Krönika

Betala inte offren

Dagens politiker ska inte kompensera medborgare för sina företrädares misstag.

I varje tid sitter vanliga medborgare såväl som förtroendevalda och förundras och förfäras över tidigare generationers beslut. Inte låta kvinnor rösta. Låta dem rösta men inte få behålla arbetet efter giftermål.

Mäta skallar och utnämna undermåliga raser. Tvångs­sterilisera genetiskt defekta, vanartiga, oförbätterliga lösdrivare, svårt kriminella och alkoholiserade. Aga den man älskar och den man tagit som fosterbarn för pengarnas skull. Knipsa av lite i hjärnan för att bota psykiska sjukdomar. Invandringsförbud för vissa grupper. Ordningsstadgor i kommuner som förbjuder mer än tre veckors bosättning för resande och att ge dem fast bostad – glöm det.

Det är så lätt att uppröras över det mor- och farföräldragenerationen gjorde och tyckte. För att inte tala om gänget före dem. Men att i efterhand försöka ställa till rätta genom att utge skadestånd är inte väl­betänkt.

Jag gissar att kommande generationer kommer att fråga sig vad det var för ena stollar som levde runt år 2000. Vilken tro på omnipotens, de skulle inte bara fixa nu och sedan utan också förr. Och inte för att de kunde redovisa några sakliga skäl för det utan för att det kändes rätt. Emofjolls liksom.

Eller som kristdemokraten Caroline Szyber twittrade om regeringens beslut att inte betala skadestånd till omhändertagna barn som farit illa mellan 1920 och 1980: »Fel inte följa utredningen. Den ek ersättningen ett erkännande av misstag säger de berörda, deras känsla viktigast.«

Nej, känslan hos den som varit utsatt för en oförrätt kan inte vara avgörande. Om man alls – och det ska man enligt mitt förmenande inte – ska ge sig in på att kompensera historiska hemskheter med skattemedel, då måste man vara obönhörligt logisk. För det är många individer som har all känslomässig rätt att kräva upprättelse och kompensation.

De svenskar som steriliserats under direkt eller indirekt tvång fick rätt att söka ersättning. Övergreppen var fasansfulla. Men vi får inte glömma att dilemmat och det indirekta tvånget kvarstår, fast det nu handlar om p-piller eller stavar. Samhällets inställning till utvecklingsstörda kvinnors barnlängtan är minst sagt dubbel. Släktingar, omsorgspersonal och politiker tycker oftast inte att det är någon bra idé. Tvång förekommer sällan, men manipulationen för att nå avsedd effekt är inte subtil.

Tvångssteriliserade fick ersättning. Men inte tvångslobotomerade. Och räknat i antal per invånare låg Sverige i världstopp. Men till skillnad från steriliserade kunde de inte tala för sig. De blev utan här, trots att Norge givit ersättning.

Norge anförs som positivt exempel när det gäller barn som tvångsomhändertagits och fått stryk, glåpord och tvingats arbeta hårt. Processen påstås ha varit rättvis och rättssäker. Det anser inte de norrmän som blev utan, 800 av 3 400 sökande.

Det är oomtvistligt att omhändertagna farit illa. Men det är också så att barn som inte omhändertagits farit illa hos miss­brukande, psykiskt sjuka eller allmänt inadekvata föräldrar. Ibland hade det varit bättre om staten ingripit när den inte gjorde det. Dessutom, förr lämnades barn bort utan allmän­hetens inblandning. Enligt utrednings­förslaget kan de inte komma i fråga, även om de utsattes för övergrepp.

På tal om att råka illa ut genom statliga och kommunala begrepp. En bit in på 1960-talet hade kommuner ordningsstadgor som sa att den som inte hade fast bostad inte fick stanna mer än tre veckor.

Och sökte dessa zigenare och tattare, som reglerna i praktiken gällde med dåtidens terminologi, fast bostad fick de nobben. Utan bostad ingen moderspenning, inget barnbidrag, ingen ordentlig skolgång.

Utredningen om romer och resande, dagens begrepp, föreslog inte individuella skadestånd. Delvis med hänvisning till att somliga drabbade redan hade fått ersättning, för tvångssterilisering.

Det är inte rimligt att sätta livmodern före hjärnan. Det är inte rimligt att sätta den ena vanvårdade före den andra. För övrigt är livet för dagens omhändertagna ingen idyll.

Det enda vettiga är att låta politiken arbeta för nuet och framtiden. Det kommer att bli fel ibland. Men om man lägger energin på att kompensera för historiska oförrätter blir det garanterat tokigt. Oavsett om det blir en bred överenskommelse i riksdagen eller inte.

***

För övrigt tror jag att kommande generationer kommer att förundras över att det varit straffbart att vara narkotikapåverkad. Men dömda som farit verkligt illa av straffet kommer inte att få »upprättelse« av staten. Sorry, Ola.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera