Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
VFoslo4011 Veckans reportage

Mördarens väg

Uppvuxen i en lummig förstad till Oslo. Radikaliserad i tonåren. Femton år senare blev han ­Nordens genom tiderna värsta massmördare. Fokus besöker ett Norge som har börjat kart­läggningen av Anders Behring Breiviks väg till terrordåden.

Det är trångt för de fem arbets­fordonen som kör fram och tillbaka nere vid stranden där färjan går över till Utöya. Två män stiger i och ur lastbilarna och grävskopan. Parkerar dem och inspekterar under­redet. Stampar på marken. Det är drygt två månader sedan dåden.

– Vi förbereder inför minnesceremonin som ska hållas här i helgen. Ska förstärka marken. Inte något hemskare än så, förklarar den yngre av dem med ett skyggt leende.

Vill sedan inte prata mer.

Bakom dem breder ett norskt landskap, som hämtat ur en turistbroschyr, ut sig. Höga, skogsbeklädda berg ramar in den blänkande Tyrifjorden. Mitt i idyllen ligger Utöya. Det var precis här, bakom skogsdungen som avskärmar den gräs­beklädda parkeringen från grusplanen där arbetsfordonen kör, som Anders Behring Breivik runt halv femtiden på eftermiddagen fredagen den 22 juli parkerade sin grå Fiat Doplo. En timme tidigare hade han smällt av en 1,5 ton stor bomb i regeringskvarteren i Oslo. Klockan 17.04 visar han upp en falsk polislegitimation och stiger ombord på M/S Thorbjörn som kör över till Utöya. En och en halv timme senare är Anders Behring Breivik den värsta massmördaren i Nordens historia.

Sedan dess har Norge försökt hantera det som hände. Hittills har allt handlat om att landet ska hålla ihop och det har varit fokus på kärlek och gemenskap. Det har diskuterats vilken ton man bör ha i de politiska samtalen och om invandringskritisk retorik, liknande Fremskrittspartiets, bör tonas ned. Under kommunalvalet för några veckor sedan märktes det inte minst.

Men nu har Norge gått in i något av en ny, mer handfast, fas när det gäller hanteringen av attackerna. De juridiska och politiska processerna som ska utreda terror­attackerna och dess konsekvenser har dragits i gång. Journalister och författare har börjat kartlägga vad som verkligen hände den 22 juli. Och den samhälleliga debatten har präglats av ett allt hårdare ifrågasättande. Medierna kritiserar makten, medan befolkningen ifrågasätter medier och övriga samhällsinstitutioner. Polis och politiker får också kritik för att de inte går ut med information och för att de inte är mer ödmjuka inför att fel kan ha begåtts. Målsägandebiträdena som före­träder offren och de anhöriga tycker att Behring Breiviks försvarsstab är för snål med att lämna ut förhörsdokument. Och de anhöriga och drabbade anser att medierna visar för många bilder på Behring Breivik och har hjälpt till att sprida hans budskap.

Norges största tidning, Verdens Gang, VG, har varit en av de mest kritiserade tidningarna. Mest upprörda känslor visades när de publicerade bilder från rekonstruktionen på Utöya. Kvällstidningen har sin redaktion i regeringskvarteren och drabbades själv av bomben. Den pampiga glasfasaden har flera hål som täcks av plywoodskivor. Tidningens politiska redaktör, Hanne Skartveit, tar emot i ett kontor som fortfarande är intakt, men bara en dörr bort är fönstren krossade. Hon var själv på plats den 22 juli.

– Det var ett obeskrivligt ljud när bomben small. En helt surrealistisk känsla.

Tiden som följt sedan dess har varit det mest krävande hon upplevt som journalist. Hon är intensiv när hon talar och gestikulerar, är skarp och genomtänkt, men när Utöya kommer på tal får hon svälja hårt. Varje dag på jobbet påminns hon om det som har hänt. Dels för att glashissen upp till sjunde våningen ger ett panorama över de förstörda husen i regeringskvarteren, dels för att tidningen så här två månader efter attackerna fortfarande varje dag producerar flera sidor nyheter om attackerna och dess efterspel.

– Det är många som är förbannade på oss för vår rapportering, säger hon. Känslorna ligger utanpå kroppen hos folk nu. Det måste vi förhålla oss och ta hänsyn till. Samtidigt kan det inte styra vår rapportering.

VG har skrivit nästan 900 artiklar om terrorattentaten under de senaste två månaderna. Genom att lägga ihop dem med vad alla andra medier rapporterat i saken, plus några av de 140 000 000 träffar en sökning på Anders Behring Breivik ger på internet, så går det nu att måla upp en nästan minutiös bild av vad som hände den 22 juli.

Klockan 22.18 onsdagen den 20 juli registrerades Anders Behring Breiviks hyrda, vita skåpbil av märket Volkswagen Crafter vid vägtullstationen Ulven. Han var på väg in till Oslo från det hus på landet, Vålstua gård i Rena, som han bott i sedan maj. Målet var mammans lägenhet på Hoffsveien i stadsdelen Sköyen. Han parkerade mitt ibland lägenhetshusen i rött tegel och sov över den natten. I bilen utanför väntade 1,5 ton konstgödsel och diesel.

På förmiddagen dagen efter tog han tåget tillbaka till Rena för att hämta ytterligare en bil, en grå Fiat Doblo som han hyrt sedan september året innan. Även den körde han till Sköyen. Det här var kvarter han kände till väl. Han växte upp i området och hade även bott här tillsammans med sin mamma de senaste åren, tills han flyttade ut till Rena. Sitt första levnadsår tillbringade han däremot i London.

Den 13 februari 1979 välkomnades Anders Behring Breivik till världen av sin mamma som var sjuksköterska och pappa som var diplomat och stationerad i Storbritannien. Ett år senare skiljde sig föräldrarna och han flyttade med mamma och halvsyster till Sköyen. Mamman gifte om sig med en militärofficer och pappan med en kollega på ambassaden. Pappan hade inte särskilt god kontakt med sin son, men styv­modern ska ha kommit mycket väl överens med pojken.

Sköyen är en välmående stadsdel, strax väst om Oslo centrum. Stora villor med lummiga trädgårdar kantar de tysta gatorna. Området där Anders Behring Breivik växte upp heter Nedre Silkestrå, ett pittoreskt lägenhetsområde med trähus och gröna innegårdar. Som ung beskrivs han som en vanlig kille, lite ensam, men inte mobbad. Han tyckte om att spela basket och uppfattades som en god kamrat av klasskompisarna. Efter högstadiet kom han in på Oslo handelsgymnasium. En anrik skola där det hänger klassfoton från 1876 och oljemålningar av forna rektorer på väggarna. Arton år gammal, 1997, engagerade han sig i invandringskritiska Fremskrittspartiets ungdomsförbund.

De fick 15,3 procent av rösterna i det norska valet samma år, så ett medlemskap var inget som var särskilt uppseendeväckande. Fem år senare kandiderade han för partiet i kommunvalet, men kom inte in. Efter det tappade Anders Behring Breivik tron på demokratin och började skriva ett manifest för förändring. I nio år planerade han attackerna den 22 juli 2011 där syftet var att rädda Norge och Västeuropa från det stora hot som han anser att kulturmarxisterna, feministerna och muslimerna utgör.

På förmiddagen den 22 juli tog Anders Behring Brevik Fiaten in till centrum och parkerade den på Hammersborg torg, en parkering med ett trettiotal platser två kvarter från regeringens högkvarter. Han tog en promenad hem till Sköyen och slog sig ned vid datorn. Klockan 14.09 fick över 1 000 personer ett mejl i sin inkorg med Andrew Berwicks, den engelska versionen av Breiviks namn, manifest »2083: A European Declaration of Independence«.

Behring Breivik bytte om från sina vanliga kläder till vad som liknar en polis­utstyrsel. Mörk jacka och mörka byxor, marschkängor, skottsäker väst, hjälm med visir och ett pistolhölster där han placerade den halvautomatiska Glock han sex år tidigare skaffat licens för genom att gå med i en skytteklubb. Han gick ut till bombbilen och körde återigen in mot Oslo centrum. Strax efter klockan 15 svängde den tungt lastade skåpbilen av från en av de stora shoppinggatorna, Grensen, in på Grubbegata som leder fram till regeringens högkvarter. Bara ett tiotal meter in på gatan körde han åt sidan och stod i ett par minuter still utanför KFUM:s lokaler med varningsblinkern på. Sedan fortsatte han mot högkvarteret och parkerade tätt framför huvudingången. I huset finns bland annat statsministerns kontor. Anders Behring Breivik satt kvar i bilen ett par minuter. Antagligen antände han bomben innan han klev ut och raskt fortsatte Grubbegata fram. Klockan 15.17 fångade en av övervakningskamerorna hur han, med pistolen i hand, slängde en blick över axeln mot skåpbilen. Behring Breivik passerade brand- och räddningsverket och svängde sedan av till höger strax före Svenska kyrkan.

Här, på Hammersborg torg, väntade hans flyktbil. Med den körde han förbi polisens fackförbund och svängde väns­ter, mot körriktningen, nedför Möllergata. 15.26 smällde bomben. Den var så kraftig att hela första våningen på regeringsbyggnaden blåses ut, dieselmotorn flög brinnande upp på femte våningen och fönster krossades flera kvarter bort. Fem personer som var i närheten av bilen dog direkt.

I VG-huset stod Hanne Skartveit inne på en kollegas kontor när de plötsligt hörde smällen. Hon fattade direkt att det var en bomb och var övertygad om att det var VG som attackerats. Trots att fönstren krossats och röklukten började bli allt fränare lyckades redaktionen hålla sig skapligt lugn. En fotograf sprang ut för att ta bilder på bomben. Resten av redaktionen gick tillsammans ned för trapporna medan de hörde sirenerna tjuta. Allt kändes så overkligt. Hanne Skartveit tänkte att: »Nu har det kommit hit. Nu har terrorn kommit till Norge«. Vid huvudingången som vetter ut mot regeringsbyggnaderna var golvet helt täckt av glassplitter så de fick ta sig ut bakvägen. Som högsta chef på plats gick hon för att undersöka vad som verkligen hänt och för att erbjuda hjälp om polisen behövde någon information om VG. Hon såg en skadad kvinna ligga på gatan.

När hon kom runt hörnet på Akersgata syntes röken stiga från regeringshuset och hon förstod att det är något betydligt mer dramatiskt som har hänt. Hanne Skartveit tog kollegan som gjort henne sällskap under armen för att få stöd.

– Det här kommer vi aldrig att glömma, konstaterade hon.

Under tiden körde Breivik på småvägar västerut från Oslo centrum. Han passerade de vackra, gamla villorna på Drammensveien och fortsatte in på Hoffsveien, där hans mamma bor. Ett par hundra meter före mammans lägenhet svängde han av till vänster och körde mot ring 3 och motorvägen E18. Efter ett litet slag hade han lämnat stadsbebyggelsen bakom sig och körde på krokiga vägar genom det bergiga landskapet. Efter nästan en timme kom han till Söndserudstunneln. På andra sidan uppenbarade sig en fantastisk vy över Tyrifjorden, de lummiga bergen och mitt i det Utöya.

Runt halv fem svängde han ned på den branta grusvägen mot färjelägret. Han parkerade nere vid vattnet, lite undanskymt bakom en skogsdunge och väntade en halvtimme på att nästa båt skulle gå. 17.04 visade han upp sin falska polislegitimation och klev ombord på M/S Thorbjörn som gick i skytteltrafik till AUF:s läger.

Tjugo minuter senare kom det första larmsamtalet. En polis massakrerade människor på Utöya. Skräckslagna ungdomar ringde från sina gömställen. De såg sina vänner ligga döda i vattenbrynet, på tältplatsen, inne i caféet. Föräldrar fick samtal som var de sista de kommer att få med sina barn.

Tjugo i sex ringde Hanne Skartveits mobil. Det var en AUF:are som befann sig på fastlandet som sa att det var en polis som sköt ned ungdomar på Utöya. Hanne Skartveit, som själv varit på Utöya som ung, fick ont i magen. »Vad fan är det som händer?«, tänkte hon, men frågade:

– Är det många som skjuter? Är det någon som är skadad?

Hon skrynklade ihop ansiktet och tog sig för hjärtat när hon hörde svaret. Blundade. Hon insåg att det som höll på att hända var så mycket jävligare än en bomb i regeringskvarteret.

Tio i sex kom den första polispatrullen till färjelägret, men de hade ingen båt som kunde köra dem över.

Strax före klockan sex inkom ett samtal till polisens larmnummer.

– Ja, god dag, mitt namn är kommendör Anders Behring Breivik från den norska antikommunistiska motståndsrörelsen.

Han sa att han var på Utöya och önskade att överlämna sig till polisen. I efterhand har han sagt att han ska ha känt att det var nog nu, att han dödat tillräckligt många för att få den uppmärksamhet han var ute efter. Samtalet bröts.

I ytterligare en halvtimme fortsatte han att skjuta ungdomar. 18.27 kom ett nytt telefonsamtal från »kommendör Breivik«. Han sa att operationen var fullföljd och att det därför var acceptabelt att han nu överlämnade sig till Delta, den norska insatsstyrkan.

– Ta bara reda på vad du behöver och så ringer du upp mig på den här telefonen sedan.

När polisen försökte säga att telefonnumret inte syntes avslutade Behring Breivik med ett »kjempefint, hei«.

En minut senare hördes ropet »beväpnad polis« från poliserna som landsteg Utöya. Behring Breivik kastade direkt ifrån sig vapnet, ett halvautomatiskt Ruger M14-gevär, placerade händerna på huvudet och lade sig ned på marken. Inte ett enda skott avlossades från polisen.

I Oslo centrum är kvarteren runt regeringsbyggnaden helt avstängda den här dagen i slutet av september. Det är uppsatt träplank som är så tättspikade att det inte finns den minsta springa att kika in igenom. Akersgata och Grubbegata är avspärrade. För att anställda på finans­departementet ska kunna komma in till sina jobb måste de visa upp passerkort för en vakt och sedan gå genom en gång som avskärmas av gallerstaket fram till dörren. En medelålders kostymklädd man leder in sin cykel och låser vårdslöst fast den i gallret, precis under en bukett av gula rosor som kilats in där under dagen. Han ger inte blommorna en blick.

Efter terrorattackerna var statsministern Jens Stoltenberg snabbt ute och talade om att livet skulle fortsätta som vanligt. En hatfylld galning skulle inte få förändra det. Han mötte också mycket beundran för det sätt han valde att tackla det här på – med kärlek och ökad förståelse i stället för att ta på sig hårdhandskarna. När han talade på minnesceremonin den 21 augusti fick han en applåd som varade i över en halvminut innan han kunde börja tala. »Tillsammans vann vi mot hatet, tillsammans omfamnade vi öppenheten, toleransen och gemenskapen.« Under månaden som följde, då kommunalvalen hölls, bibehölls den respektfulla stämningen.

Den 19 september skrev Hanne Skartveit en krönika där hon menade att det nu i stället var dags att bli förbannad, dags att ställa de kritiska frågorna.

– Det har varit så mycket av de goda känslorna. Vi har gått samman och det är fint hur samhället har blivit mer enat. Men, det finns andra delar i känslospektrumet som måste ut. Jag är jävligt förbannad. Jag säger det rakt ut. Dels på Breivik, men också på de delar av beredskapen som inte fungerade.

Kritiken har än så länge främst riktats mot den norska säkerhetstjänsten, PST, och mot polisen. Det har ifrågasatts hur säkerheten kring makten kunnat vara så dålig. I tio år, sedan attackerna i USA den 11 september, har det varit diskussioner om att stänga av området framför regeringsbyggnaderna för trafik, men inget har hänt. PST fick i maj tips om att Behring Breivik köpt stora mängder konstgödsel som var en av komponenterna i bomben, men följde inte upp informationen eftersom han inte fanns i några register. De har sedan tidigare varit medvetna om att det finns problem med att upptäcka ensamma gärningsmän. I april sände NRK en tv-intervju med PST-chefen Janne Kristiansen om en ny trend av så kallade soloterrorister. Eftersom det inte är straffbart att en enskild människa planerar terrordåd är det mycket svårt att få tillstånd för övervakning, vilket hon tyckte var problematiskt.

I en rapport från 2009 konstaterades det att den norska polisen inte var tillräckligt förberedd för ett terrorangrepp, och det är något som många anser märktes den 22 juli. Anders Behring Breivik kunde massakrera ungdomar under nästan en och en halv timme innan polisen kom och stoppade honom. De hade svårt att samordna sig, det fanns få fungerande båtar som kunde ta dem ut till ön och de använde sig inte av den helikopter som stod startklar i Oslo, tänkt att användas vid precis sådana här situationer. Det här är en särskilt brännande fråga för de föräldrar vars barn var bland de sista som sköts ihjäl. Kunde de ha räddats?

Ansvarig politiker för Norges beredskap är justitieminister Knut Storberget, och Hanne Skartveit går hårt åt honom i sin krönika. Hon kräver att han måste ta sitt ansvar och svara på de frågor som finns och ifrågasätter om han bör sitta kvar på sin post. Ett par veckor senare säger Storberget i en intervju med tidningen Aftenposten att han »självklart tar ansvar både för det som fungerade och det som inte fungerade«, men att han inte tänker avgå eftersom det vore att smita från sitt ansvar. Han säger också att anledningen till att vissa frågor inte besvarats beror på att han måste ta hänsyn till polisens förundersökning och att han måste veta att han går ut med korrekt information.

Hanne Skarvtveit anser att det fortfarande är alldeles för svårt för journalister att få svar på sina frågor.

– Det har blivit allt svårare att få svar från polis och politiker. Till och med enkla frågor om hur polisen agerade när de fick meddelande om vad som pågick på Utöya hänvisas till den interna utredning som polisen håller på med eller till resultaten från 22 juli-kommissionens arbete, säger hon.

Kommissionen tillsattes den 12 augusti på uppdrag av regeringen. Ledare är advokaten Alexandra Bech Gjörv. Under sig har hon nio medarbetare som är bland annat poliser, professorer, militärer och jurister. De har mandat att undersöka hur väl rustade myndigheterna var för en sådan här attack och vad som kan förbättras för att undvika en ny. Polisen har själva en utredning kring sitt arbete. I augusti nästa år ska 22 juli-kommissionen presentera sina resultat, polisen gör det några månader tidigare.

Anders Behring Breivik har suttit isolerad i sin cell på Ila-fängelset sedan den första häktningsförhandlingen den 25 juli. Det var då han fördes till Oslo tingsrätt i en bil utan tonade rutor och bilden av den leende terroristen spreds över världens löpsedlar. Sedan dess har han inte synts till och de båda häktningsförhandlingarna som hållits har varit stängda både för press och anhöriga. Behring Breivik själv har önskat att de skulle vara öppna. Den senaste förhandlingen den 19 september skulle först vara öppen och Behring Breivik förberedde ett tal han ville hålla i rätten. Ett par dagar före förhandlingarna överklagades beslutet av polisen och mötet hölls bakom lyckta dörrar i sal 828 i Oslo tingsrätt. Åsikterna kring huruvida häktningsförhandlingarna ska vara öppna eller ej går isär. Polisen menar att de fortfarande inte helt lyckats fastställa att han inte har några medarbetare som han skulle kunna skicka hemliga meddelanden till. Pressen tycker att allt ska vara så öppet som möjligt. Målsägandebiträdena vill att de ska vara stängda, åtminstone för medierna, av hänsyn till offren och de anhöriga.

När huvudförhandlingarna drar i gång kommer de att vara öppna, det är säkert. När det sker är däremot långt i från klart. Åtal kommer att väckas allra tidigast vid årsskiftet, men eftersom det är en så enormt omfattande förundersökning är det svårt att förutsäga hur lång tid det kommer att ta. Det mest precisa som sagts om huvudförhandlingarna är att ambitionen är att genomföra dem under 2012.

Ledaren för Advokaternas förening, Berit Reiss-Andersen, hade föredragit att även häktningsförhandlingarna var öppna. Hon är själv inte inblandad i processen, förutom att hon talat mycket med utländsk media för att förklara det norska rättssystemet.

– Den vanligaste frågan är om vi verkligen varken har dödsstraff eller livstids fängelse. De tror inte det kan vara sant att den här gärningsmannen kanske inte kommer vara inlåst resten av sitt liv.

För så är det nämligen. Med den norska lagstiftningen kan Behring Breivik dömas till högst 21 års fängelse, eller möjligtvis till 30 års fängelse för brott mot mänskligheten.

– Det är klart att vår lagstiftning inte är anpassad efter något sådant här. Det är verkligen en monsterförbrytelse, säger Berit Reiss-Andersen. Och då känns 21 år som väldigt kort tid i jämförelse med vilka djupa spår det här kommer att sätta i det norska samhället under en väldigt lång tid.

En annan möjlighet är att han döms till så kallad förvaring, vilket kan motsvara ett livstidsstraff. Förvaring finns i några andra länder, bland annat i Danmark, och är ett straff som inte är tidsbestämt. I Norge förlängs straffet med upp till fem år i taget. För att dömas till förvaring krävs att det finns en risk för återfall i allvarliga brott vid frigivande. Advokaterna måste övertyga domaren att Behring Breivik om 21 år fortfarande kommer att utgöra ett hot mot det norska samhället.

– Högsta domstolen har sagt att man ska vara restriktiv med förvaring när det handlar om långa straff, för vem kan se 20 år framåt i tiden. Men samtidigt har han planerat de här attackerna under så lång tid och visat en sådan handlingskraft i att verkligen genomföra dem att det kan peka mot förvaring trots allt.

Diskussionen om hårdare straff har redan lyfts, bland annat från politiskt håll, men hur det än blir med den saken kommer Behring Breivik att dömas efter den lagstiftning som gällde när han utförde dåden.

– Vi kan inte inrätta vårt samhälle efter en despots ogärningar. Om vi omdefinierar hela vårt rättssystem efter Breivik så har han på ett sätt vunnit. Det är det som är konfliktpunkten. För de flesta är det en otänkbar tanke att han skulle vara en fri man om 21 år, men vi måste också hålla huvudet kallt och tänka på att vi har ett humant straffsystem och ett transparent samhälle. Det vill vi även ha fortsättningsvis, säger Berit Reiss-Andersen.

När huvudförhandlingarna inleds kommer de att vara lite speciella, eftersom brottmålet på många sätt redan är avgjort. Behring Breivik har erkänt att det är han som utfört dåden och det står bevisligen bortom alla tvivel. På många sätt handlar rättegången i stället om att reda ut vad det är som hänt. Det är en enorm uppgift med hittills 650 målsägande och 156 målsägandebiträden. Det blir svårt bara att hitta en lokal som kan rymma alla inblandade, plus press och berörda. En åtgärd för att förenkla hanteringen av fallet är att det utsetts representanter för bistånds­advokaterna så att alla inte behöver närvara vid varje förhandling.

Antagligen kommer skadestånds­rättegången att hållas i en separat del efter att själva straffsaken avgjorts. Då kommer varje enskilt dödsfall att undersökas.

– Det ska ske för att varje människoliv är mycket värt, säger Berit Reiss-Andersen. Vi gör inte massgravar, vi utdömer inte massdomar.

Anders Behring Breivik själv har uttalat önskemål om att dömas i militärdomstol eftersom han anser sig vara i krig med Arbeiderpartiet. Hittills är det som kommit ut om Behring Breiviks motiv främst hämtast från det manifest han skickade ut precis innan han körde iväg med bomb­bilen till regeringskvarteren. I det målas en helt egen världsbild upp, där det »nordiska« hyllas som ideal och hans attacker påstås starta ett uppror för att i stort sett ta över världen. Frågan varför han fick de här vanföreställningarna återstår däremot. Liksom om det finns några som kan betraktas som medhjälpare.

Just nu planeras över 25 böcker som på olika sätt ska behandla terrorattackerna. Två av dem håller på att skrivas av journalisten Kjetil Stormark. Han är en av Norges mest kända grävande journalister och har genom hela sin karriär skrivit om politiskt motiverat våld och terrorism. När han hörde talas om vad som hände i Norge den 22 juli stod han på en strand i Danmark och bestämde sig direkt för att lägga minst sex månader på att skriva en bok. Nu blev det två, för att han ska dela upp sitt material. Efter diskussioner med sin förläggare kom de fram till att en av böckerna ska rekonstruera händelseförloppet och den andra ska handla om Anders Behring Breivik.

– Många vill inte läsa om honom för att de menar att det är att sprida vidare hans idéer. Då var det bättre att dela upp dem.

Stormark vill verkligen försöka förstå varför Behring Breivik genomförde sina attacker. Han har fått tag i tusentals mail som gärningsmannen skickat och tagit emot under åren.

– Jag har unikt material som kan visa på hans personliga utveckling. Det kommer aldrig att vara möjligt att förstå eller försvara de handlingar Breivik har begått. Men det är viktigt för samhället att vi försöker att förstå, för att se om det finns något vi kan lära av det som skett.

Stormark vill också att böckerna ska vara en del av människors sorgearbete.

– Det har varit en del av min motivation när det gäller bok nummer ett. Med den andra boken, den om Breivik, är det viktigt att försöka förstå gärningsmannen och vilken slags kontakt han kan ha haft med andra människor.

Medan resten av Norge försöker lära sig att hantera den 22 juli sitter Anders Behring Breivik isolerad i sin cell. Han får inte tala med någon annan än sin advokat och sin psykiatriker, inte läsa några brev eller ta del av några medier. När isoleringen upphävs säger han sig vara beredd att tala med journalister eftersom han tycker det är viktigt att förklara sina motiv till terrorattackerna. VG kommer absolut att genomföra en sådan intervju om de får chansen.

– Vi skulle intervjua honom, men sedan skulle vi naturligtvis få diskutera noggrant vad som publiceras, säger Hanne Skartveit.

Generalsekreteraren för norska pressförbundet har gått ut och sagt att »man måste vara en idiot eller en moralisk blindgångare om man inte förstår att det skulle vara en extrem belastning för de anhöriga att läsa en intervju med Breivik innan rättssaken är avklarad«. Hanne Skartveit anser att det är en väldigt konstig ståndpunkt att inte vilja intervjua honom.

– Du kan inte permittera ditt journalistiska uppdrag även om det är obehagligt. Vi måste göra vårt jobb och det är klart att det finns ett journalistiskt intresse här. Jag skulle vilja läsa en intervju med Hitler. Med Usama bin Ladin. Stalin. Det är klart jag skulle vilja intervjua Behring Breivik om jag fick möjligheten.

På förmiddagen lördagen den 1 oktober är arbetsfordonen borta från färjelägret vid Utöya. 23 familjer besöker ön. Det är de som inte klarade av att vara med under den första minnesstunden en dryg månad tidigare. Måndagen efteråt, den 3 oktober, öppnas Utöya upp för media för första gången. 180 journalister fraktas över av M/S Thorbjörn och samlas i ett vitt hyrtält där en talarstol ställts upp framför sex av Arbeiderpartiets flaggor. Journalisterna uppmanas ha i åtanke att väldigt många människor tycker det är jobbigt att se för detaljerade nyheter om Utöya. Sista talaren innan journalisterna får gå runt fritt på ön är Martin Henriksen, styrelseordförande i Utöya AB. Han berättar om arbetet som påbörjats för att Utöya ska bli ännu finare och ännu bättre än tidigare.

Hittills har 32 miljoner kronor skänkts av privatpersoner, organisationer och föreningar för att Utöya återigen ska bli en plats där goda minnen skapas.

Grafik | Mördarens väg

(Klicka för att förstora)
graf_vag

One thought on “Mördarens väg

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera