Inte så mysigt, Löfven

Stefan Löfvens socialdemokrater har, liksom tv-programmet »Go’ kväll«, sin ideologiska hemvist i trevnadsbranschen.

Det må vara oklart exakt vad socialdemokraterna tycker, men de tycker i alla fall inget som kan väcka anstöt. När du inte håller med gör socialdemokraterna inte heller det. De är på din sida, och alla andras, samtidigt.

Detta har så långt varit Löfvens politiska program: aldrig stöta sig med någon, aldrig hamna i blåsväder. Så kraschade alltihop, just som han enat partiet om att både vara för och emot vinster i välfärden.

Nu är det tänkt att de besvärliga veckorna ska vara över. Lördagens årsmöte i Stockholms ökända arbetareförening blev en städad tillställning och nu ska förstamajfirandet få alla på glatt humör .

Det är Stefan Löfvens och partiledningens fel att det inte kommer att bli så.

Allt det som kan läggas Omar Mustafa till last var redan känt när han valdes in i partistyrelsen. Under sina sex dagar där gjorde eller sa han ingenting komprometterande. Men under samma tid gick han från att vara en god socialdemokrat, till att förtigas, tillrättavisas och slutligen tvingas bort som ett oönskat element.

Vilka bedömningar låg bakom dessa skiften? Inga alls, verkar det som. Omar Mustafas egen förklaring från presskonferensen i tisdags är den hittills bästa.

Enligt honom förklarade partiledningen att det inte var något fel på honom, men att uppståndelsen hade blivit för besvärlig. Partiledaren ville »prata jobb« och Mustafa fick gå. Jobb och framtidstro är naturligtvis tacksamma ämnen för Stefan Löfven, företeelser med få motståndare. Diskussionen om toleransens gränser är däremot svår och explosiv.

Löfven vägrade att befatta sig med frågan och när han till slut ändå tvingades till det blev frågorna bara ännu fler. Han talade om att förtroendevalda socialdemokrater måste ställa upp på alla människors lika värde, utan att närmare förklara Mustafas brister i det avseendet.

Handlade det om hans syn på homosexualitet som oförenligt med en islamisk livsstil? Eller var det de antisemitanstrukna föreläsarna som inte kunde accepteras?

Det hade varit nyttigt om Löfven hade klargjort vad som mer allmänt gäller inom partiet, bortom Omar Mustafa. Broderskapsrörelsen, numera kallad Tro och solidaritet, har haft smak för samma slags gäster som islamiska förbundet bjudit in. Utan att be om ursäkt.

Besöket från den internationellt ökände judehataren Gilad Atzmon försvarade de kristna socialdemokraterna med påståendet att en jude inte kan vara antisemit. Kritiken mot inbjudan av Azzam Tamimi, som även varit Mustafas gäst, avfärdade broderskaparna som islamofobi. Det handlade alltså om en man som hyllat självmordsbombare och beskrivit Israel som en cancer som måste utrotas.

Nu när Omar Mustafa fått gå vore det klargörande att veta vilka regler som gäller exempelvis de kristna socialdemokraterna i Tro och solidaritet. De vänsterkristna partimedlemmarna brukar inte vara nådiga när högermän ger uttryck för samma syn på religion och homosexualitet som Mustafa gjort.

Men med sin postkoloniala maktanalys i hand ser de skillnader mellan fallen. I ett manifest för en ny muslimsk gren av Broderskapsrörelsen ströks för ett par år sedan de skrivningar om sexuellt likaberättigande som finns i den motsvarande kristna skriften. Faller detta synsätt inom gränserna Stefan Löfven har satt upp?

Det lär vi inte få veta. Partiledaren var inte intresserad av att på allvar sätta ner foten i frågan om människors lika värde och kolliderande mänskliga rättigheter. Han ville prata jobb i lugn och ro. Skapa trevlig stämning. Vad som hade kunnat bli en viktig diskussion och markering blev en ful liten affär.

Löfven laddar om i talarstolen i Malmö på onsdag, 1 maj. Han säger säkert mycket om framtidshopp och andra trevligheter. Men en partiledare som inte vågar riskera någons ogillande kommer inte heller kunna vinna många väljares respekt.

I den klassiska arbetarstaden Norrköping ställs förstamajtåget in och ersätts i stället med en konsert med popartisten Amy Diamond. Trivselsossarna lever farligt. För förr eller senare, som nu under de senaste veckorna, försvinner alltid trivseln.

För övrigt är »you have the right to remain silent« några av engelskans vackraste ord. Det är sorgligt att så många tongivande amerikaner velat begränsa Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaevs konstitutionella rättigheter. Rättsstaten är terrorns antites och får aldrig vika för den.

Text: