Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
VFdrag Veckans reportage

Därför älskar de Annie Lööf … och därför är de ensamma om det

I veckan var det åtta år sedan den borgerliga alliansen bildades i Högfors. När en ny centerpartiledare bjuder in till hembesök kan det bli början på slutet.

I Maramö finns det gott om diken. Torvdiken, täckdiken och alldeles vanliga diken. Mödosamt utgrävda av generation efter generation i vad som annars hade varit en bottenlös sankmark. Dikena markerar skillnaden mellan tillväxt och missväxt; utan dem hade inget gått att odla. Utan dem hade det inte funnits något jordbruk här.

Fråga centerpartiledaren Annie Lööf, hemma­hörande i Maramö, Värnamo socken, västra Småland. Hon vet. Släkten äger de flesta av husen i det som kanske en gång i tiden kunde kallas en by men numera måste betecknas som en samling utspridda gårdar åtskilda av åkerlappar, hagar och stenmurar.

Efter denna sommar vet Annie Lööf även ett och annan om fallgroparna i Stockholm. Det började med excesserna på Tillväxtverket, 16 miljoner kronor på fester och konferenser, och Annie Lööf sparkade generaldirektören Christina Lugnet. Sedan vändes lupparna mot Lööfs eget näringsdepartement, och fram trillade krognotor som skattebetalarna hade stått för. När det sedan avslöjades att Stiftelsen för strategisk forskning hade gett över nio miljoner till festfixaren Micael Bindefeld levde storyn redan sitt eget liv.

Men Maramö ligger långt ifrån kvällstidningsredaktionerna. Långt ifrån det mesta egentligen, i utkanten av den största orörda myrmarken söder om Lappland. Store Mosse, som naturreservatet heter, är norrländsk vildmark utslängd i det djupaste Småland. Sumpiga våtmarker, kärr och lavar. Sanddyner, dvärgbjörkar och näringsfattig torvmull. Ödsligt och kargt.

Här är det naturen som dikterar villkoren, och tiden följer varken pressläggningar eller mandatperioder. Har man växt upp här skakar man nog bara på huvudet åt kvällstidningsjournalistiken.

Mentaliteten i Maramö påminner på många sätt om den i centerpartiet. Inte bara för att Annie och hennes pappa, kommunalrådet i Värnamo, Hans-Göran Johansson kommer härifrån. Har man konstant tappat väljare i 40 år – från en fjärdedel av väljarkåren till att balansera på fyraprocentsspärren – så blir man luttrad. Ord som skandal, kris och katastrofsiffror får helt enkelt en annan betydelse.

Ringer man runt i det som i dag finns kvar av centerrörelsen – partiet har numera inte fler medlemmar än vad Värnamo har innevånare – så får man samma suckar till svar.

– Tidningarna försöker bara sälja lösnummer, säger en person i partistyrelsen.

– Hon granskas bara hårdare för att hon är ung och kvinna, säger en riksdagsledamot.

– Nio snapsar på julbordet är ingen storm i ett vattenglas, det är en storm i ett snapsglas, säger en tung kommunpolitiker.

Centerpartisterna är ense om tre saker. För det första att det inte finns någon skandal att tala om. För det andra att denna skandal, som alltså inte existerar, inte kommer att påverka centerpartiet. Och, för det tredje, att stödet för Annie Lööf är lika starkt nu som det var när hon utsågs för snart ett år sedan. Det vill säga i partiet.

Just det sista är lätt att tappa bort bland alla skriverier och opinionsmätningar som säger att väljarna tappar förtroende för Lööf. Det är inte väljarna som bestämmer om hon ska sitta kvar eller inte, det är centerpartiets medlemmar. Och de har investerat i kvinnan från Maramö.

Annie Lööf valdes i Åre i september för snart ett år sedan. I en öppen process i konkurrens med Maud Olofssons högra hand Anna-Karin Hatt – i dag it-minister – och Anders W Jonsson, numera gruppledare i riksdagen. Det blev en sådan promenadseger för Lööf att man aldrig behövde räkna några röster – de andra kandidaterna kastade in sina handdukar långt innan dess. En så tydlig majoritet hade företrädaren Maud Olofsson aldrig bakom sig när hon korades till partiledare. Det tål att tänkas på nu när man spår hennes snara avgång.

Valet av Annie Lööf var på många sätt ett trendbrott i centerpartiet. Hon var nyss 28 år fyllda, nyutexaminerad från juristlinjen. Hon hade aldrig ens haft ett chefsjobb. Men det verkligt nya i centerpartiet var att hon i praktiken inte stod för någon ny politik i förhållande till sin föregångare. Varje tidigare partiledarskifte i centerpartiet i modern tid – från Thorbjörn Fälldin till Karin Söder till Olof Johansson till Lennart Daléus till Maud Olofsson – hade också inneburit en politisk kursomläggning för det vilsna gamla bondeförbundet. Inte denna gång.

Annie Lööf har backat upp Maud Olofssons högervridning av centerpartiet till hundra procent; en utveckling som inte bara varit en taktisk konsekvens av nya moderaternas förflyttning mot mitten utan lika mycket resultatet av en lång ideologisk kamp där den liberala falangen långsamt har kopplat greppet om partiet. För att bli vald behövde hon visserligen tona ner några frågor där hon tidigare stuckit ut hakan – gå med i Nato, införa platt skatt och marknadshyror, sälja ut public service och lägga ner Systembolaget. Men när man granskar hennes senaste år i politiken närmare ser man också att hon faktiskt aldrig varit riktigt så liberal som en del av vännerna i ungdomsförbundet och Stureplanscentern – åtminstone inte när det kommer till sex och knark. Kort sagt: Lööf är Olofssons barn så länge vi pratar policy.

Så varför valdes hon då, om hon var ett ungt och lite osäkert kort utan löften om politisk förnyelse?

Backa bandet ytterligare ett år tillbaka. Väljarna hade precis straffat centerpartiet i valet 2010 – precis som de brukar göra när partiet sitter i regeringsställning eller agerar stödparti. En regel som tycks gälla oavsett färg på regeringen. Denna gång tappade centerpartiet nästan en femtedel av sina väljare från valet 2006 – vilket var mer än något annat parti – och hamnade på 6,6 procent. Det tredje sämsta resultatet sedan 1917.

I det läget satte partistyrelsen samman en grupp som skulle analysera valnederlaget. Varför gick det åt skogen – igen? Arbetet leddes av ett visst politiskt stjärnskott vid namn Annie Johansson – som ett år senare, då nygift och med efternamnet Lööf, valdes till partiledare.

Hon åkte land och rike runt, skrev förslag till en ny strategi, förankrade analysen ute i partiet och lade samtidigt grunden för sitt eget maktövertagande.

Valanalysen var tydlig på ett sätt som centerpartister sällan är: att bara byta partiledare skulle inte hjälpa och centerpolitiken var det inget större fel på. Problemet var allianslojaliteten. Maud Olofsson hade gått in i det allianssamarbetet med ett tungt ok på sina axlar. Partiets historia var en uppvisning i regeringsoduglighet. Från Fälldinregeringen som sprack på kärnkraftsfrågan till Olof Johanssons avhopp från Bildtregeringen på grund av Öresundsbron. Maud Olofssons prio nummer ett var därför att visa för borgerliga väljare att centerpartiet var att lita på. Det var hon som stod som värd hemma i Högfors när alliansen bildades 2004, det var hon som var villigast att böja sig i regeringsförhandlingarna och det var hon som ivrigast försvarade kompromisserna utåt.

Efter en mandatperiod var resultatet tydligt: när alliansen bildades hade centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna tillsammans varit nästan dubbelt så stora som moderaterna, efter valet 2010 var förhållandena nästan de omvända. Sämst gick det för allianskramarna i centerpartiet. Det handlade, menade valanalytiker, om maktstrategi och att man gått bort sig.

»En valvinst till likt höstens är inte nyttigt för samarbetet«, konstaterade Annie Lööfs valanalysgrupp, och fortsatte: »Alliansen är medlet för att nå centerpartiets mål, inte ett mål i sig själv.«

Från och med nu skulle centerpartiet profilera sig självt.

– Annie valdes för att vara tuff mot alliansen, säger en ledande centerpartist i dag.

Det var hennes mandat. Bara hon, som inte varit insyltad i alliansregeringens arbete och inte ens var född när Fälldin var statsminister, var fri nog att förverkliga den nya kaxiga centerlinjen. Löd teorin i bygdegårdar och möteslokaler.

Hur har då hennes första år som partiledare gått?

Så där, att döma av rubrikerna.

Först var det förvånansvärt tyst. Annie Lööf hade ju gjort sig känd för medlemmarna och väljarna som en färgstark, pratglad och medieälskande politiker. Nu hade hon fullt upp med att sätta sig in i partiledarrollen och samtidigt styra över ett departement med 300 anställda.

Det »lyssnande ledarskapet«, som det officiellt hette, varade i ett halvår. När hon väl nådde ut i medierna togs utspelen emot som en salig blandning av fadäser, floskler och kappvändningar.

I mars röstade partiet först nej till ett stopp för uranbrytning i Sverige – trots att oppositionen ordagrant hade kopierat just centerpartiets stämmobeslut i frågan i sin motion. En vecka senare gick tre centerpartister som står partiledaren nära – Fredrick Federley, Abir Alsahlani och Rickard Nordin – emot partilinjen och röstade nej till datalagringsdirektivet. Vilket även Annie Lööf och resten av centerpartiet borde ha gjort, menade många upprörda liberaler. Dagen efter kom ett av Lööfs mest kritiserade utspel under året när hon krävde sänkta ingångslöner. Mitt i brinnande löne­rörelse. Korkad tajming, tyckte även personer som höll med henne i sak – för att inte tala om uppretade fackförbund.

I april slant hon med tungan i en lördagsintervju i Sveriges Radio, där hon hade svårt att svara på om Kina var en demokrati eller diktatur och verkade ovetande om EU:s vapenexportförbud som varit i kraft sedan massakern på Himmelska fridens torg. Därefter var det utspelet under Prideveckan i augusti då hon krävde att homosexuella män skulle få samma rätt att lämna blod som andra – trots att till och med förbundet för HBT-personers rättigheter, RFSL, försvarar dagens karensregler med hänvisning till att hiv-viruset är 80 gånger vanligare bland just homosexuella män.

Mindre än ett år efter att hon valdes sammanfattade Expressens liberala ledarsida Annie Lööfs situation så här: »Centern med henne vid rodret känns dessvärre ohållbart.« Och det var innan representationskvitton och krognotor skapade ett riktigt drev mot centerledaren.

Hur kommer det sig då att kvällstidningarna inte kan hitta en enda kritisk röst om Lööf när de ringer runt bland partidistrikten? Till viss del kan det bero på att de uppdagade problemen är symptom på beslut fattade av hennes företrädare, men också med hänsyn taget till det; något i denna berättelse stämmer inte. Varför är centerpartisterna så nöjda?

Saken är den att bortom mediernas ljus har Annie Lööf det senaste året fullföljt den plan som hon själv ritade upp i valanalysen och som fick henne vald. Därför protesterar ingen i partiet. Hon gör bara det hon ska göra.

– Hon har bockat av förslagen i valanalysen punkt efter punkt, säger en av hennes närmsta medarbetare.

Det handlar om förändringar i partiorganisationen, en ny kommunikationsplan som blev klar i dagarna, ett nytt idéprogram som håller på att växa fram och som ska antas i mars nästa år och en »Framtidsagenda 2020« som antogs på förtroenderådet i april.

Huvudnumret spelade Annie Lööf upp under sitt tal i Almedalen i somras. Publiken hade fått Swedish House Mafia i högtalarna som uppvärmning. Sedan kom angreppet på alliansen som hon hade deklarerat i valanalysen nästan två år tidigare.

– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat, sa Lööf från talarstolen, utlyste behovet av en allians 2.0 och bjöd hem de borgerliga partiledarna till gården i Maramö för överläggningar.

Kontrasten mot »alliansens moder« – som Maud Olofsson kallade sig själv – var övertydlig. Nu hade Fredrik, Jan och Göran fått delad vårdnad om en uppkäftig tonåring. Och de gillade inte läget.

Ingen hade stämt av utspelet med dem, och i manuset till Lööfs tal hade det inte stått något om ett alliansmöte i Maramö. Det kom som en överraskning. En ovälkommen sådan.

Nu satt de i en svårlöst situation: åka på ett oplanerat möte i den småländska vildmarken som de egentligen inte ville ha eller tacka nej och visa att regeringen var lika splittrad som oppositionen.

Efter sex veckor av pinsam tystnad kom så ett brev där statsminister Fredrik Reinfeldt tackade ja till Lööfs inbjudan men samtidigt försökte ta tillbaka initiativet genom att ensam spika dagordningen för mötet. Om Lööf trodde att hon skulle få mer utrymme för ensamåkning så hade hon trott fel: på moderaternas agenda stod gemensamma arbetsgrupper, ett gemensamt valmanifest, en gemensam idéplattform, ett gemensamt idékonvent och en gemensam valkommité. Mer alliansen. Större skugga över centerpartiet och de andra småpartierna. Kristdemokraternas Göran Hägglund protesterade direkt mot att behöva kompromissa om sin ideologi, som om det inte räckte med moderaternas dominans i sakpolitiken. Det var – och är – inte direkt samma entusiasm inför Maramö som det var inför Högfors eller för den delen Bankeryd, det möte då de sakpolitiska besluten tog form inför valet 2006. Även om Fredrik har tackat ja till hembesöket, verkar det som om han får släpa dit Göran och Jan.

Häri ligger ett dilemma med Annie Lööfs strategi för att vända centerpartiets 40-åriga kräftgång. Varje centerpartistisk framgång kommer att kosta alliansen dyrt.

I bästa fall retar Lööf bara upp duon Borg/Reinfeldt och får därmed ännu svårare att få igenom sitt partis politik. I sämsta fall blir varje centerutbrytning till en spik i alliansens kista. Läget i alliansen i dag beskrivs av flera personer med insyn inte främst som en kamp mellan de tre småpartierna och det enda stora. På några departement har man närmast gett upp kampen mot moderaterna och finansdepartementet, man tycker inte ens det är värt att försöka ha en avvikande uppfattning. Däremot är småpartierna bra på att sätta krokben för varandra. I få eller inga frågor tycks de förmögna att ställa sig enade mot moderaterna, som enkelt kan söndra och härska. I årets budget förväntar sig flera personer i de tre småpartierna som Fokus har pratat med att det blir ungefär som vanligt; moderaterna köper stöd för den stora politiken genom att ge ett litet köttben till vart och ett av de små partierna.

Kanske kan veckans utspel om miljoner till Ostlänken mellan Stockholm och Linköping ses som en sådan eftergift till centerpartiet.

Skulle Annie Lööf lyckas med sin strategi skulle hon också sätta stopp för den maktfördelning som hittills har rått i alliansen. I de andra borgerliga partierna är de dock inte så rädda – de tror helt enkelt inte att centerpartiet har möjlighet att lyckas. De flinar åt partiets spretiga prioriteringar i budgetförhandlingarna – en punktskatt hit och ett regionalstöd dit och så ett envist malande om lägre arbetsgivaravgifter. Centerpartiet saknar fortfarande en självständig ekonomisk-politisk analys och rykten gör gällande att man nu försöker rekrytera en chefsekonom som ska kunna matcha Anders Borgs idéer.

Just valet av medarbetare snackas det om i de andra partierna. Vilka är det som ger henne råd egentligen? Hur tänkte hon när hon valde sin stab? Det är inte särskilt många i Annie Lööfs närhet på näringsdepartementet som kan skryta med längre erfarenhet av arbete i regeringskansliet än ett år eller två. Om de ens kan det. Att centerpartiet saknar personer med många tjänsteår i kanslihusen är kanske ingenting som Annie Lööf kan klandras för – det har varit ett allmänborgerligt problem under en längre tid – men, som flera före detta medarbetare i regeringen Reinfeldt säger: Väljer man en ung och oerfaren partiledare kanske man ska se till att hon har riktigt bra folk runtomkring sig. När de har gnällt över detta skakar de på sina huvuden och sammanfattar allt genom att säga: Varför valde de inte Eskil?

I den borgerlighet som finns utanför centerpartiet har nämligen en kontrafaktisk historieskrivning börjat växa fram som går ut på att allt hade gått bättre om centern bara hade gjort landsbygdsminister Eskil Erlandsson till partiledare i stället. Kanske har teorin täckning i verkligheten, kanske handlar det mest om att moderater och folkpartister och kristdemokrater skulle tycka det vore skönt om centerpartiet bara ägnade sig åt bönder och lantisar. Oavsett vilket, det visar lite vilken låg förståelse det finns i de andra partierna för den strategi som Annie Lööf och centerpartiet har bestämt sig agera efter.

Det fascinerande med centerpartisterna är att de tänker så långsiktigt. När andra ställer frågan om vilket av de små borgerliga partierna det är som ska få överleva de kommande två valen säger Annie Lööf att centerpartiet ska nå 20 procent i valet 2022. Då ska partiet vara agendasättande och ha en statsministerkandidat. Verklighetsfrånvänt eller en smart strategi? Kanske är det bara långsamheten i Maramö som härskar i centerpartiet.

I dagarna är det åtta år sedan Maud Olofsson tog emot Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg och Göran Hägglund hemma i Högfors. Stämningen är inte densamma längre. Och frågan är om Annie Lööf ens vill ha den stämningen, och om hennes manliga partiledarkollegor inte riskerar att underskatta henne något. Ska man tro hennes egen valanalys och centerpartisternas tilltro till den kan Maramömötet bli mer av Nyköpings gästabud än ett mysigt kram­kalas i Högfors. Rent bokstavligt lär hon väl inte fängsla herrar Reinfeldt, Björklund och Hägglund för att sedan kasta nycklarna i ett vattenhål i Store Mosse. Men som det ser ut nu har inga av alliansens partiledare skäl att vara särskilt glada när de senare i höst ska anlända genom lövskogen, glida förbi hagarna och upp på grusvägen mot Södergården i Maramö.

 

Fakta  Ett år med Lööf

1: Arvet.När Annie Lööf tog över partiledarskapet efter Maud Olofsson fick hon även ärva krisande storbolag i rollen som näringsminister. I december gick Saab i konkurs.

2: Sveket. Tidigare FRA-dissidenten Lööf fick själv svårt att hålla ihop partiet när riksdagen skulle rösta om datalagringsdirektivet. Fredrick Federley tillhörde dem som gick emot partilinjen.

3: Bråket. Mitt i avtalsrörelsen föreslog Lööf sänkta ingångslöner. Fredrik Reinfeldt gav henne en smäll på fingrarna: »I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem«, sa statsministern.

4: Provokationen. Det var i Almedalstalet i somras som Lööf retade upp sina kollegor i alliansen genom att säga att samarbetet hade tappat glöden. Och föreslå ett idémöte i Maramö som ingen ville ha.

5: Skandalen. Senare på sommaren briserade representationsskandalerna i Myndighetssverige. Just som Lööf sparkat generaldirektören för Tillväxtverket hamnade näringsdepartementets egna krognotor på löpsedlarna.

 

Opinion

Centerpatiets resultat i riksdagsvalen och opinionsläget i dag*.

 

 

5 thoughts on “Därför älskar de Annie Lööf … och därför är de ensamma om det

  1. sven skriver:

    Man må tycka vad man vill om det men svensk politik handlar till stor del om att fördela statens kaka och folket utanför storstäderna vill att en större del av kakan skall gå till Sverige utanför storstäderna.
    Det finns tillräckligt med partier som fjäskar för Stockholms medelklass.
    Stureplancentern har varit en katastrof för Centerpartiet.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera