Ett rött skynke

Text: David Stenbeck

Foto: Scanpix

Det var en kväll i december 1993 och snart jul. Bredvid mig i bilen satt Lars Nittve. Vi hade varit på Rooseums julfest för personalen, och han skulle ta mig ut ur staden, till den lilla byn på kusten där vi båda bodde. Snön piskade mot plåten. I två veckor hade jag som prao vaktat da Vincis gamla målning »Damen med hermelinen«, eller »Dama con l’ermellino« som den heter på italienska. Den hängde i Krakow annars, i Polen fick man köa i timmar för att få en minut. I tre månader hade den hängt i Malmö. En spektakulär bedrift; museet Rooseum var, om inte tidigare så från denna stund, världsbekant.

Bakom Rooseum låg Fredrik Roos, ­finansman och konstsamlare av rang och sedermera föremål för Karin Grundberg Wolodarskis biografi som kom i fjol, »Den döende dandyn«. Det sas att han köpte loss hela utställningar i både New York och runt om i Europa, som han sedan tog med sig hem. Full av iver brände han börspengar på lyx och spektakulär samtidskonst. 1991 dog han, bara 40 år gammal, i aids. Det var en oerhört intensiv period för Malmös konstscen, allting verkade vara möjligt – och i ett slag riskerade allt att vara över.

Det var då kronprinsen tog över, Nittve (namnet löper som en rödglödgad tråd genom den svenska samtidskonsten). Och när vi satt där i bilen den smällkalla vinter­kvällen 1993 och lämnade festen bakom oss var det med känslan av att Malmö inte längre hade något att bevisa.

Tjugo år senare, snudd på, lämnar jag samma byggnad. Eller nja. Konstmuseet ser helt annorlunda ut, klätt i en klar­orange metallkåpa, som en elektrisk hinna över teglet. Museet byggdes om för att bli ett mer ändamålsenligt sådant. Rooseum har blivit Moderna museets Malmöfilial. 2009 invigdes museet och nu, i helgen, öppnade man portarna för storsatsningen »Supersurrealism«, med verk av Bourgeois, de Chirico, Dalí, Duchamp, Giacometti och många andra. En ynnest, kan man tycka, för ortsborna att få tillgodogöra sig världserkänd konst i original, på hemmaplan. Men också en indikator. Borta är avantgardkonstens apostel, borta är nittio­talets övermod och överdåd, högt spel och jetsetism, utbytt mot en allmänälskad och slätstruken, låt oss säga, mer borgerlig konstarena.

Ängsliga blickar riktas mot Stockholm.

Den 1 mars hoppade Magnus Jensner av sin tjänst som chef för Moderna museet i Malmö. Den officiella motiveringen var att det ekonomiska underskottet skapar andra, och sämre, förutsättningar för museet. I debatten talades det om ett underskott på två miljoner kronor, ett mindre belopp i sammanhanget, kan man tycka. Det var nog inte heller hela sanningen bakom vad som orsakat denna turbulens i konstvärlden. Det blev uppenbart att chefsrollen ­efter beslut från Stockholm underminerats, och Jensners vision gick om intet. Man kan utgå från att det konstnärliga arbetet kräver sitt mått av originalitet och självständighet. I stället för museichef skulle Jensner bli en konstens bibliotekarie, som i motsats till att provocera och väcka nyfikenhet skulle ägna sig åt att låna och lämna tillbaka. Moderna i Malmö kritiseras som konstinstitution just för att vara detta, ­filial, skällsordet malmöiten har så svårt för. Lillebror, fattig, ful och arg.

Magnus Jensner städade sitt skrivbord och försvann bort – till Stockholm och ­Artipelag där han blev chefsintendent. Bakom sig lämnade han en stad som alltid lämnas, som försöker och försöker, och längtar efter att återfinna sin självrespekt.

Samtidigt pågår en livlig debatt om ­Malmös konstscen. Tonen är en smula desperat. Konststaden Malmö måste blomma igen!

Samtidigt har två intendenter på kort tid plockats direkt från Moderna museet i Stockholm till stadens konstpalats: John Peter Nilsson blev chef för Moderna Malmö efter Magnus Jensners avhopp, och den 15 oktober tillträdde Cecilia Widenheim som chef för Malmö konstmuseum.

Har den tidigare så internationellt uppburna konststaden Malmö reducerats till en Stockholmsfilial?

Clay Ketter, USA-född konstnär, sedan länge bosatt i Skåne och som själv både ­arbetat på gamla Rooseum och senare ingick i Nittves grupputställning »Nutopi« 1995, menar att relationen mellan Malmö och Stockholm är komplicerad.

– Den komplexa relation som etablerats mellan malmöborna och stockholmarna handlar numera om att man i Stockholm är nyfiken på Malmö, man ser att det bubblar på ytan. I Stockholm ser man dock fort­farande Malmö som provins, även om Stockholm per definition är mer provinsiellt än Malmö.

Clay Ketter säger att det finns förbestämda uppfattningar om periferin som inte alltid stämmer.

– Lyckas man i Stockholm och tar sig till toppen, så når man bara toppen i Sverige. Vi har inte det problemet i Malmö, vi tänker inte på det viset, här finns en annan, mer öppen spelplan där vi tar nytta av folk från hela världen. Ett så kallat centrum kan alltså vara så slutet och provinsiellt, medan periferin kan vara nyfiket öppen och tillåtande.

Konstkritikern Jenny Maria Nilsson håller med.

– Staden är genom sitt egensinne alltid sitt eget konstcentrum. En satellit till ­Köpenhamn, dessutom. Stockholms galleriscen är flottare och större, givetvis. Malmös är mänskligare, roligare, med både mer intressant konst och bättre konst. Stockholm är spekulativt, Malmö är på riktigt.

Laddningen kring Moderna museet  i Malmö, som en mer eller mindre duglig Stockholmsfilial, går inte enbart att ses mot bakgrund av Rooseums fornstora dagar. Det som upprör många är Malmö konstmuseum. Museet sitter på en unik konstskatt, däribland Nordens största samling samtidskonst som i stället för att visas upp magasineras, stuvas undan, göms. Det saknas resurser. Enligt vissa också en politisk vilja att satsa på museet. I flera år har det lobbats för en ny, större byggnad. Så sent som i somras skrev författaren och konstkritikern Thomas Millroth ett upprört inlägg i Sydsvenskan där han ställde de båda statligt finansierade museerna mot varandra: »Om det nu inte går att ha både Moderna museets filial på Rooseumnivå och ett nytt konstmuseum. Stäng filialen. Låt Malmö konstmuseum äntligen bli av.« Millroth menar att museet har potential att mäta sig, märk väl inte med något museum i Stockholm, utan med danska Statens ­Museum for Kunst och Louisiana.

Millroth är inte ensam om att tycka så. På Facebook har gruppen »Vi som vill ha ett nytt konstmuseum i Malmö« samlat fler än 2 500 medlemmar. Majoriteten män. »Vad man måste betänka är att det fantastiska kulturarv som Malmö besitter är nerpackat i magasin. Malmöborna förvägras av sina politiker att kunna ta del av samlingarna«, kommenterade nyligen galleristen Thomas Wallner i skånska Simris. Och signaturen Christer Henricssons inlägg visar på viss desperation i debatten: »Nu är det bråttom. Nu är det akut. Nu behöver Malmö ett riktigt Konstmuseum.«

Stänga filialen alltså? Fast alla håller inte med. Eller orkar bry sig. Bortom de stora konstinstitutionerna finns ett annat liv.

Malmönatten var hård som alltid, gnistrande svartmagisk fast det var i slutet av september. Södra innerstaden översköljdes av den mörkgula himmelsfilmen som skvallrade om att många människor samsades om en relativt liten yta. På CEO Gallery agerade den amerikanska performance­konstnären, poeten och rapparen Mykki Blanco, Michael David Quattlebaum juniors kvinnliga alterego, vars närvaro vittnar om den alternativa konstarenans öppnare och mer varierade samtidsanspråk.

Det rör sig om en ny generation av konstnärer och gallerister som tagit sig in där de större aktörerna avsagt sina uppdrag och sitt ansvar, lämnat öppna fält. Här ingår mindre gallerier såsom CEO Gallery, Loyal Gallery, Signal, Krets och Johan Berggren Gallery, för att nämna några som lyfter fram internationell konst i världsklass. Några dagar tidigare hade staden förärats besök av den New York-baserade konstnären Asher Penn, i samband med en vernissage på Johan Berggren Gallery.

MKH, Malmö konsthögskola, hjälper till att hålla den höga internationella nivån, och skolan sägs ha extra gott rykte i Oslo. Eric Length är en Malmöbaserad konstnär, som precis medverkat i öppningsutställningen på omtalade Boiler Room i Oslo. För honom, som för många andra på den yngre konstscenen, saknar diskussionen om ett nytt museum relevans.

– De privata galleri- och teaterinitiativen får oftast inget eller mycket litet ekonomiskt stöd. Samtidigt har de för mig, både som konsument och som konstnär, extremt mycket större relevans än det omdiskuterade konstmuseet. En fråga som dyker upp är hur det kommer sig att de som har minst vågar mest?

Det är det nya gardet mot det gamla, det är konstnärerna och galleristerna mot ­politikerna, allmänheten mot särskildheten. Malmö är en på många sätt dubbel stad, med kluvna ideal. Staden kokar inifrån och ut: det är som att något alltid måste hända. Något som får staden att bli sedd, både från Stockholm och från utlandet. Lars Nittve lämnade slutligen Stockholm för storsatsningen M+ i Hongkong, men vad lämnade han efter sig, vad blev det av konsten i den gamla industristaden? Både supersurrealister och »performancevrål« för att tala med Göran Hägglund. Utmärkande för Malmös konstscen är kanske inte så mycket konsten, utan blicken. Den som ständigt söker sig bort, mot Stockholm, eller mot byen i väst, Köpenhamn, eller någon annanstans.

En periferi som öppnar sig mot världen.