Så blev Fantomen den moraliska supermaktens nationalhjälte
För 90 år sedan drog han på sig sina trikåer och kalsonger för första gången. Sedan dess har Fantomen bekämpat apartheid, propagerat mot kolonialism, och startat Konsum i djungeln.
Nittio är ingen ålder för en vandrande vålnad. Än mer anmärkningsvärt är hur Fantomen lyckats trollbinda sina läsare i snart ett sekel. Skaparen Lee Falk betraktade sig själv som hela superhjältegenrens barnmorska när han 1936 introducerade karaktären i amerikanska dagstidningar. Men det var inte på hemmaplan som Fantomen rönte störst uppskattning. I samband med Falks bortgång 1999 konstaterade The Guardian att hans skapelse hade blivit något av en nationalhjälte – i Sverige.
Den svenska Fantomen-utgivningen är i dag den längst pågående i världen vid sidan av den australiensiska. En speciell relation har tagit form där även den som aldrig öppnat en Fantomen-tidning, eller ens drömt om en spartansk djungeltillvaro tillsammans med en tam bergsvarg och en vit springare, är bekant med karaktären.
Ett tydligt mått på Fantomens genklang i Sverige är med den frekvens som karaktären plockats upp i andra medier och sammanhang. I Jan Lööfs seriesvit om den äventyrslystne Felix får Fantomen hjälp med att hitta sin borttappade dödskallering, dansbandet Streaplers påminner Fantomen om att inte glömma mask och rock när han lägger benen på ryggen i örhänget ”Kom hit, Fantomen!” och Electric Banana Band spekulerade i hur Fantomen löser toalettbestyr i en dräkt utan synlig dragkedja.
En blågul Fantomen
Sveriges första möte med Fantomen skedde 1940 i Veckorevyn. Två år senare debuterade han i Svenska Dagbladet, och hösten 1950 fick han en egen tidning. Länge bestod den svenska Fantomen av översatta amerikanska serier, men i början av 70-talet började redaktionen satsa på egna licensproducerade äventyr. Skälen var dels kommersiella: upplagan steg under 60-talet och Bonnier-ägda Semic Press ville öka utgivningstakten från månadstidning till varannan vecka, samtidigt som det saknades tillräckligt många amerikanska avsnitt. Dels handlade det om kritik: Fantomen angreps på kultursidorna som en kolonial och kulturimperialistisk produkt, sammanfattad i rubriken ”Fantomen är fascist!” i Fönstret 1969. Enligt chefredaktör Ulf Granberg föddes de svenska äventyren ur ”nödvändighet”, men blev också ett sätt att ge serien en tydlig egen prägel.
Serien omstöptes i linje med rådande värderingar. Solidaritet med tredje världen, jämlikhet och antirasism kom att prägla de svenskproducerade berättelserna. Fantomen speglade sin tids sunda förnuft. Inledningsvis ägnade sig redaktionen åt kreativa översättningar för att anpassa innehållet till svenska värderingar.
I ett Falk-äventyr från 1969 som berörs Columbus färd till Amerika, med en Fantomen-ättling ombord, reagerar Diana, den nuvarande Fantomens hustru, genom att uttrycka sin överraskande förtjusning: ”This is fantastic! Your ancestor – father of the first Phantom – sailed with Columbus?”. Den maskprydde hjälten håller däremot, ja, masken och uppvisar sitt klassiska reaktionslösa stenansikte utan att kommentera verbalt. I den svenska översättningen däremot hyser Diana helt andra åsikter: ”Typiskt, va? På den tiden trodde européerna – dom vita alltså – att dom hade laglig rätt att lägga beslag på dom färgade folkens länder!” Fantomen delar hennes åsikt och tillägger att efterverkningarna av detta fysiska och symboliska våld är fortsatt kännbart för drabbade regioner än i våra dagar: ”Ja, Diana! Det var ren stöld – och det är därför vi har så många problem i u-länderna idag…”
Mer läst än Expressen
Förändringarna märks ännu tydligare i de egenproducerade äventyren. Ett av den svenska redaktionens allra första bidrag är skapandet av det apartheidstyrda grannlandet Rodia – en sammanblandning av Rhodesia och Sydafrika – vilket ter sig otänkbart i Falks mer konservativt marinerade universum. Initiativet var genomblåst av tidsandan. Under 60- och 70-talet rapporterade dagstidningarna flitigt om situationen för den svarta befolkningen i södra Afrika. Likaså skrev författare som Per Wästberg och Sara Lidman uppmärksammade verk om tillvaron i apartheids våld.
Fantomen är inte sen att ansluta sig till antiapartheidrörelserna. Han börjar tala öppet om sin avsky för rasism och den vita regimen i Rodia. Inte nog med ett öppet stöd, han ansluter sig också till seriens tunt förtäckta kopia av ANC – den revolutionära befrielserörelsen med vilka den socialdemokratiska regeringen inledde ett direkt samarbete – för att i gemensam aktion försöka störta apartheidsystemet.
Regelbundet tar sig Fantomen an olika former av hot från Rodia där läsaren via hans maskprydda ögon får lära sig om skillnader i livsvillkor mellan svart och vit i ett samhälle roterandes runt apartheids axel. Lojal mot en av grundbultarna i den samtida vänsterns samhällsanalys undervisar Fantomen även läsaren om relationen mellan rasism och kapitalism i Sydafrika, där det förstnämnda anses göda det sistnämnda.
Samtidigt ville den svenska redaktionen skapa en äventyrsserie av hög kvalitet utan det våld som präglade många amerikanska serier. Manusförfattaren Magnus Knutsson har berättat att ambitionen var att låta Fantomen lösa konflikter på andra sätt än med nävarna. Den svenske Fantomen hjälper svarta lantarbetare att organisera kooperativ, propagerar för statligt ägande och bekämpar miljöförstöring. I ett uppmärksammat äventyr från 1973, inspirerat av kvinnorörelsen, utmanar Diana patriarkala normer.
Enligt manusförfattaren Janne Lundström var målet att göra Fantomen till ”en medveten människa med justa värderingar, som kunde omfattas av de flesta svenskar”. De svenska avsnitten blev på kuppen en kommersiell framgång: under 1970-talet sålde Fantomen i genomsnitt 170 000 exemplar varannan vecka. Enligt redaktör Granberg var det fler vid denna tidpunkt som läste Fantomen än Expressen. Det tyder på att de svenska läsarna uppskattade seriens antirasistiska, internationalistiska och jämlikhetspräglade budskap. Fantomen hade blivit blågul.
***
