Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Gatans makt. Den 14 januari kulminerar de senaste veckornas protester i Tunisien och president Ben Ali tvingas i landsflykt.

Utrikes

Därför sitter despoterna kvar

En diktator är borta och nu hoppas många på en demokratiseringsvåg i regionen. Men historien pekar på motsatsen.

Efter flera decennier med åsiktsförtryck under en och samma president vågar det tunisiska folket äntligen känna framtidstro. I enlighet med den oskrivna lagen om att revolutioner ska ges ett vackert blomnamn döps maktövertagandet till jasminrevolutionen. Den nya presidenten håller ett högtidligt anförande där han lovar att tjäna sitt land.

Han säger: »Vårt folk förtjänar en politisk ledning som vilar på ett flerpartisystem, pluralism och fria folkrörelser.«

Händelsen och citatet ovan skulle kunna vara hämtade från Tunisien i januari 2011. Men så är inte fallet. De utspelar sig 1987, när Zine El Abidine Ben Ali genomfört en lyckad statskupp och störtat Habib Bourguiba, som då haft presidentämbetet i exakt 30 års tid.

I dag, 24 år senare, vet vi hur det gick med president Ben Alis högtravande löften till det tunisiska folket. Nu är det han som är avsatt, utkastad och förklarad persona non grata. Historien illustrerar också varför den poetiska benämningen jasminrevolutionen, flitigt använd av västerländska medier, lämnar en dålig smak i munnen efter sig.

Sedan det folkliga upproret startade i Tunisien har omvärlden tävlat om att peka ut vilket grannland som står näst på tur. Egypten och Algeriet är de hetaste kandidaterna. Gatuprotester och uppror på grund av höga matpriser, arbetslöshet och fattigdom har synts i bägge fall, liksom i Marocko, Jordanien och Libyen. Några desperata fall av självmord har också skett, symboliskt nog genom att personer satt eld på sig själva – precis som den man som startade det tunisiska upproret.

Länderna i regionen har det gemensamt att de har ledare som suttit länge på sina poster och klamrat sig fast vid makten. Egypten har haft samma president sedan 1981, Algeriet sedan 1999. Samma år tillträdde kungarna i Marocko och Jordanien sina respektive troner och de har successivt stärkt sin makt över politiken.

De är auktoritära stater, där den politiska ledningen inte är vald av folket i fria och rättvisa val. Under sina många år vid makten har ledarna byggt upp en krets av medarbetare, vänner och familj som åtnjuter speciella privilegier och belönas rikligt för sin lojalitet. Privatiseringar och liberaliseringar har till stor del kommit denna krets till nytta och den nya företagarklassen är lierad med den politiska eliten. I Algeriet har höga befattningshavare inom armén en motsvarande position. Samtidigt har dessa länder en väldigt stor generation av unga vuxna och en medianålder på runt 30 år. Ungdomsarbetslösheten är hög, även bland akademiker, och bostadsbristen är stor.

Förvåningen har varit stor över att just Tunisien blev först med att kasta diktaturen över bord. Tunisien har ju varit föregångsland och framgångsexempel i de europeiska försöken att hitta lösningar på regionens problem.

De nordafrikanska staterna delar också en historisk erfarenhet av kolonialism, som spelat en viktig roll för att forma statsapparaten. I Frankrike, landet med de tätaste historiska banden till regionen, har det politiska ledarskapet vacklat betänkligt under de senaste veckornas folkliga proteströrelser. Nicolas Sarkozy, som i början av sin presidenttid lade mycket krut på att skapa en Medelhavsunion för att förbättra banden till de före detta kolonierna i Nordafrika, har fått hård kritik för att i fallet Tunisien agerat för sent, för svagt och för undfallande gentemot regimen.

I Washington har synen varit att det inte funnits alternativ till de korrupta regimerna, och de har därför fått amerikanskt stöd, åtminstone fram tills alldeles nyligen. Rädslan för att islamistiska grupper ska ta över makten har överskuggat allt annat. Så länge regeringarna samarbetat med USA och EU i kampen mot terrorismen, bland annat genom att delge information om radikala islamistiska grupper på frammarsch, har det funnits ett överseende med mindre demokratiska ledare som berikar sig själva på folkens bekostnad.

– Västmakterna har fortsatt åsamka skada genom att ge sitt stöd till politiska regimer som inte valts av de egna folken, säger Maha Azzam, expert på Mellanöstern vid den brittiska tankesmedjan Chatham House.

Stödet från länder som USA och Frankrike har länge byggt på tanken att regimerna, hur odemoratiska de än må vara, utgör en garant för fred och säkerhet i regionen. En uppfattning som förstärktes efter terrorattentaten den 11 september 2001, men kan slå fel.

– De har helt bortsett från det faktum att stödet till diktaturer kan göra att islamisternas rekryteringsbas ökar, säger Maha Azzam.

Det är svårt att sia om vad som kan fylla de nuvarande regimernas tomrum. Ett vanligt förekommande scenario är att islamistiska partier vinner mark. Men, som tidningen The Economist konstaterat, så visar undersökningar att det finns ett tydligt tak för hur många sympatisörer som kan tänkas rösta på ett sådant parti. 2009 uppskattades det vara omkring 20 procent av befolkningarna i arabvärlden.

Politiska bedömare tycks överens om att islamistiska rörelser är relativt svaga i Tunisien, särskilt om man jämför med Algeriet och Egypten. Tunisien upplevde aldrig en islamistisk eskalering av det slag Algeriet sett och de islamistiska grupperna är i dag fragmenterade och relativt svaga.

Algeriet är en särskilt svår balansakt. När det islamistiska partiet FIS vann valet 1992 drabbades många av panik. Krigsmakten ogiltigförklarade valresultatet och nationalförsamlingen upplöstes. Det blev startskottet för ett åttaårigt inbördeskrig som krävde mellan 150 000 och 200 000 dödsoffer. President Bouteflika har nu suttit vid makten i elva år, och under denna tid har ett visst lugn infunnit sig. 1990-talets krigsrubriker om lemlästade och mördade människor känns långt borta. Men skenet bedrar.

– Algeriet är långt ifrån ett säkert land i dag. Under 2010 rapporterades 11 500 våldsamma händelser, alltifrån upplopp till väpnade attacker, säger Inga Brandell, docent i statsvetenskap och Nordafrikaspecialist på Södertörns högskola.

I Algeriet finns det laglig islamism, och partier med länkar till det muslimska brödraskapet sitter i regeringen. Partier som hade varit förbjudna i Tunisien. Ingen har glömt Algeriets blodiga 1990-tal, då islamister regelbundet förföljde och mördade politiska motståndare och västerlänningar som befann sig i landet.

Maha Azzam menar att rädslan för islamistiska maktövertaganden är överdriven. Hon tar Turkiet som exempel, där många farhågor visat sig komma på skam sedan AKP-partiet tillträdde. Turkiet har styrts av ett moderat islamistiskt parti sedan 2003. Varför skulle det inte gå även i andra länder?

Inga Brandell instämmer.

– Det måste finnas plats för islamistiska partier eftersom det i realiteten inte finns några goda alternativ i dessa länder. Islamismen har en tydlig ideologisk profil och appellerar till många med sina krav på ekonomisk och social rättvisa.

I Egypten är Muslimska brödraskapet det största oppositionspartiet, men det finns också en ny generation politiska aktivister som inte är partipolitiskt engagerade och som ännu inte vet hur de kommer att rösta i presidentvalet i september. Det som förenar dem är kritik av Hosni Mubaraks styre. Det finns också ett stort antal fattiga arbetare. Tillsammans utgör dessa grupper en potentiell krutdurk. Även om det inte finns en politisk massrörelse i Egypten så kan det krävas mycket lite för att situationen ska explodera.

Det visade inte minst Tunisiens revolution, som inte enbart är politisk till sin natur. När det gäller just ekonomiska resurser är kontrasten mellan exempelvis Tunisien och Algeriet enorm. Den senare har dragit nytta av höjda oljepriser och har i dag en valutareserv på 155 miljarder dollar, något som Tunisien bara kan drömma om. Flera av Tunisiens grannländer var också snabba med att ta bort eller sänka skatten på vissa livsmedel för att dämpa det folkliga missnöjet.

De gamla regimerna har ett annat trumfkort på handen, nämligen att oppositionen i dessa länder är starkt splittrad i två läger. Islamister och sekulära liberaler är varandras värsta fiender. Det politiska klimatet har effektivt hindrat oppositionen från att utvecklas på ett sätt som möjliggör vinst vid allmänna val. Att få fram reella regeringsalternativ är en av de största utmaningarna som oppositionspartierna står inför.

Spridningseffekten i regionen beror mycket på hur de närmaste dagarna och veckorna utvecklar sig i Tunisien. Utmynnar de i kaos och mer våldsamheter kan det fördröja demokratiseringsprocessen i grannländerna. Med några dagars perspektiv på den tunisiska revolutionen, när glädjeyran lagt sig och baksmällan börjat sätta in, höjdes mer sansade röster.

I en artikel i måndagens Financial Times varnade den Beirutbaserade analytikern Rami Khouri för att tolka Tunisiens revolt som ett Berlinmurens fall i arabvärlden. I stället för ett snabbt och totalt sönderfall tror han mer på en långsam utveckling i demokratisk riktning. Han drar paralleller till den folkliga resningen mot kommunismens Polen, ledd av fackföreningsrörelsen Solidaritet under 1980-talet. Det tog hela nio år innan regimen föll, och lika lång tid kan det ta för demokratiseringsrörelsen att vinna mark i Tunisien och dess grannländer. Det är mer troligt att det sker långsamt och stegvis än med en stor, fet smäll.

USA och EU verkar efter en lång tids tystnad nu ha fått sig ett bryskt uppvaknande.

– Jag tror att de börjar inse sitt eget ansvar för den politiska situationen i länder som Tunisien, Algeriet och Egypten. Deras senaste reaktioner tyder på att de känner en växande olustkänsla inför sitt kravlösa stöd till diktaturer, säger Maha Azzam.

Tunisien

Huvudstad: Tunis
Statsskick: Republik
President: Zine El Abidine Ben Ali gick i landsflykt den 14 januari efter 24 år på posten
Språk: Arabiska, franska
Folkmängd: 10,5 miljoner
Självständighet: Från Frankrike, den 20 mars 1956

Befrielsekriget blev ingen blodig historia, mycket på grund av att ledaren Habib Bourguiba främst använde sig av fredliga medel som den statsman och organisatör han var. Bourguiba blev landets första president och hans politik kallades för »tunisisk socialism«. Han styrde från 1957 till 1987 då generalen Zine El Abidine Ben Ali, tidigare chef för hemliga polisen, tog över genom en statskupp.

Algeriet

Huvudstad: Alger
Statsskick: Republik
President: Abdelaziz Bouteflika (sedan 1999)
Språk: Arabiska, franska, berberspråk
Folkmängd: 36 miljoner
Själv­ständighet: Från Frankrike, den 5 juli 1962

Den algeriska befrielserörelsen, FLN, Front de libération nationale, och den franska armén krigade i åtta år innan självständigheten var ett faktum. I och med självständigheten blev landet en muslimsk stat under FLN-styre. Det första fria valet 1992 vann den islamistiska oppositionen, men resultatet ogiltigförklarades av armén. Våldsamheter följde med 150 000–200 000 dödade. 1999 blev FLN-anhängaren Abdelaziz Bouteflika president efter närmast en »walk over« från de andra kandidaterna.

Egypten

Huvudstad: Kairo
Statsskick: Semipresidentiell republik
President: Hosni Mubarak (sedan 1981)
Språk: arabiska
Folkmängd: 84.5 miljoner
Självständighet: Upphörde att vara ett brittiskt protektorat den 22 februari 1922

Storbritannien fortsatte att utöva stort inflytande över Egypten fram till att kung Faruq störtades år 1952 i en militärkupp. Landet blev republik året därefter med militären Gamal Abdel Nasser som ledare. Efter att Nasser nationaliserat Suez-kanalen angrep de tidigare ägarna Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel Egypten 1956. Efter påtryckningar från USA och dåvarande Sovjetunionen drog sig länderna dock tillbaka. 1973 angrep Nassers efterträdare Anwar Sadat Israel – det så kallade oktoberkriget, som slutade utan några gränsförändringar.

Marocko

Huvudstad: Rabat
Statsskick: Konstitutionell monarki
Kung: Mohammed VI (sedan 1999)
Språk: Arabiska, franska
Folkmängd: 33 miljoner
Själv­ständighet: Från Frankrike, den 2 mars 1956. Den del som tillhörde Spanien tre år senare.

Marockos revolution kom att kallas kungens och folkets revolution. Efter att kung Sultan Mohammed V varit tvungen att gå i exil utlöstes en aktiv rörelse mot ockupationen. Mohammed V tilläts komma tillbaka 1955 och självständighetsförhandlingarna tog sin början. Hassan II efterträdde honom på tronen 1961 och satt i fyra decennier. Han är den som främst format landet.

Källor: Dagens Arbete, Wikipedia, Nationalencyklopedin

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera