Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Vägen mot nederlaget

Socialdemokraternas haveri var förutbestämt redan den dag Mona Sahlin valdes som partiordförande. Inte för att hon var Mona Sahlin, utan för sättet hon valdes på. Hon hade inte mandat att vinna.

Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.

Psalm 217, första versen

Socialdemokraternas valvaka hann inte börja innan den var över, innan partimedlemmarna hade smält samman med utställningsexemplaren i den stora maskinhallen på Tekniska museet i Stockholm.

Allt som befann sig innanför museets eternitväggar denna valnatt – arbetarepartiet och maskinerna – var ju barn av samma tid. Resultatet av samma samhällsutveckling. De var, skulle man till och med kunna påstå, det finaste som det svenska industrisamhället uppbringat.

Där fanns en grön Saab 92 från 1952; en stressad partisekreterare som sprang fram och tillbaka över betonggolvet med Säpo i släptåg; en Stirlingmotor som Kockums byggde 1979; gamla ministrar som tappat matlusten; ett dubbeldäckat jaktplan tillverkat vid Thulins fabriker i Landskrona 1917; gråtande ungsossar som tröstade varandra.

Nu var de historia.

Än hade partiledaren inte dykt upp, trots att valnederlaget – socialdemokraternas sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande – hade stått klart i flera timmar.

När [[Mona Sahlin]] väl anlände klockan 23.16 hade SSU trängt undan fotograferna framför den lilla scenen i trappan. Ingen skulle få ta förlorarbilder på deras Mona. Partifolket slöt upp och bildade en mänsklig korridor så att Sahlin skulle slippa undan journalisternas frågor om avgång.

Jublet från tusen personer upphörde i samma ögonblick som Sahlin med allvarsam blick sa det som alla i maskinhallen kände men som ingen riktigt ville inse:

– Vi gjorde ett dåligt val, ett riktigt dåligt val.

För bara några timmar sedan hade partisekreteraren [[Ibrahim Baylan]] talat om den bästa valrörelsen på år och dagar. Nu tryckte Kvinnoförbundets [[Nalin Pekgul]] vid Sahlin vänstra sida och LO:s [[Wanja Lundby-Wedin]] stod strax bakom. Sahlin hade inte behövt en mikrofon, så tyst var det.

– Man ska nämna saker vid dess rätta namn, vi fick inte tillbaka förtroendet, sa Sahlin.

Fem minuter senare flydde hon lokalen med en bukett röda rosor i sina händer, jagad av en journalisthop.

Kvar var frågorna: Hur kunde socialdemokraterna förlora? Två val i rad? Trots hög arbetslöshet? Trots ökat valdeltagande?

Inga historiska sanningar tycktes längre gälla.

Man kan som United Minds opinionschef Carl Melin, tidigare ansvarig för socialdemokraternas egna opinionsundersökningar, svara med siffror. 37 procent av socialdemokraterna som bytte politiskt block gjorde det på grund av partiets motstånd mot rut-avdraget. 32 procent lämnade på grund av samarbetet med vänsterpartiet. 26 procent ogillade partiets hållning till kärnkraften.

Problemet är bara att siffrorna inte beskriver vad det var som hände. Än mindre varför det gick som det gick.

Den enda siffra som betydde något denna dag var valresultatet: 30,66 procent. Och för att förstå det måste man återvända till den 17 mars 2007. Dagen då Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fick en ny partiordförande, den åttonde i ordningen.

Dagen då resan mot nederlaget inleddes.

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Psalm 217, andra versen

Å ena sidan var Mona Sahlin aldrig ett självklart val; inom fackföreningsrörelsen och partiets vänsterflygel har det alltid funnits en misstänksamhet mot henne. Som ordförande för Arbetstidskommittén i slutet av 1980-talet motsatte hon sig sex timmars arbetsdag, som nybliven arbetsmarknadsminister 1990 fick hon försvara lagen om lönestopp och när hon var partisekreterare några år senare var det hon som fick stå till svars för införandet av en karensdag i sjukförsäkringen.

Sådant levde kvar.

Å andra sidan var hennes väg mot toppen utstakad. Redan Ingvar Carlsson hade valt ut henne till sin efterträdare när han meddelade sin avgång 1995. Den gången kom Toblerone-affären emellan, men när det 2007 stod klart att socialdemokraterna skulle välja en kvinnlig partiledare fanns det egentligen bara ett alternativ.

[[Margot Wallström]] ville inte. Anna Lindh var för alltid borta. Och [[Carin Jämtin]], [[Ulrica Messing]] och Wanja Lundby-Wedin kom inte i närheten av Sahlins politiska erfarenhet.

Så valdes Mona Sahlin av en enhällig partikongress. Förväntningarna på henne var enorma. Valet 2006 hade varit socialdemokraternas – dittills – sämsta. Partiets egen eftervalsanalys pekade på två saker: socialdemokraterna hade förlorat storstädernas medelklass och väljarna var trötta på [[Göran Persson]]. Sahlin behövde förnya politiken, förnya ledarskapet och vinna valet 2010.

Hennes mandat som partiledare var tydligt kopplat till vad hon själv kallade »laget, inte jaget«. Partiet ville ha någon som lyssnade, inte någon som pekade med hela handen, likt föregångaren Persson.

Och Sahlin gjorde ingen besviken. Den nya politiken skulle hädanefter formas av rörelsen – eller de cirka hundratusen av dem som var kvar vid det här laget – i vad som kom att kallas rådslag.

Med tanke på att socialdemokratiska partiledare alltid brukar få det hett om öronen till en början gick det förvånansvärt lätt för Sahlin. Kanske berodde det på att hon inte fick statsministerposten på köpet när hon tillträdde, vilket varit fallet med alla socialdemokratiska partiledare i modern tid.

Det borde ha gett henne tid att verkligen genomföra den förnyelse hon talat så mycket om. Men i praktiken hamnade hon i en situation där varken hon eller partiet behövde göra någonting alls. Opinionssiffrorna klättrade av sig själva.

– Det var en psykologisk mekanism i och med att Göran Person lämnade, att därmed var lärdomen tagen och åtgärden vidtagen. Hela det övriga verkställande utskottet och partistyrelsen stannade kvar som om ingenting hade hänt, säger den tidigare ministern [[Leif Pagrotsky]].

En dryg månad efter Sahlins tillträde var socialdemokraterna uppe i 46,3 procents väljarstöd i en Synovate-undersökning. För att komma i närheten av ett sådant resultat i ett riksdagsval måste man backa till 1994, efter att den borgerliga regeringen hade kört Sveriges ekonomi i botten.

I ett och ett halvt års tid etablerade sig socialdemokraterna nu på en nivå där nästan halva Sveriges befolkning sade sig stå bakom dem. Som mest, i januari 2008, skilde det över 20 procentenheter mellan stödet för oppositionspartierna och stödet för de regerande allianspartierna.

Bara en gång satte Sahlin ner foten, när hon tvingade partiet att anpassa sig efter den borgerliga skolpolitiken med tidigare betyg.

Annars var det mesta som vanligt: gräsrötterna tenderade att luta åt vänster, partitoppen åt höger. När rådslagsprocessen väl var över hade de mötts någonstans i mitten, alltså i klassisk socialdemokratisk politik. Tillbaka där det började, med andra ord.

Inte ens i rådslaget om jobben – den fråga som sänkte partiet i valet 2006 – blev det tal om någon kursomläggning, oavsett hur mycket Sahlin tjatade om tjänstesektorn och småföretagen när hon var ute och talade.

Den ekonomiska politiken förblev den samma.

Men vad gjorde det när det ändå gick så bra?

Med två år kvar till valet såg sig socialdemokraterna med bekväm marginal vara på väg mot ett regeringsskifte. Förändringsarbetet var lagt åt sidan, och i stället hade Sahlin börjat slipa på planerna om en vänsterkoalition som kunde matcha den borgerliga alliansen.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

Psalm 217, tredje versen

Onsdagen den 8 oktober klockan halv tio på förmiddagen slog Mona Sahlin numret till vänsterpartiledaren [[Lars Ohly]]. Samtidigt, 48 mil därifrån, inledde Volvos vd [[Stephen Odell]] en presskonferens.

Två händelser som på ytan inte hade med varandra att göra, men som i efterhand markerar den punkt under mandatperioden när det vände utför för social­demokraterna.

Sahlin var redan när hon tillträdde övertygad om att socialdemokraterna aldrig skulle kunna utmana alliansen och den neråtgående spiral som socialdemokratin befann sig i om de inte gjorde som de borgerliga partierna och bildade en allians. De skulle behöva släppa in miljöpartiet och vänsterpartiet i en framtida regering. Ett historiskt steg för ett parti som alltid gått till val på sin egen, och bara sin egen, politik.

Men när Sahlin ringde Ohly denna morgon var det för att tala om att vänsterpartiet inte längre var välkommet. Beslutet var definitivt. Miljöpartiet och socialdemokraterna skulle ensamma gå vidare med ett fördjupat samarbete.

– Vi är ingen dörrmatta, sa Ohly, vars parti stöttat socialdemokratiska regeringar sedan Tage Erlanders tid. Han hotade med att driva fram nyval och fälla en rödgrön regering om vänsterpartiet inte fick vara med.

Två dagar senare deltog vänsterpartiet plötsligt i samtalen igen. Mona Sahlin och kretsen kring henne har i efterhand försökt få det att framstå som om tumultet när de rödgröna bildades var ett medvetet genidrag, för att på så sätt tvinga vänsterpartiet att acceptera en ekonomisk politik med överksottsmål och budgettak. Att allt från början var förankrat i såväl partistyrelsen och verkställande utskottet som i LO:s ledning.

För alla utomstående framstod det snarare som om Sahlin hade blivit överkörd av samma personer som tidigare hade motsatt sig henne som partiledare, av vänstervridna partdistriktet i Skåne och delar av facket, som tvärtom ansåg att miljöpartiet var den verkligt opålitliga parten i detta trepartidrama.

Men till slut blev de så tre.

Från och med nu var Sahlin inte bara partiledare för socialdemokraterna utan också ledare för de rödgröna. Och från och med nu befann sig Sverige i en ekonomisk kris.

På presskonferensen i Göteborg samma dag hade Volvo-vd:n Stephen Odell meddelat att företaget varslar 2 700 anställda i Sverige. Nästan vart fjärde jobb. Det var den tyngsta dagen i företagets historia, skrev nyhetsbyrån TT, och konstaterade dystert: »När Volvo krisar, krisar Sverige.«

För regeringen innebar finanskrisen och den följande lågkonjunkturen ett tillfälle att visa på ansvarstagande, regeringsduglighet och ledarskap. För socialdemokraterna blev det ett svårhanterligt dilemma.

De kunde klaga på finansminister [[Anders Borg|Anders Borgs]] ekonomiska politik men inte föreslå andra recept mot krisen, inte så länge de vill framstå som lika ansvarsfulla som sina motståndare. Att öka de statliga utgifterna för att stimulera ekonomin, vilket låg i den socialdemokratiska traditionen av keysiansk politik, hade ju Sahlin stängt dörren för redan i förhandlingarna med vänsterpartiet. De kunde klaga på att näringsminister [[Maud Olofsson]] inte var beredd att rädda den svenska bilindustrin men inte själva föreslå att staten skulle ta över Volvo och Saab.

I det läget – två politiska block men bara ett riktigt politiskt alternativ – började det mesta kretsa kring partiledarförtroende och ledaregenskaper.

Kunde Mona Sahlin, som var ovillig att peka med hela handen, leda Sverige ur krisen? Kunde en person som hade misslyckats med att hålla ordning på sin egen privatekonomi anförtros att sköta de offentliga finanserna?

Väljarna började tveka. Plötsligt efterfrågades en ledare som kunde ta kommandot – något som Sahlin inte ens hade mandat för i sitt eget parti.

För varje mätning sjönk förtroendesiffrorna för Sahlin. För statsminister [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] var det tvärtom. Och än större växte förtroendeklyftan mellan Anders Borg och socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson [[Thomas Östros]], som Sahlin hade ersatt [[Pär Nuder]] med så sent som i januari 2008.

Dilemmat fortsatte för varje dag och valdagen kröp närmare: å ena sidan fanns det ett stort tryck på de rödgröna att komma överrens, å andra sidan när de väl presenterade sakpolitiska förslag så tappade de i opinionen. Socialdemokraterna drabbades värst.

Som mest uppenbart blev det när oppositionen den 3 maj 2010 för första gången lade fram en gemensam skuggbudget, precis som alliansen hade gjort fyra år tidigare. Mätningen innan ledde de fortfarande med drygt åtta procentenheter över alliansen. Mätningen efter hade de tappat till ett knappt underläge.

Egentligen var effekten ganska besynnerlig: de rödgröna hade närmat sig regeringens politik och accepterade nu nästan hela deras jobbskatteavdrag, just för att de inte skulle stöta bort breda väljargrupper. Den skillnaden som fanns i skuggbudgeten låg huvudsakligen i skattehöjningar som skulle omfatta ett fåtal – fastighetkatt på dyra villor och ny skatt på förmögna – och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.

Mer radikala förslag som miljöpartiet och vänsterpartiet stred för stoppades effektivt av socialdemokraterna. Inget friår, ingen individuell föräldraförsäkring.

För de flesta väljare skulle det helt enkelt inte bli någon större skillnad i plånboken med ett regeringsskifte.

Ändå gick budskapet inte hem.

– När vi lade vår skuggbudget, då trodde vi att vi hade massor med bra förslag, och det hade vi, men vi gick samtidigt i regeringsställning. Och vi ska inte vara där. Är man opposition ska man vara i opposition. Därmed öppnade vi upp så att borgerligheten fick vara i opposition. Det blev en konstig valrörelse, säger riksdagsledamoten [[Veronica Palm]], ordförande för socialdemokraterna i Stockholm.

Men frågan är om det var politiken eller själva strategin det var fel på?

När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.

Psalm 217, fjärde versen

Solen sken och Moneybrother hade värmt upp den rekordstora publiken som samlats för att lyssna på Mona Sahlin i Almedalen.

– Jag vill börja så här: Varför ska vi bry oss om varandra? Vad är det för vits med omtanke och solidaritet?

Sahlin målade upp bilden av socialdemokraternas Sverige. Möjligheternas land, ett samhälle där alla kan göra klassresor.

– Valet handlar inte om en enskild skatt, hör och häpna – inte ens om mig. Vad vi i grunden väljer är större. Vi väljer den dröm vi vill ha.

För första gången i socialdemokraternas historia sålde dess partiledare inte in en socialdemokratisk dröm utan en rödgrön sådan.

– Peter, Maria och Lars – tillsammans har vi blivit starka. Res på er!

De rödgröna ledarna ställde sig upp till publikens jubel och vuvuzelablås.

Men hade de tre partierna verkligen blivit starkare av samarbetet?

Miljöpartiet framgångar verkade i stor utsträckning bygga på att de tog väljare från socialdemokraterna och vänsterpartiet, och inte från alliansen som Sahlins strateger hade räknat med när de formerade det rödgröna samarbetet.

Och vänsterpartiet vann inte besvikna vänsterröster så mycket som skrämde bort mittenväljare. För att inte tala om att socialdemokraterna själva såg ut att vara den största förloraren på samarbetet.

Enligt internationell forskning kunde problemet ligga i själva koalitionsbygget. Om det bara finns två politiska alternativ, säger statsvetarna, så tenderar medelklassen att rösta höger medan de i ett flerpartisystem i större utsträckning röstar socialdemokratiskt.

Om det var det ingen som talade våren 2010. Allt snack, på både sidor om blockgränsen, handlade om hur extremt jämnt mellan blocken det kommer att bli ända in på valdagen.

Vad fel de hade.

När valrörelsen på allvar drog i gång var det som om någonting saknades hos social­demokraterna. Folkrörelsearbetet gick visserligen förvånansvärt bra, med fler knackade dörrar än på år och dagar. Men det paradoxala var att facket, socialdemokraternas främsta kanal för att mobilisera väljare, knappt syntes till.

– Jag kan inte påminna mig någon tidigare valrörelse där vi ensamma har fått dra de fackliga frågorna, som a-kassan och sjukförsäkringen, säger Leif Pagrotsky.

Socialdemokraterna hade svårt att sätta dagordningen, och valrörelsen kom att handla om just det som Sahlin inte vill: om skatterna, och om Sahlin. Finanskrisen hade under våren återvänt till Europa i en ny skepnad, och socialdemokraterna saknade fortfarande svar på de nya frågor som krisen ställde Sverige inför.

Så var läget när socialdemokraterna samlades på Clarion Hotel i Stockholm den 20 augusti för valupptakt. Det var i samma lokaler som moderaterna en månad senare skulle fira sin seger. Mona Sahlin var som vanligt klädd i svart. [[Thomas Bodström]] presenterade henne som Sveriges mest erfarne politiker.

– Hör ni mig nu? Hör ni mig nu?

Tystnaden bredde ut sig i salen medan det gick upp för publiken att mikrofonen inte fungerade.

– Vill ni höra mig?, undrade Sahlin när ljudet kom tillbaka.

Det gick inte bättre för valgeneralen [[Bo Krogvig]] som trots ihärdiga försök misslyckades med att visa partiets nya reklamfilm. Tekniken strulade igen.

Det gick verkligen inte socialdemokraternas väg.

Tio dagar senare när de rödgröna presenterade sin gemensamma valplattform prydde Mona Sahlins ansikte kvällstidningarnas förstasidor. På Aftonbladet var rubriken »Raset«. På Expressen stod det »Kris«.

Efter presskonferensen var det ingen journalist som ville tala om de få nya förslagen, om den sänkta maxtaxan i förskolan eller om skatteavdraget för energieffektiviseringar. Alla ville fråga om det som inte stod med i valmanifestet: Varför hade de rödgröna inte kunnat enats om föräldraförsäkringen?

Egentligen var det först under de sista skälvande dagarna innan valet som socialdemokraterna för första gången under valrörelsen kunde känna att de hade opinionsvinden i sin rygg. Då som först blev sjukförsäkringen en fråga, både i gamla och nya medier.

Onsdagen före valet slöt »hela den moderna arbetarrörelsens historia« – som konferenciern Eric Sundström uttryckte det – upp bakom Sahlin under ett massmötet på Centralen i Stockholm. Till och med Göran Persson var där, glad att vara tillbaka i rampljuset om än bara för en dag.

– Jag sanerade inte svensk ekonomi för att vi ska sänka skatten för dem som har det bäst ställt.

Dagen efter var det Wanja Lundby-Wedins tur att hålla ett brandtal i ett stor vitt partytält uppsmällt mellan LO-borgen och Hjalmar Branting-monumentet på Norra Bantorget i Stockholm. Hon agiterade likt en fackföreningsledare från svunna tider.

– Kan man säga att man har klarat sig bättre än andra, kan man säga att man har säkrat de offentliga finanserna när man har massarbetslöshet?

– Vi har en regering som är löntagarfientlig, som gör allt för att öka klyftorna!, skrek hon ut i ett rasande tempo.

Sahlin smittades av stämningen, och äntligen talade hon från hjärtat i stället för att återanvända gamla tal som hon gjort tidigare.

I de avslutande partiledardebatterna var det en annan Sahlin som mötte väljarna. Inte någon som var bitter utan någon som var förbannad.

Men det var symptomatiskt för hela valrörelsen, att socialdemokraternas uppryckning kom när det var för sent. När valet redan var avgjort.

Så hade det sett ut i två års tid. Socialdemokraterna låg ett steg efter, i ofas med både konjunkturen och opinionen.

Förnyelsearbetet som Mona Sahlin kungjorde efter valet 2006 hade inte genomförts, och nu blev det smärtsamt uppen­bart.

All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

Psalm 217, femte versen

Åtta dagar före valdagen stod Mona Sahlin vid Anna Lindhs gav på Katarina kyrkogård. Precis som hon brukar den 11 september.

Bredvid henne var förre utrikesministern Jan Eliasson. De stod under en alm. Det var tyst, morgontyst. Bakom den ljusa gravstenen höll två äldre kvinnor varsin fana: till vänster den svenska fanan, till höger det socialdemokratiska arbetarepartiets fana. Eliasson lade ner kransen från partiet.

När kyrkklockan slagit tio slag gick Sahlin sakta därifrån. Från ett gårdshus hördes en kvinnoröst:

– Bla bla bla.

Sedan skrek hon:

– Jävla hycklare!

Hon visade sig i fönstret på andra våningen.

– Hycklare!

Förkunnelse på kyrkogårdsskylten – »Huru få våra dagar äro« – talade inte bara till Anna Lindh, den talade också till Mona Sahlin. Hon skulle inte bli Sveriges första kvinnliga statsminister, inte nu.

Senare på kvällen klev hon innanför portarna till Katarina kyrka. Hon passerade »Vår Fru av Sverige«, den halvmeterhöga madonnan i det västra kornvalvet. Hon som är målad i guld, har en krona på huvudet och väldigt tomma och ledsna ögon.

Sahlin satte sig på den första bänkraden.

De sjöng samma psalmer som vid gudstjänsten 2004, ett år efter tragedin på NK. Sakta rörde Sahlin på läpparna till psalm 217, »Gud, för dig är allting klart«.

[[Jan Eliasson]] höll ett hyllningstal till Hon – hon som aldrig fick bli statsminister. Sahlin hade sagt samma sak i sitt tacktal när hon valdes till partiordförande 2007. Och nu, i slutspruten av valrörelsen 2010, ekade fortfarande tanken:

– Det borde ha varit Anna, det har jag sagt hela tiden.

Vid Anna Lindhs grav låg tre kransar. Alla med minnen från en svunnen tid. En från HSB. En från SSU. Och en stor krans från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Psalm 217, »Gud, för dig är allting klart«, är hämtad 1986 års psalmbok.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera