Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Det finns i dag 39 olika schackprogram som är högre rankade än någon människa. Programmen spelar oftast mot varandra. På plats 40 (men på första plats när datorer inte är medräknade) är norrmannen Magnus Carlsen, 21 år.

Livsstil

Mästarnas stormästare

De mytomspunna hjärnkamperna är ett minne blott. Nu regerar schackdatorerna.

Den 30 maj, eller tidigare om det blir en knockout-seger, kommer en hålögd världsmästare i schack möta vårsolen i Moskva efter nästan en månads mangling inne i Tretjakovgalleriet.

Det är en fantastisk arena för en envig som under sin 126-åriga historia brukat fascinera en hel värld som vill veta hur gränserna flyttats fram när det gäller människans logik, minne och tekniska beräkningsförmåga.

Okej, det har inte alltid varit Super Bowl-stämning i luften bara för att två av jordens skarpaste hjärnor sätter sig ner vid ett bord och trycker på klockor. Men faktiskt ganska ofta. När alla bitar verkligen har fallit på plats i det stora existentiella och politiska pusslet har massmedia klängt sig fast som blodiglar i jakten på symboler, segrare och nya berättelser om hur världen fungerar.

Det mest mytomspunna exemplet är förstås när den unge amerikanen Bobby Fischer 1972 intog Reykjavik för att, under smått makabra former, göra brasved av den sittande ryske världsmästaren Boris Spasskij – en kalla kriget-duell som snabbt fick etiketten »Match of the Century« och som förevigats och analyserats i en mängd populärkulturella verk, nu senast i Liz Garbus hyllade dokumentärfilm »Bobby Fischer Against the World« (2011).

Men även andra klassiska schackeror har fängslat breda folklager. Matcherna mellan den träige och djupt partitrogne vetenskapsmannen Michail Botvinnik och den vålhalsige publikfavoriten Michail Tal, även känd som »Trollkarlen från Riga«, i början av 1960-talet är en sådan. Matcherna mellan den vattenkammade byråkraten Anatolij Karpov och den yvige rebellen Garry Kasparov i slutet av 1980-talet är en annan, och här var det inte bara sin motståndare som Kasparov tyckte illa om. Han var allt som oftast även rosenrasande på det internationella schackförbundet, staten, schackdatorer, media och oergonomiska tävlingsstolar. Det är klart att han blev älskad. Det här var perioder då det var uppenbart att något »stod på spel«, att man var tvungen att ta ställning. Och det även för människor långt utanför den minoritet som faktiskt bryr sig om de rent spelstrategiska teknikaliteterna.

Vem som vinner den här gången? Antingen en ganska tråkig 43-årig farbror med glasögon som är född i Vitryssland men som numera bor i Israel eller en ganska tråkig 42-årig farbror med glasögon som är född i Indien men som numera bor i Spanien. Den förste heter Boris Gelfand och är utmanare, den andre heter Viswanathan Anand och är regerande mästare sedan 2007.

Det ska sägas direkt: om du inte kan påminna dig att du sett någon av de här hos tv-profilen David Letterman på sistone, är det alltså inte dig det är fel på. Om du har svårt att känna den där omedelbara peppen, är du inte ensam. Ingen av spelarna tycker illa om den andre, ingen är dålig förlorare och strängt taget står inget mer på spel än en prispott om 2,55 miljoner amerikanska dollar.

För oss som vuxit upp med och kommit att älska det här märkliga lilla spelet står en sak tydlig – schackvärlden är i skriande behov av en imagekonsult.

För vad »betyder« ett världsmästerskap i schack år 2012? För vem är det en angelägenhet? Och vad är det egentligen det mäter?

Det finns två tänkbara förklaringar till varför intresset är så ovanligt klent – och varför det är det just nu.

Den ena är banal och administrativ. Det är nämligen inte de bästa spelarna i världen som möts i Moskva. Boris Gelfand är rankad 22:a i världen, medan »Vishy« Anand hunnit halkat ner till plats fyra. Schackhistorien har alltid haft sin beskärda del av organisatoriskt kackel och excentriska toppspelare som hellre grälar, går under jorden, startar utbrytarfraktioner och finkammar stolen på elektronisk avlyssningsutrustning än ställer upp i tröttande titelmatcher.

Den här gången är det norske världsettan och underbarnet Magnus Carlsen som redan under kvalet surnade till över matchformatet och i stället satt hemma och hårdtränade med själsfränden, dåvarande mentorn och den enda spelare som någonsin haft ett högre så kallat ELO-tal än han själv, Garry Kasparov (2 851 mot 2 835).

Till nästa VM-omgång har förbundet lovat bot och bättring när det gäller upplägg och Carlsen har lovat ställa upp om han får, som han uttrycker det, »water-tight contracts«. Skulle den tvärhandshöge fightern från Tønsberg spela om VM-titeln 2014 – förutsatt att han tar sig igenom kvalet i London 2013 – är hälften vunnet. Den första dokumentärfilmen om Magnus Carlsen kom när han var 13 år (»Prince of Chess«, 2005). I dag är han sedan länge veteran i reklamkampanjer och talkshowsoffor, nu senast som specialgäst i »The Colbert Report«. Att han kommer vara schacksportens centrala affischnamn under överskådlig framtid är det få som betvivlar.

Den andra förklaringen till schackmästarens dalande status är nyare, troligtvis permanent, men kanske också djupt hoppingivande.

Vi pratar om schackdatorerna. Redan 1965 förklarade den ryske matematikern Alexander Kronrod i en berömde fras att »schack är för artificiell intelligens vad bananflugan är för utvecklingsbiologin«. Under det dryga halvsekel som förflutit sedan dess har schackprogrammen gått från att nödtorftigt kunna lära sig reglerna till att dominera totalt. Just Garry Kasparovs olika möten med maskinerna genom åren är talande. 1985 spelade han mot 15 topprankade schackdatorer i en uppvisningsmatch i Hamburg; han vann med 32–0. Tolv år senare i New York ställdes han mot IBM-skapelsen Deep Blue, som vid här läget nått upp till en beräkningskapacitet om 200 miljoner positioner per sekund; han förlorade men skyllde på fusk och trassliga nerver.

I skrivande stund finns 39 olika programkoncept som är högre rankade än någon människa. De två allra starkaste, Houdini och Rybka, ligger långt över 3 200 i ELO-tal. Exakt hur »bra« schackprogrammen är vet vi inte än, eftersom de huvudsakligen spelar mot varandra. Magnus Carlsen, till exempel, har livstidspolicyn att aldrig spela mot datorer eftersom han inte gillar tanken på att »spela mot en idiot och ändå förlora varje gång«. Kanske har han tagit lärdom av sin mentor.

Hela mytologin om det excentriska geniet, som värker fram kolossalt komplicerade kungsattacker medan publiken håller andan, är på utdöende. Om den inte redan är död: de flesta som i dag följer en toppschackmatch mellan två spelare gör det via någon internettjänst där partiet analyseras i realtid av ett program som långt före världens alla stormästare kan förklara när något håller på att gå åt skogen. Då, lite lägligt, ger sig första bästa rookie in i tråden och konstaterar hånfullt att världsmästaren »ju spelade riktigt hyggligt fram till 19:e draget, men nu är det kört  ...«

Tydligare kan ett fall från piedestalen inte sammanfattas.

Alla blir dock inte ledsna över den här utvecklingen. Några få modiga pionjärer har slutat gnälla om datorernas orättvisa försprång – det kommer ju bara öka – och drömmer sig i stället bort till en fantastisk framtid där direktsända VM-matcher utkämpas av världens vassaste mjukvaror, alla med sina särpräglade temperament, personlighetsdrag och supportar.

Är det troligt? Är det ens möjligt? Kommer vi få uppleva det? Kanske inte. Men det låter onekligen roligare än att titta på när två artiga farbröder i 40-årsåldern sitter och diskuterar springardrag tillsammans. Utan att ens låtsas att de tycker lite illa om varandra...

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera