandidat syns inte till. Det är en annan [[Thomas Bodström]] – som tar plats på scen bredvid partiledaren.

I detta val som sägs handla om de stora frågorna – arbetslösheten, den offentliga sektorns storlek och finansieringen av den – använder de rödgröna sällan [[Thomas Östros]] som Sahlins parhäst. Duellen om ekonomin är snedvriden från början.

För att tala ekonomspråk: knappt 43 procent av svenskarna ser helst Anders Borg som finansminister efter valet medan bara 19 procent föredrar Thomas Östros, enligt en mätning som United Minds publicerade i Aftonbladet nyligen.

Hur kan det skilja så mycket mellan två personer som egentligen är så lika?

Första gången Anders Borg och Thomas Östros möttes, för drygt tjugo år sedan, var de studiekamrater, två begåvningar som professorn [[Leif Lewin]] så här i efterhand har svårt att skilja åt i briljans.

– De var bland de bästa studenter jag haft, säger han.

Både Borg och Östros var aktiva i politiska ungdomsförbund. Borg som vice ordförande i det moderata studentförbundet, Östros som ombudsman i SSU.

Båda saknade självklara förutsättningar för att vara stjärnstudenter. Borg hade hoppat av gymnasiet och läst på komvux, Östros kom från en arbetarfamilj med svag studietradition.

Båda plockades kvickt upp av sina partiledare. Borg blev politiskt sakkunnig hos [[Carl Bildt]] 1991, Östros utnämndes till skatteminister av [[Göran Persson]] 1996.

Båda gjorde en ideologisk resa – eller ett inriktningsval – under åren som följde efter grundutbildningen.

Borg som kritiserat staten i alla lägen och ställt sig upp i Robert Aschbergs tv-program och deklarerat att han »skulle inte göra ett jota« om han vore statsminister, putsades till av SvD-chefen [[Mats Svegfors]], som skämtsamt säger att han gjorde Anders Borg till socialdemokrat.

– Mats var viktig de åren kring skiftet mellan 80-tal och 90-tal , vi talade mycket om politik då, säger Anders Borg.

Östros, som under SSU-åren betraktats som klassisk socialdemokrat, lyssnade på den interna förnyelsedebatt som leddes av finansminister Kjell-Olof Feldt och kanslihushögerns profiler [[Erik Åsbrink]] och [[Klas Eklund]].

Deras teser om att Keynes aktiva konjunkturpolitik kunde kastas på sophögen och att det viktigaste var att bekämpa inflationen kom att kallas normpolitik, en skola som Östros anammade och som blev grundläge för socialdemokratin under hans år i regeringen.

Borg och Östros gjorde samma resa och närmade sig dessutom varandra. Nu, i valrörelsen 2010, framstår de som så lika varandra att det är svårt att se skillnad. Borg stimulerar ekonomin med statliga satsningar, som Östros krävt. Östros accepterar skattesänkningar som Borg infört. Hästsvansen är det enda som skiljer, skämtar man i både SSU och Muf.

I veckan presenterade de rödgröna sitt valmanifest. De fyra partiledarna och språkrören stod på Fotografiska museet i Stockholm och överöstes med frågor. En som de bara viftade bort handlade om reformutrymmet.

Oppositionen accepterar inte bara de övergripande budgetreglerna och Anders Borgs prognoser för hur mycket pengar staten kan spendera de närmaste fyra åren, utan också de tillfälligt höjda överskottsmål som finansministern har infört. Detta trots att Konjunkturinstitutet talar om ett dubbelt så stort reformutrymme under nästa år.

Thomas Östros har därmed drivit igenom en inriktning som präglat socialdemokratins agerande under hela mandatperioden. Den händelse som mer än något annat har definierat oppositionen – bildandet av koalitionen – handlade ju just om detta. Östros ställde ett enda ekonomiskt krav: att vänsterpartiet skulle acceptera budgetreglerna.

I jakten på vad som skiljer Östros från Borg är de där kritiska veckorna när vänsterpartiet var utanför samarbetet ganska talande. Östros höll stenhårt fast vid överskottsmål och budgettak och definierade därmed ekonomisk trovärdighet som synonymt med budgetregler.

Han kunde ha gjort ett annat val.

Bara några månader senare, när finanskrisen övergick i lågkonjunktur, inleddes en diskussion runt om i socialdemokratin i Europa som i grunden ifrågasatte normpolitiken. En debatt som fortfarande pågår.

Tankesmedjor och politiker ifrågasätter de gamla lösningarna och hävdar att det krävs andra medel för att hindra en utveckling där stora summor pengar spekuleras bort på finansmarknaderna och inte gör någon större samhällsnytta.

Brittiska Labour, till exempel, tog flera steg åt vänster i sitt valmanifest i våras, och Financial Times krönikör Martin Wolf, knappast känd som mörkröd, talar om behov av ekonomiskt nytänkande.

– Financial Times ligger till vänster om Thomas Östros i dag, men hela den här diskussion verkar den socialdemokratiska ledningen inte ha tagit in, säger [[Katrine Kielos]], socialdemokratisk debattör.

En liknande analys gör journalisten [[Christer Isaksson]], som i sin färska bok »Den nya vän(s)tern« placerar in Östros längst ut till höger i ett parti vars bas rör sig åt vänster.
Chefen på tankesmedjan Arenagruppen, [[Håkan A Bengtsson]], bekant med Östros sedan 1980-talet, säger:

– Östros är en politisk överlevare och präglad av en socialdemokratisk försiktighet när det gäller den ekonomiska politiken.

Nationalekonomien Stefan de Wylder uttrycker det lite rakare när han slår ihop Borg och Östros till en enhet och utbrister.

– De är budgetregelfundamentalister båda två!

Thomas Östros och Anders Borg tillhör samma generation av nationalekonomer. Båda omger sig också av tjänstemän som är skolade i samma anda.

I de två valmanifest som har presenterats de senaste veckorna bråkar de ekonomiska talespersonerna egentligen bara om hur en bråkdel av statens budget ska spenderas. När det gäller sparsamhet skiljer sig Östros inte från Borg.

Vad är det då som gör att svenskarna hyllar den ene men inte den andre? Något annat i politiken, kanske?

Halvvägs in i sitt Almedalsseminarium tar Anders Borg av sig kavajen. Samtidigt försvinner rynkorna i pannan. Det är i början av juli i år och i en halvtimme har han kört sitt valmantra om ekonomisk trygghet. Nu tar han plötsligt resonemangen vidare. Vilka effekter, frågar han sig själv, har skattesänkningar egentligen på sysselsättningen?

– Flera av mina medarbetare, säger han, säger att sådana här grafer får man som finansminister inte visa. Men jag ska göra det ändå. Det här är svenska marginalskattetrappan.

På bildskärmen dyker det upp ett diagram som visar att lägre marginalskatter för de fattigaste och de rikaste inte påverkar samhällsekonomin särskilt mycket. Däremot: grupperna i mitten på trappan, de han kallar låg- och medelinkomsttagare, de blir mycket mer arbetsamma om deras skatt sänks. Enligt Borg.

– Finns det en avtagande nytta av att fortsätta med jobbskatteavdrag? För er som hade hoppats på att jag skulle säga det kan jag säga att under det liv som jag kommer ha som politiker kommer detta aldrig att inträffa.

Han ler och fortsätter.

– Det är tilltagande effekter av jobbskatteavdraget för någonstans runt 100 till 150 miljarder i ytterligare skattelättnader.

Här står alltså Sveriges finansminister och berättar att som han ser saken kan eller borde man fortsätta sänka inkomstskatterna med dubbelt så mycket som under den gångna mandatperioden.

Borg är, när det gäller jobbskatteavdrag, lika enkelspårig och ideologisk som när han var ung. En övertygelse som inte delas av Östros. Alltså finns det ideologiska skillnader.

– Skillnaden mellan Anders Borg och Thomas Östros ligger i sysselsättningspolitiken. Hur man ser på a-kassan, arbetsmarknadspolitiken och jobbskatteavdraget, säger [[Lars Calmfors]], professor i internationell ekonomi.

I a-kassan vill Östros höja ersättningen som Borg har sänkt, höja taken och göra avgifterna billigare och mer lika. Anders Borg vill å sin sida göra a-kassan obligatorisk, ett löfte som dock kanske ska tas med en nypa salt eftersom det ställdes ut redan för fyra år sedan men inte nått längre än till en utredning.

Lägger man dessutom till skattepolitiken är det faktiskt två tydliga alternativ som kommer fram. Östros håller inte med Borg, när denne står i svart t-shirt i Almedalen och säger:

– Jobbskatteavdraget är och förblir det mest effektiva instrumentet vi har för att förstärka arbetslinjen.

Det är sant att Thomas Östros accepterar regeringens fyra jobbskatteavdrag, men det gör honom inte till en skattesänkare av Anders Borgs mått. I förra valet sa alliansen att de skulle sänka inkomstskatterna med 30 miljarder, men Borg dubblade det. Ska man använda den gångna mandatperioden som måttstock är det inte alls omöjligt att Borg inte bara genomför ett femte jobbskatteavdrag utan också ett sjätte. Om ekonomin tillåter.

På seminariet i Almedalen säger han ju att han anser det effektivt att sänka inkomstskatterna med ytterligare 100–150 miljarder kronor. Pengar som Thomas Östros vill att staten ska ha kvar och investera.

Är det den här politiska skillnaden som gör Anders Borg så mycket mer populär än Thomas Östros?

Nja, mot det talar i alla fall tidigare erfarenhet. En käpphäst bland politiska rävar är att det är svårt att vinna val i Sverige på löften om skattesänkningar. Titta på [[Bo Lundgren]].

Gamla sanningar kan förstås vara just gamla, men dagens forskningsläge går ändå att sammanfatta med orden: svenskarna har inget emot ett högt skattetryck så länge de upplever att det går till nyttig verksamhet.

Så vad är det då som gör att Anders Borg flyger?

En möjlig förklaring skulle kunna vara framtoningen och retoriken. I grunden skiljer den sig kanske inte så mycket – båda har ekonomrunda glasögon och talar sällan eller aldrig om sina barn och fruar. Borg missar i och för sig sällan ett tillfälle att berätta att han bor i Katrineholm och gillar jakt, men det vägs åtminstone delvis upp av Östros norrländska och fiskeintresse.

Andra, kanske mer sakliga skillnader, är att Borg har jobbat utanför politiken, vilket Östros inte har gjort. Å andra sidan utklassar Östros sin konkurrent i regeringserfarenhet – tio år mot fyra. Och det är också Östros som har starkast akademiska erfarenheter. Han har en licentiatexamen, medan Borg hoppade av som doktorand. Lägg därtill att retorikexperter och politiska kommentatorer oftare pekar ut Östros som segrare i de ekonomiska debatterna och vi har snarare en lista över det som talar för att Östros skulle vara den mest populäre.

Men då har vi förbisett en sak. Vilken relation de båda har till respektive partiledare och koalitionspartners.

För här finns det skillnader.

Det är fyra veckor till val när Thomas Östros går omkring i handbollshallen på Malmö Stadion. Med beiga chinos och blå blazer smälter han perfekt in bland de 3 000 kommun- och landstingspolitikerna på den traditionella kommunekonomiska mässan.

– Vad vill människor ha? frågar han retoriskt när han gått upp på scenen. Jättesänkningar av skatten eller bättre sjukvård?

På den här mässan stortrivdes Göran Persson under sin tid som partiordförande. Nu är medieuppbådet inte lika stort. Själv säger Östros att det finns självklara skäl till att han inte är lika omtyckt av väljarna som Anders Borg:

– Är man finansminister så har man en plats i människors vardagsrum. I valet 2006 visste inte väljarna vem som var oppositionens kandidat.

Han har rätt i att Borg var en anonym tjänsteman i förra valet. Men det går att göra en annan jämförelse.

Förra gången socialdemokraterna gick till val i opposition var Göran Persson – varken folkkär eller känd – ekonomisk-politisk talesperson. Ändå var det honom som CNN och de andra medierna hade i blickfånget när socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest i augusti 1994. Ingvar Carlsson inledde presskonferensen, men lämnade raskt över till Persson som levererade besparingar utan historiskt motstycke och avslutade med att spänna ögonen i tv-kameran och begära väljarnas mandat för ytterligare besparingar om man under mandatperioden skulle anse det nödvändigt.

Jämförelsen är lite orättvis; dåvarande borgerliga finansministern Anne Wibble hade kört statsfinanserna i botten och det har inte Anders Borg. Men den säger också något om svenskarnas relation till sina finansministrar.

De som har blivit kända, ihågkomna och i viss mån också folkkära – Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson – har haft en stark egen plattform. De som inte skaffat ett eget mandat – Gösta Bohman, Anne Wibble, Erik Åsbrink och Bosse Ringholm– minns få som lyckade. Svenskarna tycks uppskatta finansministrar som nästan står över politiken, som bråkar och säger nej, drar sina partikamrater i öronen och är maktfullkomliga.

Thomas Östros är inte i närheten av den nivån. Socialdemokraterna har inte lyckats bygga upp honom. Han är inte sämre ekonom än Anders Borg, och inte sämre politiker heller. Men han lyfts inte fram.

Det här valet är ett politiskt vägval, men minst lika mycket ett val i oroliga ekonomiska tider, där frågan om ekonomiskt förtroende blir central. Thomas Östros borde vara viktigare för sin partiledare än Borg för sin, eftersom Sahlin inte är civilekonom som Reinfeldt är och inte heller är någon »hejare på ekonomi och siffror«, som en socialdemokrat i riksdagen säger.

Det är som om socialdemokraterna glömde bort sin tradition med superstarka finanstalespersoner i samma ögonblick som den rödgröna koalitionen bildades.

De problem som borgerliga koalitionsregeringar tidigare haft med svaga finansministrar har den här regeringen löst genom att Fredrik Reinfeldt har gett minst halva makten till Anders Borg. Även den ytligt insatte kan se att det är Borgs politik som alliansen bedriver. Från försvarsbesparingarna och Mikael Odenbergs avgång till det valmanifest som domineras av moderaterna har Anders Borgs ord vägt tyngst. Den borgerliga alliansen har byggt hela sin politik kring övertygelsen att jobbskatteavdrag är den enskilt viktigaste reformen.

Något liknande finns inte på den andra sidan. Förutom budgetreglerna är det svårt att peka ut vad som är just östrosk politik i den rödgröna skuggbudgeten och valmanifestet. Det framstår inte som om Östros har dragit Wetterstrand, Ohly eller för den delen Sahlin i örat.

Tvärtom: när valrörelsen går in i sitt mest intensiva skede lyser socialdemokraternas finansministerkandidat med sin frånvaro. På partiets valaffischer syns Mona Sahlin och fem andra utvalda s-profiler. Men inte Östros.

Det kom två pressmeddelanden på torsdagsmorgonen den 26 augusti.

Det första berättade att alliansens partiledare skulle presentera sitt valmanifest klockan tolv samma dag. Det andra att Anders Borg tre timmar senare skulle befinna sig i riksdagen och kommentera manifestet.

Inte undra på att journalistkåren tycks tro på borgerlig valseger; att det som sipprar ner mellan raderna i den samlade bevakningen har en ton av att problemen tornar upp sig för de rödgröna utmanarna. Innan Mona Sahlins stab ens hunnit få iväg sitt första pressmeddelande var dagordningen spikad.

Klockan tre satt Anders Borg – som saknar riksdagsmandat – i riksdagens pressrum och kommenterade sin egen politik, som vore han någon slags expertmyndighet och inte arkitekten bakom alliansens valmanifest.

När de rödgröna fick tillgång till lokalen en timme senare var Anders Borgs konkurrent om finansministerposten inte ens närvarande.

Thomas Östros var visserligen i Stockholm. Men han höll torgmöte på Hötorget.

Fem dagar senare, i tisdags, var det de rödgrönas tur. På Fotografiska museet i Stockholm stod Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly och presenterade sitt valmanifest.

Thomas Östros fanns inte i lokalen.

På eftermiddagen hade socialdemokraterna ett ekonomiskt seminarium i riksdagens presscenter.

Inte heller där var socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson med.

Tidningarnas Telegrambyrå fick fatt på Thomas Östros under eftermiddagen. Reportern frågade varför partiledarna inte hade berättat att de rödgröna kommit överens om att sänka skatten för pensionärer med ytterligare 2,5 miljarder kronor.

Östros svarade:

– Hade jag varit där skulle jag haft det som ett flaggskepp.

Dagen efter höll Anders Borg och Fredrik Reinfeldt pressträff om de rödgrönas valmanifest. Då, till slut, åkte Thomas Östros ut på valturné med Mona Sahlin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera