Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

I blåsväder. Dagarna efter Utøya-rapportens kritik mot Jens Stoltenberg blir han hårt ansatt av media, här på väg till en tv-intervju. Två dagar senare tvingas rikspolischefen avgå.

Utrikes

Landsfadern som försvann

Hyllad efter Utøyahanteringen. Nu är makten på väg att glida statsminister Jens Stoltenberg ur händerna.

Vilken skillnad ett år gör.

Den känns inte så avlägsen, sensommaren 2011, när det oförståeliga som drabbat Norge var tvunget att bli förståeligt. Detaljer om det sterila dödandet, om polisens förlorade minuter, om strandade helikoptrar, sipprade fortfarande ut. Men Jens Stoltenberg höll blicken på det som var viktigast i ett Norge som fortfarande var i chock. Han var både ledare och sörjare.

Det var fortfarande hans ögonblick.

Han höll på att bli den landsfader som Norge inte sett sedan Einar Gerhardsens dagar på 1960-talet. Till och med Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen hyllade honom med orden: »Jens Stoltenberg har i denna situation varit allas statsminister, han har också varit min statsminister.«

Men det var innan. Innan en offentlig strejk, en jordbrukarstrejk, ministeravgångar och allt det som har med politikens vardag att göra kom tillbaka till Jens Stoltenberg.

Och det var innan en »flink jurist« – de säger så i Norge – i förra veckan lade fram en rapport som verkade ifrågasätta om den norska staten kunde klara av kärnuppgiften: att skydda sina medborgare.

På strax under 500 sidor lade Alexandra Bech Gjörv ut texten. Det handlade om ett riktigt haveri.

»En mer skrämmande diagnos av kungadömet«, skrev Verdens Gang, »har aldrig ställts.«

Det är Stoltenbergs kungadöme de pratar om.

På ett år har Arbeiderpartiets opinionsstöd sjunkit från över 40 procent till under 30. Om partiet förlorar makten nästa år kanske kommissionens rapport kommer att nämnas som huvudförklaringen. Det brukar bli så, att stora händelser tränger ut de många små.

Men statsministerns situation är svår att förstå utan att beakta allt det som inte handlar om terrordåden den 22 juli. Allt det där vanliga. Allt som känns oviktigt samma vecka som en galning som skjutit ihjäl pojkar och flickor på en ö utanför Oslo ska få sin dom.

Det är svårt att minnas i dag, men den rödgröna regeringen hade problem redan i början av sommaren 2011. Arbeiderpartiet och de två regeringskollegerna, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet, uppfattades som loja, trötta och idélösa. Det såg mörkt ut inför höstens lokalval och de flesta experter hade i det läget oppositionen som favorit inför stortingsvalet 2013.

– Det handlar om politikens tyngdlagar. Regeringen är inne i sin andra mandatperiod och många mittenväljare går till andra blocket då. Det ska mycket till att vända den processen, säger Magnus Takvam, politisk kommentator på NRK.

Men det gjorde morden den 22 juli. Inte för det oöverträffat vidriga, inte för att partiets ungdomar och statsministern själva var måltavlor, utan för att processen efteråt var som gjord för att demonstrera Arbeiderpartiets starka sida.

Det här var människorna som kunde leda landet ur kriser. Det här var Norges mest regeringsfähiga parti. Plötsligt insåg medborgarna varför de givit socialdemokratin makten under sammanlagt sex av de senaste åtta decennierna.

Men sommaren blev till höst och vardagen tog vid. Norrmännen började återigen klaga på det de brukar klaga på. Varför är vägarna så dåliga? Varför ser sjukvården ut så här i ett av världens rikaste länder? Varför kan vi inte använda mer av oljepengarna?

Och i bakgrunden började terrordåden utvecklas till ett problem. Först avgick justitieministern Knut Storberget. Förklaringen om familjeskäl köptes inte av alla norrmän. Det här var ju den person som haft störst ansvar för allt som verkade ha gått fel inom polisen. Ingen visste helt säkert då, alla väntade på kommissionens rapport.

Sedan fick säkerhetspolischefen Janne Kristiansen lämna sin post i januari. Hon hade gjort flera märkliga uttalanden om Breivik, bland annat att »inte ens Stasi« hade kunnat hitta honom. Men orsaken till avgången var en helt annan: hon råkade avslöja att Norge hade hemliga agenter i Pakistan.

Även Oslos polischef fick en underlig sorti. Ingelin Killengreen, som hade insisterat på en billig men undermålig lösning för rikslarmssystemet, handplockades i februari av statsministern för att leda effektiviseringen av staten.

Och så kom den där rapporten i förra veckan. Det handlade om gator som inte stängdes av, undermåliga kommunikationer hos polisen och system som inte fungerade.

Men det förödande med den stod mellan raderna: den kritiserade just det som var Arbeiderpartiets styrka.

När den norska statsministern läste rapporten måste han ha känt sig som Göran Persson när han i december 2005 fick Katastrofkommissionens slutsatser på sitt bord. Vad är socialdemokraterna utan regeringsdugligheten?

Det hade blivit Stoltenbergs tsunami.

Han borde avgå genast. Det tycker i alla fall Verdens Gangs politiska redaktör Hanne Skartveit. Hon har själv ett förflutet inom socialdemokratin och hennes redaktions fönster krossades av Anders Behring Breiviks bilbomb.

Men hon blev inte såld på statsministerns budskap om kärlek, mer öppenhet och förståelse. Redan den 19 september förra året skrev hon en krönika om att det var dags att bli förbannad, dags att ställa de kritiska frågorna.

Nu har hon fått svar. Och svaret är tydligt. Det var verkligen dags att bli förbannad.

– Jens Stoltenberg kommer att få alltmer problem de närmaste månaderna, när allvaret i kommissionens rapport sjunker in, säger hon till Fokus.

Hon har fått mycket kritik för sina avgångskrav. Andra norska journalister talar om populism och kampanjjournalistik. Endast en knapp tredjedel av befolkningen håller med henne.

– Men det är viktigt att någon för fram den här ståndpunkten, även om jag är säker på att han inte kommer tvingas avgå. Och han har fortfarande en enormt stark ställning inom partiet.

Hon är onekligen ensam i sin kamp. Varken Höyreledaren Erna Solberg eller Fremskrittspartiet drar åt tumskruvarna mot Stoltenberg. Varför? Politiskt spel, menar Hanne Skartveit. Ett nyval nu vore allt annat än idealiskt eftersom högerpartierna inte hunnit formera ett trovärdigt regeringsalternativ.

– De tar för mycket taktiska hänsyn. De borde vara tydligare.

Det är inte lätt att vara opposition heller. Att kritisera statsministern efter en nationell tragedi är svårt och de fyra partier som just nu står utanför regeringen är oense om mycket, från invandringspolitik till hur mycket av oljepengarna som ska släppas ut i ekonomin.

– Det främsta som förenar dem är att de vill bli kvitt den sittande regeringen, säger Bernt Aardal, valforskare vid Institutt for statsvitenskap i Oslo.

Om oppositionen lyckas foga ihop sig och vinna valet blir resultatet historiskt. Fremskrittspartiet kan för första gången komma med i en norsk regering. Med svenska glasögon låter det motsägelsefullt med tanke på Anders Behring Breiviks motiv, men få i Norge drar likhetstecken mellan mördaren och partiets ideologi.

– Fremskrittspartiet har funnits i Norge i decennier och har länge haft en stark ställning. De är också mer moderata än både Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna, säger Magnus Takvam.

Efter terrordåden verkade visserligen många norrmän ta avstånd från partiets retorik. Lokalvalen förra sommaren blev katastrofalt dåliga, men sedan dess har partiet börjat återhämta sig. Efter 22 juli-­kommissionens rapport kan partiet se framtiden an med tillförsikt.

– Nu är de tillbaka på sin hemmaplan. Det handlar inte längre om de bakomliggande orsakerna, utan om myndigheter och krisberedskap. Fremskrittspartiet älskar polisen, och en del av kritiken handlar ju om att de inte har fått tillräckligt med resurser.

Stoltenberg har varit illa ute förr. Inför förra valet såg opinionen lika mörk ut. Men då kom finanskrisen och regeringen såg sin chans. De sjösatte en klassisk kontracyklisk finanspolitik: oljepengar släpptes ut i ekonomin, arbetslösheten höll sig runt tre procent och statsfinanserna visade överskott.

De belönades av väljarna med fyra år till.

Men det som Stoltenberg nu står inför, det är svårare än att följa Keynes ekonomihandbok. Så mycket har hänt som passar in i en övergripande berättelse om maktfullkomlighet, inkompetens, svågerpolitik och arrogans.

Ta bara den senaste avgången. Rikspolischefen Øystein Mæland sa upp sig efter hård kritik från 22 juli-kommissionen. Därmed undgick hela statsapparaten ett pinsamt problem; Mæland är så god vän med Stoltenberg att statsministern ansåg att han inte kunde bedöma dennes arbete – och inte heller sparka honom.

Turerna inför terrordåden är kanske ingenting som oppositionen kommer att trumma om. Men det kommer att stanna i väljarnas medvetande.

– Allt det här kommer att ingå som en undertext i nästa års valrörelse, att de misslyckades med det som handlade om beredskapen, säger Magnus Takvam.

Är det rättvist? Det var ju ändå Jens Stoltenbergs eget Utøya – där han varit varje sommar sedan 1974 – som attackerades. Det var hans vänner som hade mördats. Det var hans ord som gjorde sorgen lite lättare att bära.

Kommer valet 2013 bli Norges motsvarighet till valet i Storbritannien 1945? Det var då britterna tackade Winston Churchill för ett väl utfört världskrig genom att rösta in hans motståndare Clement Attlee.

Det finns en del likheter. Stoltenbergs egna popularitetssiffror svävar fortfarande en bit över opinionssiffrorna för det parti han leder. Och likt Churchill får även Stoltenberg erfara att politik alltid återvänder till vardagen.

Även i ett Norge som inte slutat sörja än.

Fakta | Arbeiderpartiets väljarstöd

Arbeiderpartiets ökade popularitet efter terrordåden har återgått till samma nivå som före den 22 juli 2011.

(Klicka på grafen för att förstora.)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera