Virna Lindt: ”Man ska inte veta för mycket”

Det är fredag kväll, januari 1985. Brittisk tv sänder musikprogrammet The Tube där en liveartist, en “Swedish lady”, presenteras: “Hon är journalist. Hon är modell, hon är lingvist, hon har varit litterär agent, hon är också översättare och musiker…”

Virna Lindt och hennes band drar igång Wild Strawberries – en tidstypisk syntpoplåt, förstärkt på scen med harpa och valthorn. I centrum står Virna i blond bobfrisyr och klänning i 60-talsstil. Hennes halvfalska pratsång och stela dansrörelser markerar mot den polerade fasaden. Hon börjar ropa:

”Och när jag kom dit nästa morgon så var hela smultronstället utplockat! Någon hade plockat varenda bär! Lyssna inte på de dolda övertalarna! Lyssna inte på ett enda ord de säger!”

Sedan dess har mystiken tätnat kring Virna Lindt. Under 80-talet gav den svenska artisten ut två album – 1983 års Shiver och 1985 års Play/record. Det sägs att hon kommer från Lund. I en svensk intervju från 1984 framgår att hon studerade design i London, och blev uppslukad av stadens musikscen.

Virna Lindts märkliga blandning av brittisk new wave, 60-talets spionfilmsestetik och referenser till det svenska folkhemmet gav henne viss uppmärksamhet i musiktidningarna. Den tydliga kalla krigs-estetiken, med exotiska bilder av Sverige och livet intill järnridån, fick henne att sticka ut. Låtarna hette saker som Attention Stockholm och Swedish Modern, samplade radioinslag om 1981 års ubåtskris utanför Karlskrona, och rymde utrop om Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg. Sedan blev det tyst.

På forumet Flashback, i tråden “Virna Lindt?” skriver en person: “Satt och slölyssnade på en gammal samling med mestadels brittisk nya vågen-pop när en brud plötsligt började deklamera på svenska.” Två andra personer skriver i tråden att de gillar hennes låt Attention Stockholm. Men ingen svarar på vart Virna tog vägen.

– Hej! Det är Kristina!

Hon ringer upp mig på FaceTime och säger att hon tejpat för datorns inbyggda kamera. Men det finns inget mystiskt i hur hon pratar – man kan höra att hon ler. Det här är Virna Lindts, eller Kristinas, första intervju sedan 80-talet, berättar hon glatt på Lund-dialekt.

Vem är du?

– Jag tycker att det blir mer spännande med mystik när det gäller alla konstformer. Man ska inte veta för mycket. Men jag bor i London och har flyttat mycket på mig genom åren, har bott i Wien och Stockholm, och varit mycket i Malmö och Köpenhamn.

De senaste 40 åren har hon släppt filmmusik under pseudonym till “olika independentfilmer”. Hon vill inte säga vad filmerna heter. Annars sammanfattar hon tiden med att hon “levt och stått i”.

– Jag har skrivit låtar för mig själv också i alla år, men ville vänta tills jag inte kunde vänta längre. Tills jag kände att jag hade något att komma med, säger hon.

Resultatet blev Danube – den första Virna Lindt-skivan på 40 år, som släpptes i slutet av 2025. Titeln är lånad från floden Donaus engelska namn. Virna identifierar sig med flodens ständiga framåtrörelse, som gör den svår att ta på.

– Nu kändes det verkligen kul och spännande att göra musik. Det blev nästan som en drog att skapa. Men jag ville inte att det skulle låta som den tidiga musiken. Det där spionspåret kändes liksom gjort. Jag gillar inte reunions och sånt, om de inte kommer med något nytt.

På Danube håller sig karaktären Virna Lindt i bakgrunden. Skivan framstår mest som en samling låtar om saker hon vill säga om livet i dag. Out Cold inspireras av dominanta sektledare och politiker som Donald Trump. Butik är en kritik mot urbana människors ovana att försöka köpa sig en personlighet, medan “The Like Song” gestaltar kulturen i sociala medier. Syntarna har lämnat mer plats åt “riktiga” musiker. Bland annat ska hennes harpist ha hamnat i bråk med någon i Harry Styles band, i samband med en felparkering utanför studion.

– Nu är det musiken som spelar huvudrollen, säger Virna Lindt.

Det finns flera skäl till att comebacken kommer just nu. Ett är att Virna Lindt saknade modern musik som hon själv ville lyssna på – och alltså bestämde sig för att göra den själv. Dessutom har hennes musik, tack vare streamingtjänster och algoritmer, börjat upptäckas av en yngre generation. Bland de nya lyssnarna finns både creddiga internetradiostationer och indiepopstjärnan Clairo. Samtidigt är det ryska hotet och världspolitiska spänningar tillbaka på dagordningen.

Låten Underwater Boy har streamats drygt 2,5 miljoner gånger på Spotify. På Youtube hyllas den för sitt moderna sound med kommentarer som “what the fuck is this masterpiece?” och “who’s listening to this in 2023? I can’t believe how amazing this song is – discovered it on Spotify last week.”

– Det är kul, för när låten kom så var det många kritiker som sa: “nej vilken konstig ljudmix! Trummorna låter helt amatörmässiga, det är nån som inte kan sitt jobb”. Tanken var att det skulle låta som att man var i en ubåt. Men speciellt på Youtube finns ett jättestort kommentarsfält där folk älskar det.

Har du blivit igenkänd?

– Det har hänt att folk frågat om det är jag: “jag har din platta, vad gör du nu?”. Då har jag svarat att “du kanske tänker på min syster…”

I dag beskrivs “Underwater Boy” som en sorts “chillwave före chillwave”, berättar Virna Lindt, och syftar på retro-syntgenren som dök upp på bloggar omkring 2009.

– Folk hör ofta av sig och kan inte tro att det är så gammalt. Vissa vill ha instrumentalversioner att rappa över. Och jag håller med dem – den hade lika gärna kunnat komma i dag. Många skivbolag har hört av sig och velat ge ut musiken på nytt, men det tycker jag inte. Det räcker så här. 

Hur är det att vara musiker i dag, jämfört med på 80-talet?

– Den största skillnaden är att folk inte köper plattor längre, och att musiktidningar inte finns. Tidningarna var som små biblar och samlingspunkter. I dag känns det som att folk i allmänhet kanske tänker “jag lyssnar på den här låten när jag är ute och springer”, men man kanske inte ens vet vad artisten eller producenten heter.

Ända sedan 80-talet distribueras Virna Lindts musik av det legendariska indiebolaget Rough Trade. Så är det fortfarande: för några år sedan kom folk från skivbolaget fram på en festival och sa att om hon någonsin gör musik igen, så vill de vara med.

I dag känner hon sig kluven kring Spotifys och Youtubes ställning: å ena sidan har streamingtjänsterna gjort henne till kultfenomen. Å andra sidan leder plattformarnas dominans också till att alternativa artister, som hon själv, marginaliseras.

– Låtarna har kunnat nå fler människor. När de spelades på radio förr så var det några gånger, men sedan kunde folk inte gå tillbaka och lyssna igen. Men allting är en svårförståelig ekvation i dag, och jag tror att det är tuffare för musiker än det någonsin har varit.

Någon officiell comeback i traditionell mening verkar hon inte vara ute efter. Virna Lindt spelade knappt live på 80-talet – så varför skulle hon göra det nu? Men helt uteslutet är det inte.

– Det är möjligt att jag spelar på en klubb. Vi har lite tankar kring det – i Storbritannien, och kanske i Sverige också. Men jag vill inte behöva känna att jag spelar huvudrollen.

***

Läs även: ”I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst”

Läs även: Har Lukas Moodysson gått och blivit Fokusprenumerant?