Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Obekväm gäst. Den alltmer hårdföra presidenten i Syrien, Bashar al-Assad, togs emot av Nicolas Sarkozy i Elyséepalatset i Paris så sent som i december.

Veckans Fokus

Den nya diplomatin

När regimerna faller i Nordafrika förändras säkerhetspolitiken radikalt. Forna fiender söker sig till varandra, och Syrien får en nyckelroll i Mellanöstern. En känd ovän kan vara mer värd än en okänd vän.

Sidi Bou Saïd

Västs gamla diplomati havererar.

 Tre dagar efter jasminrevolutionen i Tunisien verkar inte kaptenen i grön uniform tro på det själv, när han lägger på telefonen i vaktkuren. Ska verkligen de där svenska journalisterna släppas igenom militärens avspärrning till Ben Ali-regimens allra privataste yachthamn i Sidi Bou Saïd – ett tunisiskt Saint-Tropez, omgivet av vackra stränder? Soldaten kliar sig lite under mössan.

– Högkvarteret säger att det är okej. De säger att vi lever i demokrati, säger han.

Under Ben Alis styre skulle vi ha blivit satta i förhör för att ens ha frågat.

Nu berättar i stället hamnkaptenen hur en av Tunisiens mest hatade män, Belhassen Trabelsi med familj, flydde revolutionen sjövägen, beväpnad med två pistoler och två resväskor.

Belhassen Trabelsi, bror till rikets numera avsatta första dam Leila Trabelsi, var den finansiella hjärnan bakom den tunisiska regimens plundring av landets tillgångar. Till båthamnen i Sidi Bou Saïd förde också Belhassens lillebror Imed de lustjakter som han lät stjäla från andra sidan av Medelhavet.

I läckor till Wikileaks, som publicerades i november, kallar amerikanska diplomater Trabelsi- och presidentklanen för en maffialiknande klan. I december inleddes jasminrevolutionen. Det ena ledde till andra, menar Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative.

– Att utländska yrkesdiplomater använde sig av extrema uttryck som »maffia« och »rovregeringar« i sin korrespondens blev en ögonöppnare för den allmänna opinionen. Det här var ordalag som bara de allra mest radikala regimkritikerna tidigare hade vågat använda sig av. Genomslaget blev detsamma över hela arabvärlden, säger hon.

Vid jul, mitt under jasminrevolutionen, besökte Frankrikes dåvarande utrikesminister Michèle Alliot-Marie de olivträdklädda kullarna ovanför Sidi Bou Saïd. Ministerns föräldrar, båda i 90-årsåldern, investerade samtidigt i ett fastighetsprojekt tillsammans med regimen.

Affären sprack inte. Det gjorde däremot den franska ministerns karriär – liksom Frankrikes goda rykte i det nya Tunisien när revolutionen och skandalen var ett faktum. Att Frankrikes president Nicolas Sarkozy spenderat en överdådig julhelg hos kung Muhammed VI av Marocko samtidigt som premiärminister François Fillon sov i sidenlakan hos president Mubarak i Egypten, gör saken värre. Gårdagens diplomati mellan väst- och arabvärlden har havererat.

Allt måste byggas upp från grunden, på en helt ny spelplan.

– Det är uppenbart att Nicolas Sarkozy har mycket både att ta igen och att sopa under mattan när han med en sådan energi tar sig an Libyenkrisen, säger Jean-François Daguzan, professor vid Fondation pour la recherche stratégique.

Enligt den välinformerade tidningen Le Canard Enchaîné är hela Pariskonferensen som föregick interventionen i Libyen onödig, annat än för själva showens skull. Beslutet att attackera Libyen har redan fattats i Pentagon och i de berörda ländernas regeringskanslier. Men president Nicolas Sarkozy har förstått att goodwill i den nya arabvärlden är lika viktigt som missiler.

Under tiden, den 22 mars, tvingades Mauretaniens utrikesminister Naha Mint Mouknass att avgå. Arabvärldens första kvinnliga utrikesminister ansågs ha för nära band till Libyens ledare, Muammar Khadaffi.

Kairo

En ny arabisk diplomati tvingas fram.

Efter många och långa år i Mubarakregimens fängelser sitter barnläkaren Abd Al-monem Abo Al-foutouh i det Muslimska brödraskapets högsta råd. Vi träffar honom mitt under revolutionen en kilometer från Tahrirtorget, i läkarförbundets öde lokaler.

– Vi vet ännu inte vilken utsträckning, om eller hur vi tänker delta i de kommande valen, säger han. Det här är inte den revolution som det Muslimska brödraskapet hade förberett sig på.

Nu är det i alla fall dags. I slutet på mars bestämde Egyptens militär att presidentval ska hållas i november – vilket är tidigare än vad många oförberedda nykomlingar på den politiska arenan hade hoppats på. Dessa små partier riskerar att vara långt sämre organiserade än det konservativa Muslimska brödraskapet och det Nationella demokratiska partiet, den tidigare regimens stomme.

Resultatet i valurnorna får betydelse för Egyptens nya diplomati. Överallt i Kairo pratas det politik. Här går det inte många minuter innan Israel kommer upp i diskussionen. President Mubarak fortsatte den väg hans föregångare hade slagit in på efter Camp David-avtalen: fred med Israel och en järnring kring Gazaremsan. Fredsavtalet kommer att stå fast. Det tror Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative. Även om nästa regering innefattar ministrar från det Muslimska brödraskapet.

– Camp David är undertecknat och kommer att kvarstå, oavsett vem som tar makten i Egypten och oavsett vad folket anser. Egyptens strategiska intressen och band med Camp David-avtalet är för starka. En egyptisk regering kommer aldrig att se sig om efter nytt stöd i Iran – än mindre förklara krig mot Israel. En sådan helomvändning skulle kräva alldeles för stora omvälvningar i fråga om internationella samarbetsavtal, allianser och bistånd, säger hon.

– Däremot så tror jag att järnringen kring Gazaremsan kommer att lättas upp, liksom att relationerna till Hamas kommer att normaliseras. Egypterna accepterar inte en alltför medgörlig attityd till den israeliska regeringen, fortsätter Bassma Kodmani.

Israelerna ser med ängslan på utvecklingen. De hade hoppats att Mubaraks regim skulle hålla sig fast vid makten. Fortfarande har ingen demokratisk regering tagit över efter armén i Egypten. Men även om militären skulle bli kvar och styra mer eller mindre från kulisserna, så står landet inför en kursändring, anser Jean-François Daguzan, forskare vid Fondation pour la recherche stratégique. Han menar att den första, strategiska vändpunkten kom redan i februari. Efter mycket tvekan lät Egyptens militär två iranska krigsfartyg, lastfartyget Kharg och fregatten Alvand, slussas igenom Suezkanalen.

Det var första gången sedan den iranska revolutionen 1979 som iranska flottenheter tilläts passera i Suezkanalen. Enligt det ursprungliga fördraget från 1888 då kanalen invigdes ska alla länder få använda den för sina krigsskepp. Men i praktiken har Egypten stängt passagen för sin gamla fiende Iran.

– Genomresan i Suezkanalen var en test från Teherans sida. Hade Mubarak suttit kvar hade utfallet blivit ett annat. USA och Israel vill inte se missilbestyckade, iranska krigsfartyg åka i skytteltrafik framför Israels Medelhavskust, säger Jean-François Daguzan.

Därmed kunde Israel räkna arabvårens första, diplomatiska förlustpoäng. Den egyptiska militären kunde visa för sin hemmaopinion att den inte satt i knäet på amerikaner och israeler.

På hemmaplan måste nu Israel förbereda sig på möjligheten att unga palestinier slår över till en ny, fruktad strategi: »salmiya« – icke-våld. Hur ska Israels armé reagera om hundratusentals unga palestinier inleder fredliga demonstrationer? »Icke-våld skulle göra Israels militära styrka maktlös«, skriver Meron Rapoport i den israeliska tidningen Haaretz. Han slår fast: »Snabbheten i den egyptiska regimens fall lär oss att Palestinakonflikten och ockupationen skulle kunna få ett slut snabbare än vad någon kunnat tro.«

Ras Jedir

Styrkemätningen.

Mitt i vimlet av dammiga flyktingar på väg från Libyen till tunisiska Ras Jedirs gigantiska läger står en välklädd man med svart kappa och attachéväska i handen. Han vill inte figurera med sitt namn, men berättar att han arbetar inom oljeindustrin i Libyen.

– Var inte för snabba med att räkna ut Khadaffi! Världen kan bli förvånad när man ser att det finns delar av befolkningen som faktiskt stöder honom, säger ingenjören.

Han räknar upp en lista på subventionerade produkter som gynnat befolkningen och olika förmåner som lockat gästarbetare från hela världen. Sedan tittar han på sin klocka och kliver upp i en väntande, nyvaxad bil.

En effekt av striderna och att regimen försvagats är att det skapar utrymme för lokala al-Qaida-organisationer, som går under benämningen »Aqmi«, al-Qaida i Magreb (länderna runt Sahara). »Den libyska arméns kaserner plundras nu på vapen av al-Qaida« varnade Tchads president Idriss Déby Itno i en intervju till Jeune Afrique i förra veckan. I egenskap av vän till Khadaffi ser han sin ställning hotad. Det betyder dock inte att han har fel i sin analys.

– Det finns en risk att Aqmi-terroristerna beväpnas direkt eller indirekt av sin gamla ärkefiende Khadaffi. Det kan ställa till mycket oreda i regionen, säger forskaren Jean-François Daguzan vid Fondation pour la recherche stratégique.

Just Aqmi har blivit ett stort problem för många regimer runt Sahara, däribland Algeriet, och de kidnappar ofta västerlänningar. I höstas bedrev den algeriska armén ett ställningskrig mot dem. Men regimen har även interna problem, den är genomkorrupt. Hur länge kan den hålla emot ungdomens desperation och förhoppningar? Vilket stöd kan de unga räkna med från USA och Europa om de gör uppror?

De algeriska ungdomarnas förväntningar på EU var tydliga redan 2003 då Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac var på statsbesök i Alger. Fransmannen möttes av en ung folkmassa som ropade: »Aatina l’visa!« – Ge oss visum! Ropen var en oförblommerad kritik mot den egna presidenten Bouteflika, som stod vid Chiracs sida.

Perspektivet med en ökad arbetskraftsinvandring från Nordafrika har inte väckt någon entusiasm i EU. Tvärtom används demokratiseringsvågen som argument för att stänga dörrarna. Däremot lovade EU:s utrikeschef Catherine Ashton i februari att EU ska ge bidrag på 2,3 miljarder kronor till Tunisien. EU vill också inom ett halvår få till stånd ett fördjupat frihandelsavtal, något som den tunisiska ekonomin är i skriande behov av.

Plånboksdiplomatin kan visa sig vara vinnande. Även som morot för andra länder. I Syrien står president Bashar al- Assad och tvekar vid ett vägskäl: Mubaraks väg ut med eftergifter eller Khadaffis återvändsgränd av terror. Mycket talar för att han redan har bestämt sig. Under ett par dagar framstod det som givet att Syrien, som skakats av upplopp de senaste veckorna, skulle upphäva de nästan 50 år gamla undantagslagarna, införa pressfrihet och ökat demokratiskt styre.

Men när president Bashar al-Assad väl steg upp i talarstolen i parlamentet den 30 mars grusades alla förhoppningar. Inget av löftena om demokratisering var längre aktuella. I stället sätter regimen hårt mot hårt.

– Presidenten missade ett historiskt tillfälle. Reformerna är begravda för alltid av den här regimen. Han sa bara att han var redo för krig. Jag fruktar att det talet var den första akten i vad som kan bli ett nytt Khadaffidrama, säger Anas Alabdeh, ledare för den Londonbaserade Föreningen för rättvisa och utveckling.

Att den hårdföra linjen vann ses som en seger för presidentens bror, Maher. Denne styr över den så kallade »fjärde mekaniserade divisionen«, en elitstyrka som utgörs främst av alawiter, den folkgrupp som styr landet. Resten av armén domineras av sunniter.

– Maher är definitivt den i regimen som är redo att gå till brutal attack. Det var hans fjärde division som skickades till Latakia för att massakrera demonstranter, säger Anas Alabdeh.
Han syftar på de tiotals – kanske hundratals – demonstranter som i mars enligt Amnesty International dödades i de västra och södra delarna av landet.

Något amerikanskt ingripande i Syrien är inte aktuellt, enligt utrikesminister Hillary Clinton. För det saknas enighet inom det internationella samfundet. USA och dess allierade i Europa måste välja, de kan inte gå in överallt. Clinton försökte förklara skillnaden mellan en Khadaffi som bombar den egna befolkningen och en Bashar al-Assad som låter prickskyttar slakta demonstranter. Utrikesministern gick så långt att hon kallade den syriska diktatorn för reformatör. Det är ett försök att sätta press utan att alienera honom.

Arabländernas förbund kommer inte heller förespråka ett ingripande i Syrien. Dess ledare – och tillika presidentkandidat i Egypten – Amr Moussa tycker redan att koalitionen under FN-mandat har tagit sig för stora friheter i Libyen, och här finns en potentiell spricka mellan arabförbundet och USA/EU.

– Från början efterlyste vi bara ett flygförbud för att skydda civilbefolkningen och förhindra fler aktioner, har han sagt i ett uppmärksammat uttalande.

Tunisien och Egypten har två av arabvärldens mest homogena befolkningar, därför fanns en ganska enig opposition. Med Syrien, Jemen, Bahrain och fler länder konfronteras arabvåren nu med en ofta tusenårig, inbördes misstänksamhet gentemot andra religioner och folkgrupper. Sunniter, druzer, alawiter, shiamuslimer och houthis blir återigen brickor i blodiga sammandrabbningar. Det kan diktatorer som Syriens Bashar al-Assad dra växlar på för att rädda sitt eget skinn.

I Saudiarabien har kung Abdullah gjort klart för amerikanerna att han aldrig tänker tolerera att landets shiamuslimer får någon form av självstyre. För saudierna är varje shiamuslimsk frihetssträvan en provokation från Iran – vare sig det sker i Bahrain eller i Saudiarabien. Ända sedan USA övergav president Mubarak i Egypten är det saudiska kungahuset rasande på USA. Det visar inte minst Hillary Clintons inställda besök till Saudiarabien häromveckan. Enligt uppgifter till New York Times vägrade kungen att ta emot henne.

De frostiga relationerna blir en svår nöt att knäcka för USA. Å ena sidan ser det inte bra ut om USA gör avsteg från stödet till fredliga, demokratiska rörelser.

Å andra sidan är Saudiarabien USA:s tredje största oljeexportör. Bahrain är flottbas för den amerikanska flottan. Det går inte att sätta alla relationer i regionen på spel samtidigt.

Damaskus–Riyad–Teheran

De oheliga allianserna.

Det våras för nya allianser bland arabvärldens diktaturer. Tidigare ovänner börjar förstå varandra och gårdagens vänner blir genanta.

– Despoter som tidigare inte talade med varandra har hittat gemensamma intressen. Saudiarabien lär nog göra vad de kan för att stötta Syrien till exempel, trots att de inte stod på så god fot tidigare, säger Denis Bauchard, tidigare fransk ambassadör i Mellanöstern. I dag är han forskare och Mellanösternspecialist på Institut français des relations internationales.

Någon måste rädda menige Bashar al-Assad, resonerar saudierna. Faller Syrien skapas en ovisshet som alla vill undvika. Syrien är samtidigt Irans starkaste kort i Mellanöstern, och Iran är Saudiarabiens ärkefiende. Iran har lagt ned mycket möda på axeln Damaskus-Teheran. Ändå tror analytiker som Johan Wiktorin på Försvarshögskolan i Stockholm att Iran kan spela under täcket med det Muslimska brödraskapet i Syrien. Allt för att ha vinnare på sin sida oavsett utgång i kraftmätningen med regimen. Komplexiteten är hög i jakten på nya allierade.

En annan fråga är hur långt Israel kan sträcka sig för att stödja den gamla ärkefienden Bashar al-Assad? Ett utspel om Golanhöjdernas vattenkällor? Södra Syrien lider av vattenbrist. I norr har turkarna byggt dammar som tar vattnet deras väg. En ovän som man känner väl kan vara att föredra, framför en ännu okänd vän.

I Jemen är USA på väg att släppa sin tidigare bundsförvant, president Ali Abdullah Saleh – tidigare en central bricka i kampen mot al-Qaidas jemenitiska baser. Relationerna mellan de båda länderna har länge varit skakiga: »Ni amerikaner är hetlevrade och raska när ni behöver oss, men kallblodiga och brittiska när vi behöver er«, har president Saleh sagt till Daniel Benjamin, amerikanska UD:s chef för terrorbekämpning, enligt New York Times som citerade Wikileaks­källor.

Jemen är nu på gränsen till att implodera i ett blodigt inferno. Än så länge har inte Saudiarabien blandat sig i lika direkt som i Bahrain, där de gick in med stridsvagnar. Men tidigare har den saudiska kungen skickat trupper som stridit på regimens sida mot houthisrebeller i gränsområdena mellan Jemen och Saudiarabien.

En del händelser de senaste veckorna är inte så oplanerade som de kan verka. Under kapitlet oheliga allianser undrar Denis Bauchard på Ifri-institutet om USA inte har förhandlat med delar ur Khadaffis regim långt innan operation Odyssey Dawn inleddes i Libyen. Han tar Khadaffis avhoppade förra spionchef Musa Kusa som exempel:

– Det är besynnerligt att hans namn aldrig figurerade i listan över libyska ledare som skulle anhållas i enlighet med FN-resolution 1970 och 1973. Kusa var ändå en av regimens tre främsta företrädare.

Resolution 1970 med en lista på den libyska regimens 16 främsta ledare klubbades igenom den 26 februari. Operation Odyssey Dawn inleddes den 19 mars. I veckan bekräftade USA att de inte ville att den avhoppade spionchefens tillgångar skulle frysas. Musa Kusa är en av Khadaffiregimens mest blodbesudlade företrädare, nu hoppas USA att han ska fungera som lockbete och förebild för andra potentiella avhoppare i Libyen.

I konserten av allt mer hårdnackat motstånd mot de folkliga protesterna från arabvärldens regimer är kungariket Marocko en av de få att avvika. Där har nyligen kung Muhammed VI lovat att damma av de demokratiska reformer av monarkin som har fått ligga på hyllan de senaste åren. Hur snabbt det kommer gå och vad löftena är värda vet ingen ännu. Men dörren har öppnats på glänt.

– Ingenting kommer att stoppa demokratiseringsvågen. Vi måste bara lära oss att leva med en stundom rörig process. För Frankrike tog det runt hundra år ­innan revolutionen var någorlunda fullbordad, säger Jean-François Daguzan vid la Fondation pour la recherche stratégique.

För USA och EU är det viktigt att de inte upplevs ha en antiarabisk eller antimuslimsk agenda. Men amerikanska analytiker menar att USA också bör klargöra vad de vill: »Vi måste förklara för den arabiska opinionen vilka värden vi står för, och inte bara vad vi bekämpar«, skrev Wall Street Journal häromdagen.

Ännu har vi inte sett några brända amerikanska flaggor på gatorna i Tunis, Kairo och Bahrain. Tvärtom sätter befolkningen sitt hopp till USA.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera