Under några år på 80-talet läste pappa tyska i en studiecirkel på TBV. Det var sånt som strävsamt folk gjorde på kvällarna innan reklam-tv och internet la beslag på all fritid. TBV utlästes Tjänstemännens bildningsverksamhet och var ett av de tongivande studieförbunden tillsammans med LO:s motsvarighet ABF. Jag berättar detta därför att yngre läsare nog aldrig har hört talas om TBV – det lades ner 2004 – samtidigt som risken finns att de tror att ABF är ett kriminellt nätverk som styr den lokala knarkmarknaden i Botkyrka.

För det fanns en tid när studieförbunden utgjorde hörnstenar i folkhemsbygget. De skulle bidra till svenskarnas förkovran och lyfta oss ur kulturmörkret. Det är alltså inte konstigt att efterkrigstidens politiker ansåg det landsgagneligt att sticka till dem lite pengar ur statskassan. Under tillväxtåren fördes allt större summor till folkbildningen och efterhand också till föreningsliv och trossamfund. När skattepengarna flödade till civilsamhället växte också uppfinningsrikedomen kring hur man kunde tillskansa sig medel.

Nästa steg i affärsutvecklingen blev ”paraplyorganisationer”, alltså organisationer som organiserar andra organisationer och har som främsta uppgift att kanalisera pengar från de offentliga koffertarna vidare till sina medlemmar. Ett slags grossister i bidragsbranschen, skulle man kunna säga.

Skattebetalarna skjuter årligen till omkring 20 miljarder kronor till civilsamhället. Faktum är att många föreningar och paraplyorganisationer knappt har några andra intäkter. ”Organisationerna lever på staten och växer genom staten och inte sällan bedriver de opinion mot den politik som väljarna har röstat fram”, säger statsvetaren Daniel Schatz i Henrik Sjögrens läsvärda granskning här. De som är bäst på att äska bidrag kan anlita fler lobbyister och därför växa ännu snabbare.

Denna oheliga allians mellan staten och civilsamhället har till stor del kunnat uppstå genom den höga tilliten här i landet. Studiecirklar, idrottsklubbar, rockband och kulturföreningar kvitterar ut ersättning baserat på egenrapporterad närvaro. Kontroll och uppföljning är i praktiken obefintliga. Som terrorexperten Magnus Ranstorp har påpekat deltar varje vuxen svensk i tre studiecirklar i snitt, om statistiken talar sanning – vilket den naturligtvis inte gör. Ingen – utom skattebetalarna – är egentligen intresserad av att stoppa pengarullningen. För även politikerna deltar; riksdagspartiernas medlemsavgifter utgör numera mindre än 5 procent av deras totala finansiering.

Är inte Sverige fantastiskt, ändå? Här handläggs till och med korruptionen numera av myndigheterna.

***

Läs även: Så blev civilsamhället en del av statsapparaten

Läs även: Jon Åsberg: Är S och V på väg att byta plats?

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill