Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Bortsopad befolkning. 12 000 av totalt 15 000 invånare i fiskestaden Otsuchi saknas efter tsunamin. Japans Rödakorsordförande Tadateru Konoe liknade stadens förödelse vid den i Osaka och Tokyo efter andra världskriget.

Veckans Fokus

I väntan på morgondagen

Marken skälver ännu under fötterna och förlusten av alla anhöriga har knappt sjunkit in. Det är inte över, ändå går livet vidare. Jon Thunqvist berättar om landet som ständigt byggs upp på nytt.

Tokyo, 16 mars 2011

Jag måste vända om och nästan gnugga mig i ögonen för att tro på det jag just ser. Samtidigt som landet genomgår en kris av bibliska proportioner sitter fru Tanaka hos frissan. Papiljotterna i grönt och gult är ordentligt ditsatta med gummisnoddar. Själv läser hon en veckotidningsartikel om bästa sättet att bli av med några kilon innan strandsäsongen börjar.

Fru Tanaka är långt ifrån ensam om att inte drabbas av panik i den rådande situationen. Det japanska utrikesdepartementet kallar till presskonferens för att meddela hur allvarligt man ser på läget i Mellanöstern, i synnerhet de israeliska bosättningarna i de ockuperade områdena.

Samtidigt som myndigheterna i tv uppmanar folk att hålla dörrar och fönster stängda och se till att skyla sig ordentligt om man absolut måste gå ut så råder någon slags kollektiv inställning att bita ihop och rida ut stormen. Japaner är, om inte vana, så i alla fall förberedda på att Moder Natur inte nödvändigtvis är vänligt inställd i alla lägen.

Som ett tecken på allvaret i situationen gick kejsar Akihito själv ut i direktsändning på onsdagen för att visa folket sitt stöd.

»Vi kan bara hoppas att vi med gemensamma ansträngningar ska ta oss igenom detta. Tusentals människor har dött eller skadats, miljoner drabbats på sätt som är omöjliga att föreställa sig.«

Man får gå tillbaka till de sista dagarna av andra världskriget för att finna liknande uttalanden. Mitt i allt detta finns en inställning att man måste hjälpa varandra. »Ta hand om er och gör ert yttersta, tillsammans kommer vi att övervinna det som just nu verkar totalt hopplöst och utan tröst«, avslutade kejsaren sitt tal.

Ryuhei Sato, guvernör i Fukushima län, betonade att katastrofen inte är en lokal, eller ens regional angelägenhet.

»Hela Japan måste samlas om vi ska ta oss igenom denna katastrof.«

Samtidigt som räddningsmanskap började nå fram till de värst drabbade områdena, dök nya allvarliga problem upp. Främst vädermässigt, där ett kraftigt snöfall drog in och temperaturen föll under nollstrecket på flera platser. I normala fall är snö inga problem, men för folk som levt under de mest primitiva av omständigheter i snart en vecka, är det ytterst allvarligt. Maten är slut. Det är minusgrader och det finns varken elektricitet eller toaletter.

Det är för tidigt att börja utkräva ansvar, men det råder inga tvivel om att Japan behöver ompröva sin energipolitik i framtiden. Kärnkraftskatastrofen har satt fingret på det problematiska i att en jordbävningsdrabbad nation satsar så hårt på kärnkraft.

Händelserna i Fukushima är inte någon isolerad företeelse. De japanska kraftbolagen har en solkig historia. Det har fuskats med inspektioner och mer än en gång har kraftbolagens företrädare avslöjats som regelrätta lögnare. Det största kraftbolaget, Tepco – Tokyo Electric Power – har grovt åsidosatt det som brukar beskrivas som god företagskultur. Ledningen har ljugit och tafsat på sanningen mer än en gång.

Redan nu står det klart att premiärministern Naoto Kan kommer att ställa cheferna till svars. Information har inte gått ut enligt reglerna.
Ett särskilt svårt dilemma, i synnerhet med tanke på den senaste utvecklingen, är Tepco:s satsning på så kallad brider-teknik. Tekniken innebär att man använder plutonium som bränsle i en process som, under ideala omständigheter, genererar mer bränsle än den gör av med. I teorin innebär det att det går att uppnå drömmen om en evighetsmaskin, men realiteten har visat sig betydligt svårare att hantera. Projektet, som ännu så länge består av en försöksreaktor »Monju«, belägen i Fukui län på den japanska västkusten, har varit olycksdrabbat sedan starten på 1980-talet. Ett rejält haveri inträffade 1995 och sedan blev reaktorn stående ändå till i fjol då den drogs i gång igen. Men ganska snart inträffade nya problem. Reaktorhärden tändes inte som den skulle och när den gjorde det så slutade kylsystemet att fungera. Tekniken är på experimentstadiet, men Tepco behandlade den med myndigheternas goda minne som om den var färdig.

Samma problem går att spåra i upparbetningsanläggningen i Rokkasho i norra Japan, inte långt ifrån jordbävningsområdet. Anläggningen var kontroversiell när den klubbades igenom i början på 1990-talet, men då hävdade politikerna att Japan inte hade något annat val än att satsa på en egen kärnkraftscykel (från uranbrytning till avfallshantering). Att i längden förlita sig på att skicka kärnbränsle utomlands för upparbetning vore alltför riskabelt. Men då kommer man till nästa fråga. Vad finns det för alternativ? Landet saknar i stort sett egna energiresurser. Det finns kolfyndigheter, men brytningen är smutsig och dyr. Kolbrytning i större skala har inte skett i Japan sedan slutet på 1960-talet. Att den skulle återupptas får betraktas som ytterst osannolikt.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av katastrofen är svåra att överblicka. Tiotusentals människor är döda och skadade, byar och städer har sköljts bort eller pulveriserats. Den materiella omfattningen av skadorna är av en dimension som knappast har skådats i västvärlden annat än i krig.

Japan kommer självklart att resa sig, precis som tidigare då krig och katastrofer slagit till. Lägets allvar är tydligt efter bara en blick på raden av bistra politiker som med premiärminister Kan i spetsen framträder i media. Kombinationen av en tsunami av historiska dimensioner och den omfattande kärnkraftsolyckan är ny, och skadan är större än vad någon varit beredd på eller kunnat överblicka. Det har funnits kalkyler och beredskap som ingen annanstans, ändå trodde ingen riktigt att detta var möjligt. Kanske för att man aldrig kan planera för den verkliga katastrofen.

Det kan te sig som en verklighetsfrämmande teater när politiker tar på sig blåställ och står med svettiga pannor framför TV-kamerorna. Beslutsamheten ska man dock inte missta sig på. Ansvar utkrävs alltid i Japan. Om det är chefen för Tepco eller den japanske premiärministern som får gå, går inte att säga i nuläget. Kanske är det främst en kosmetisk operation som handlar om att visa handlingskraft, men det är en nödvändig del i den politiska dramaturgin.

Inte heller ska man underskatta offerviljan hos den disciplinerade befolkningen. Samtidigt som världens media på onsdagen publicerade uppgifter om höga halter av radioaktivitet och nödvändiga massevakueringar gick japanska kärntekniker in i själva reaktorbyggnaderna, det som nu återstår av dem. Under några timmar, när strålningen var som värst, lämnade de haveriplatsen. Men de var snart tillbaka igen med vattenslangar, spadar och vad som nu råkade stå till buds för att få fram vatten att kyla bränslestavarna med.

1995 lade den stora Hanshinjordbävningen hamnstaden Kobe i ruiner. Kobe hade fram till dess ansetts som en relativt säker stad. Inte alls belägen i ett riskområde och kanske var det därför som förstörelsen blev så massiv. Ingen var förberedd. Motorvägar rasade, hus föll ihop och drygt 6 000 människor dog. Skalvet inträffade den 17 januari mitt i den bittraste vinterkylan. Ändå lyckades stadens ledning på kort tid samla nationen till en räddningsinsats i nivå med det som just nu sker i Fukushima. På några veckor var tåg och vägar återställda i brukbart skick. Skolorna öppnade och efter någon månad fanns en halv miljon nödbostäder på plats. Det var kallt, vidrigt och stundtals helt outhärdligt, men det fanns ingen tvekan om att alla verkligen ville hjälpa till.

Jag var själv på plats när skolbarn delade ut filtar och förnödenheter i parkerna i Kobe. Människor delade med sig till behövande av kläder, filtar och mat. Även maffian tog sin chans. Ett av de större gangstersyndikaten berättar än i dag gärna om hur det inte tog mer än några timmar innan de började dela ut matpaket. Med risbollar och lite sjögräs deltog de i frivilligarbetet, som för att demonstrera att de är en integrerad del av samhället.

Plundringar, som ofta drabbar framför allt fattigare länder vid naturkatastrofer, skedde inte alls i Kobe, och det är heller inget som myndigheterna varnar för i Fukushima. Att slå mynt av en naturkatastrof på det sättet tycks helt enkelt inte finnas i folks medvetande. Det vi bevittnade i Kobe var att befolkningen kom samman kring ett gemensamt mål – att göra katastrofen hanterbar och uthärdlig.

Sett med andra världskrigets fasor i backspegeln så finns i Japan mer än i de flesta andra länder en beredskap att hantera katastrofer. I Sverige kan man jaga upp sig över att SJ:s tåg står stilla – i Japan rasar 50 mil av banvallen samman och flera tåg sköljs ut i havet.

I Fukushima är hjälpinsatserna igång i stor skala. Från hela Japan kommer erbjudanden om hjälp. De som har släktingar eller bekanta på andra håll är redan på väg dit, men det stora flertalet har förstås ingenstans att ta vägen utan måste försöka klara sig bäst de kan.

Det som skiljer räddningsinsatsen nu från den för 16 år sedan är att aktionerna kommit igång snabbare och på en större skala. Militär har satts in i arbetet, samtidigt har de japanska myndigheterna varit betydligt snabbare att acceptera hjälp från omvärlden. Sökhundar och läkare är på plats, stöd kommer från länder som Laos och Kambodja såväl som EU.

Vid skalvet i Kobe var militären förhindrad att delta på grund av att lagen inte tillät att soldater användes i samhällstjänst inom landets gränser. (På samma sätt som svensk militär inte fått utföra polisarbete sedan strejken i Ådalen då fem personer sköts till döds av militär.) Den lagen har nu ändrats och militären kunde omedelbart sättas in i områdena runt de drabbade kärnkraftverken.

Det som ligger myndigheterna i fatet just nu är att dess företrädare vid tidigare olyckor varit ovarsamma i sitt förhållande till sanningen. Haveriet i »Monju«-reaktorn, där ett rör med flytande natrium som används för kylningen brast, följdes 1999 av en allvarlig incident vid en atomkraftsanläggning i Tokaimura. På grund av oaktsamhet hos personalen uppstod där ett kritiskt läge med en kärnreaktion som var utom kontroll. Det rörde sig om en experimentell process som hade pågått i flera år. Enklast kan det förklaras med att de inblandade personerna, av leda eller vad det nu kan ha varit, blev oförsiktiga. Den kontrollerade reaktionen blev, på grund av alltför snabb tillförsel av bränsle, okontrollerad. När felet upptäcktes var det för sent. Kärnreaktionen var i gång.

Tre arbetare avled senare i strålsjuka efter att ha utsatts för stråldoser högt över de rådande gränsvärdena. Problemet den gången var att de ansvariga avvaktade i det längsta med att evakuera och informera de anställda om vad som höll på att hända.

Den här gången är situationen annorlunda. Evakueringsinstruktionerna gick ut tämligen omgående och det sker också en löpande uppdatering av strålningen, dels runt Fukushima, men också i Tokyo och andra större städer. Den kritik som kan riktas mot myndigheterna är att informationen är otillräcklig och i vissa fall motsägelsefull.

När det gäller förnödenheter är situationen mycket allvarlig, framför allt saknas färskvaror och bränsle. Mjölk, ägg och bröd går inte att få tag i. Vatten går att handla men är begränsat till två liter per person och dag. Bensinstationerna låter ingen handla mer än tio liter bensin per köptillfälle – vill man ha mer får man åka runt till flera mackar.

De som kunde har rest ifrån de värst drabbade områdena. Men många andra väntar, som fru Tanaka i Tokyo, på att allt ska återgå till vardagen. De litar på myndigheterna. Och myndigheterna kan inte gå ut med en generell uppmaning om massevakuering. För vart skulle folk i så fall ta vägen?

Efterskalven rullar ännu över landet, och invånarna väntar på att de ska passera.

Tokyo, liksom resten av Japan, rustar nu för en lång och arbetsam återuppbyggnadsperiod.

Fakta | Japan

Huvudstad: Tokyo.
Statsskick: Monarki och parlamentariskt styre.
Kejsare: Akihito.
Premiärminister: Naoto Kan (Democratic Party of Japan).
Area: 377 944 km2.
Vatten: 0.8 % av ytan.
Befolkning: (2004) 127 miljoner.
BNP: 33 828 dollar per capita, 24:e högst i världen (uppskattning 2010).

Utsatt land
Japan är till ytan en femtedel mindre än Sverige, men med en betydligt mer dramatisk natur. Varje år sker cirka 1 500 jordskalv och redan före den nuvarande katastrofen hade landet drabbats av 400 tsunamier. Tropiska orkaner är också vanligt förekommande och som om det inte var nog finns även 40 aktiva vulkaner som i flera fall ligger nära stora städer.

Tidigare kärnkrafts­olyckor i Japan
1995 Försöksreaktorn »Monju« i Tsuruga har varit olycksdrabbad sedan starten. Ett stort haveri inträffade 1995 och den har varit vilande ända till i fjol.

1999 Två personer dödades när arbetare vid uranbearbetninsanläggningen i Tokaimura av misstag tillförde för mycket uran i en beredningstank.

2004 Fem personer dog och ytterligare ett tiotal skadades efter en ångexplosion vid kärnkraftsverket i Mihama.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera