Ska vegetarianer verkligen få härja fritt på myndigheterna?
Inom kort kan vi räkna med att gravida kvinnor tvingas leva på kål, morötter och bönor. Den som smyger ned en hamburgare får räkna med en orosanmälan.
Fredag
Är det bara den genanta drömmen om evig ungdom som gör att alla numera bär gymnastikskor, eller är ett bidragande skäl att det nästan är omöjligt att få sina skor putsade? Och alla de som reser endast med handbagage, är det för att de inte har andra kläder än tunna fritidskläder i plast, eller kan bristen på bärare vara en förklaring?
En sak är jag i alla fall säker på och det är att vi skulle leva mycket bättre liv om alla de som nu utbildas för att professionellt uppfostra oss i en mängd olika avseenden i stället fick lära sig att putsa skor, bära resväskor, eller något annat nyttigt. Det senaste exemplet, varav tidningarna är fulla i dag, är de strikta förmaningarna att det är vår skyldighet från och med denna dag att utrota alla lupiner, och en rad andra växter, som kan råka finnas på vår tomt.
Skulle någon ha slagits av den här absurda och vagt hatiska idén, om alla ”samordnare för arbetet mot invasiva arter”, ”miljöjurister” och ”hållbarhetsansvariga” hade haft vettiga, produktiva yrken i stället? Jag tvivlar.
Det är ett tidstypiskt drag att vi slutat utbilda människor till yrken som möter faktiska behov och i stället utbildar människor till yrken som på något krystat sätt först måste uppfinna behov för att ha något att göra. Samtidigt blir skorna alltmer glanslösa och ryggen värker.
Lördag
Ingen i det så kallade köttkriget – det som handlar om myndighetsrekommendationer om vegetarisk mat i skolbespisningen – verkar ha noterat att den vegetariska indoktrineringen är på väg att rullas tillbaka än tidigare i våra liv. I en TT-artikel i dagens tidning berättas om några forskare som sett till att 34 foster ”exponerades för antingen grönkål eller morot i graviditetsvecka 32 och 36”. Resultatet, meddelar de påtagligt förtjusta forskarna, var att foster som utsatts för respektive grönsak reagerade ”mindre negativt” då de efter födseln doftade på tops med denna grönsak.
Inom kort kan vi med all säkerhet räkna med att gravida kvinnor kommer att vara skyldiga leva på kål, morötter och bönor under de sista månaderna av sin graviditet. De som smyger ned en hamburgare, eller till och med en biff, får räkna med en orosanmälan och möjligen åtal för olydnad mot överordnad.
Har någon undersökt varifrån dessa ”forskare” får sin finansiering? Vem betalar för morötterna, grönkålen och topsen? Jag frågar, eftersom vi i gårdagens tidning fick veta att Myndigheten för psykologiskt försvar anser att Ryssland inte prioriterar att försöka påverka det svenska valet.
Det vore i det närmaste opatriotiskt att inte bli en aning upprörd över det beskedet. Varför skulle Sverige vara så ointressant? Men tänk om förklaringen är en annan. Tänk om Rysslands mål är mycket mer långsiktiga och att ett enskilt valresultat därför är oväsentligt. Mer specifikt: tänk om ambitionen är att på en generation eller två förklena den svenska folkstammen till den grad att den anemiska, undernärda och spinkiga rest som återstår i praktiken är försvarslös.
Det vore kanske en överdrift att stämpla alla vegetarianer som landsförrädare, men att låta dem härja fritt i myndigheter och på universiteten vore å andra sidan att äventyra vår suveränitet.
Söndag
Ska man verkligen tro på Svenskans historia om den avhoppade ryske agenten som överlevde genom att krypa in i en död ko? Redan när nybyggaren Karl-Oskar slog oxen Starkodder i huvudet med yxan och stoppade in lille Johan i kadavret för att hålla honom varm, använde sig Vilhelm Moberg av en vandringssägen. Att klara livhanken genom att krypa in i en djurkropp var en populär historia redan under antiken.
Det kan förstås vara sant ändå, men det är påfallande ofta de här historierna kommer till oss i andra eller tredje hand och Svenskans historia är mycket riktigt hörsägen, avskriven ur Daily Telegraph. Är det någon som vet säkert att den påstådde agenten ens existerar? Han intervjuas på ”hemlig ort”. Passfotot i Svenskan kommer från Youtube. Ansiktet har vagt asiatiska drag, men av ett generiskt slag som om ett särskilt ängsligt amerikanskt universitet använt AI för att ta fram en människotyp som varken var vit, svart, röd eller gul, men ändå i någon mån var alla dessa färger. Den döda kon som låter sig avbildas i artikelns topp gör det under alla omständigheter mer övertygande.
Man gör vad man kan för att tro på allt som står i tidningarna, men ibland blir ansträngningen övermäktig.
Måndag
Enigheten verkar plötsligt total om att Vladimir Putins dagar är räknade. Jag vet inte riktigt varför. Ingen av artiklarna jag läser på temat ger något klart besked. Kanske har det något att göra med att Anthony Beevor är i Sverige för att marknadsföra sin bok om Rasputin, som det bevisligen gick illa för till slut, även om det krävdes förgiftat madeiravin, bakverk med cyanid, en grov misshandel, möjligen kastration och ett antal kulhål innan han till slut drunknade, antagligen av uttråkning.
Putin verkar inte övertygad om att han är lika svåravrättad, med tanke på alla provsmakare, dubbelgångare och bunkrar han håller sig med. Det är nästan möjligt att känna en viss empati för den ryske ledarens uppenbara oro. Kanske kan han finna ett kokadaver att krypa in i, innan det är för sent.
Tisdag
Den stundande undergången är särskilt påtaglig i Dagens Nyheter i dag. På kultursidan uppmanas vi alla att plöja upp våra gräsmattor och sätta potatis, under hot om svält. Innerstadsexistentialisten Alex Schulman tänker å sin sida högt på Gunnar Ekelöfs ”sent på jorden”.
Vad ska man då ägna sig åt, när världen snart går under, förutom att odla rotfrukter och späka sig med dyster surrealistisk poesi? Ledarsidan i samma tidning har, som alltid, svaret. Det centrala är rätten för transkvinnor att räknas som riktiga kvinnor i dartturneringar. Isobel Hadley-Kamptz ägnar frågan ungefär 5 000 upprörda tecken med anledning av att internationella dartförbundet, WDF, inte går med på att män som låtsas vara kvinnor faktiskt är kvinnor.
Det är snart 100 år sedan Ekelöf skrev sin dikt och vi är fortfarande här, så fullt så sent var det inte på jorden den gången, men kanske har Schulman ändå en poäng. Till sist måste ändå detta practical joke som världens radikaler så skickligt ägnat sig åt i ett par decennier nå sitt slut.
Onsdag
Tomas Stenhuse, mångårig jordgubbsodlare på Gotland, vittnar i radion den här morgonen om att unga, sommarjobbande jordgubbsplockare ofta bara reser sig upp och går mitt i arbetet, utan att någonsin höra av sig igen. Stenhuse tror att det beror på en kombination av fysisk undermålighet och undermålig hyfs. Jag misstänker att de drabbats av besvikelse efter att ha trott sig ha tagit anställning för Ismail ”jordgubben” Abdo.
Inget jag hör i inslaget talar mot det.
Unga har blivit mer ”selektiva och värderingsstyrda” enligt en representant för LO:s ungdomsverksamhet. Kanske är det just därför så många unga svenskar lockas att arbeta extra som lönnmördare. Att lönnmörda med moderna verktyg är trots allt inte bara ett arbete med hög utväxling i förhållandet mellan fysisk ansträngning och betalning – vilket möjligen var vad LO:s representant menade med ”schysta villkor” – utan dessutom ett arbete som av nödvändighet är ”värderingsstyrt”. Kanske är det rent av ”meningsfullt” i bemärkelsen att det oundvikligen väcker de djupaste existentiella frågorna om livets mening, livets slut och så vidare. Kan vi klandra ungdomarna om de väljer detta före repetitivt och lågavlönat jordgubbsplockande, utan skydd från elementen?
Det är på sätt och vis tråkigt om vi i fortsättningen måste importera våra jordgubbar från Peru, eller något annat land där en tillräcklig andel av ungdomarna fortfarande är beredda att kroppsarbeta, men det är meningslöst att slåss mot tidsandan. Det vi måste göra är i stället att jämna vägen för våra unga, så att de på egna villkor får en möjlighet att känna tillfredsställelsen av ett väl utfört arbete. Frågan är bara hur vi ska hitta tillräckligt många offer för våra sommarmördande ungdomar.
Kanske kan vi dra upp en generös lista på människor vi alla helst skulle vilja bli av med och när de är avverkade låta de ungdomar som saknar måltavlor skjuta varandra?
När jag tänker på saken undrar jag om den här planen inte redan är genomförd.
Torsdag
Min övertygelse om att svensk offentlighet fylls av sex – i dag är det Carina Berg som berättar hur hon visat ”skinka, snippa och allt” i tv – för att kompensera för att svenskar i realiteten slutat ha sex, bekräftas i Expressen. En ”jätteökning” av könssjukdomar har inträffat i Europa, meddelar den europeiska smittskyddsmyndigheten, men Sverige går emot trenden. Här blir i stället de få fallen av syfilis allt färre, gonorrén ökar inte längre och den vanligaste könssjukdomen, klamydia, minskar.
Expressen illustrerar artikeln med en kondom, för att rädda ansiktet på de impotenta och frigida svenskarna genom att antyda att de ägnar sig åt ”säker sex”. Jag undrar om någon går på en så uppenbar nödlögn längre. Den har inget stöd i artikeln eller i min erfarenhet.
Det skulle vara en befrielse om vi äntligen kunde slå hål på myten om de ständigt kopulerande svenskarna och därmed frigöra medieutrymme för intressantare ämnen. Men jag misstänker att det enda sättet att nå dit är att svenskarna faktiskt börjar intressera sig för sex i praktiken, snarare än i teorin, och den här nyheten hjälper inte till med det. I de få fall svenskar faktiskt har sex sker det, skulle jag tro, nästan alltid utomlands. Nu riskerar de att undvika det också, i rädsla för smittsamma utlänningar.
Jag förutspår att en ännu större andel av offentligheten snart kommer att vikas åt svenska folkets sexfantasier. Oy vey, som våra judiska vänner säger.
***
