Skrattet fastnar i halsen
När man bevakat sverigedemokraterna i några år är det svårt att inte känna viss lättnad över mobilfilmen med partiets toppolitiker. Nu kan allmänheten se med egna ögon hur extremismen inte bara representeras av en handfull lokala knäppgökar utan sträcker sig hela vägen till partiets toppskikt.
Undersökande journalistik, här med avsändare Expressen, är ett effektivt verktyg för att blottlägga främlingsfientliga partiers sanna natur. De journalister som köpt partiets försök till fasadslipning (eller antagit att det inte fanns mer smuts i bagaget) får alltså bakläxa.
Men vi bör inte glömma att sverigedemokraterna faktiskt överlevt större skandaler. Att de skulle bli landets tredje största parti verkade till exempel helt osannolikt precis efter att en person med samma antimuslimska övertygelse som ledande sd-politiker begått en av historiens värsta enmansterroraktioner. Sverige-demokraterna är helt enkelt av segare virke än vad många vill tro. Därför räcker det inte att peka finger åt den tillfälligt omskakade motståndaren.
I veckan publicerar Svenska Dagbladet en undersökning kring vilket genomslag sd-skandalen har fått i sociala medier som Youtube, Twitter och Facebook. Det visar sig att Expressens scoop är den största politiska händelsen någonsin i den svenska sociala medier-sfären, med över 200 000 inlägg direkt kopplade till mobilfilmen upplagda under en enda vecka. Vid första anblick är det förstås sunt att såväl tyckareliten på Twitter som vanligt folk reagerar. Svenskarna har alltså inte blivit helt avtrubbade, trots att sd:s företrädare vräkt ur sig hat och hot med chockerande regelbundenhet de senaste åren (oftast just på nätet). Men vad är det då vi säger om dem online? Ironin och skämten dominerar, konstaterar SvD. Särskilt järnrören som politikerna i filmen beväpnar sig med har utlöst en våg av typisk näthumor. Där märks oneliners som »från språkrör till järnrör« och bilder där Jimmie Åkesson med hjälp av photo-shop poserar med tillhygget ifråga. Och självklart har järnröret skämtsamt utsetts till årets julklapp 2012.
Historien är full av upplyftande exempel på hur humor kan användas för att motarbeta intolerans och förtryck. Humor hjälpte till att göra klimatet under kalla kriget några grader varmare, med ironiska skämt som: »Kapitalism är människans exploatering av människan. Kommunism är den exakta motsatsen.« Till och med under nazismens skräckvälde fann tyskarna tröst i att göra narr av Hitlers gormande talarstil.
Men humor är också ett sätt att förringa och distansera sig från obehagliga fenomen när tillvaron överlag är väldigt bekväm. För hur hotfull är en clown? Eller i det här fallet, en överförfriskad Socker-Conny och hans kumpaner? Mobilfilmen utgör ett undantag för sd:s ledarskikt och det är ingen slump att den är daterad till innan riksdagsinträdet. Parti-ledaren Jimmie Åkesson är tyvärr ingen klavertrampande Bert Karlsson. I dag är han så skicklig på att hantera medierna att inte ens de granskande samhällsredaktionerna lyckas rubba hans lugn i rutan. Eller är det för att medierna underskattar Åkesson som de ständigt misslyckas med att ställa honom till svars?
Också lokalnivåerna har sina klippor. För varje rabiat sverigedemokrat som i affekt publicerar sina konspiratoriska tankar på nätet, finns en till synes normal man eller kvinna som kan lugna sina väljare med att skandalpolitikerna ifråga minsann inte står för partiets värderingar. Eller någon som ordföranden Allan Jönsson i sd-fästet Bjuv: en man som av många ses som en sammanhållande länk i lokalsamhället. Det är denna sverigedemokrati som utgör den riktiga utmaningen. Den som alltmer framstår som en ideologi för vanliga Svenssons. Fascistfacklan till partisymbol som byttes mot en blåsippa, kanelbullar på föräldramötet i stället för järnrör på Kungsgatan och populistiska deviser som »vi säger det ni tänker«. Som bekant döljs ondskefulla idéer inte sällan bakom banaliteter. Med facit i hand från många andra europeiska länder vet vi att hotet är för allvarligt för att skämta bort med en ironisk meme.
***
För övrigt menar brittiska och australiensiska forskare i en ny socialpsykologisk studie att ondskan inte alls är banal, utan att den blinda lydnad man associerat med grymhet i allmänhet och fascism i synnerhet handlar om övertygelse. Det är välkomna rön som vrider perspektivet från »de lydde bara order« till ökat ansvarstagande för onda regimers underhuggare.
