Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Meningslöst mål

Det utskällda överskottsmålet har politiker alltid ­kunnat strunta lite i. Efter nästa val kan de ignorera det helt.

En efter en har de kommit ut nu, överskottsmålets häcklare. Göran Persson, Annika Winsth, Klas Eklund, Karl-Petter Thorwaldsson och Kristina Persson. Lars Calmfors, Assar Lindbeck och Stefan Carlén har vädrat sin kritik redan tidigare men fått nytt syre under de senaste veckornas exalterade debatt om överskottsmålet, ett mål som säger att den offentliga sektorn ska ha ett överskott på en procent av BNP.

Plötsligt är det fritt fram att skuffa undan det heligaste av heliga.

Och så Anders Borg, överskottsmålets chefsväktare. Just som han skulle glida in på veckans finansministermöte i Justus Lipsius building på Rue de la Loi 175 i Bryssel sa han att det behövs stimulanser för att få fart på EU:s ekonomi och att bland annat Sverige bör stimulera efterfrågan, att det »måste föras en diskussion om vad vi kan göra i termer av till exempel skattesänkningar och satsningar på utbildning«.

Ord från finansministern som indikerar en mer expansiv finanspolitik, att han flaggar för insatser i höstbudgeten som tullar på överskottsmålet.

Är ett monumentalt skifte av finanspolitiken på gång? Eller handlar det bara om att skruva lite på inställningarna?

När Göran Persson den 8 oktober 1997 klev upp i riksdagens talarstol för att ta sig an partiledardebatten verkade han omåttligt stolt.  Och nöjd. Han var statsminister och beskrev de offentliga finanserna som att de »inte bara är i Europaklass utan i världsklass«.

Han återkom om och om igen till de sunda statsfinanserna, hur förtroendet för Sverige återupprättats och med det sänkta räntor, hur ekonomin sanerats. Han passade också på att ge centerpartiledaren Olof Johansson ett varmt tack för de insatser han gjort i samarbetet med socialdemokraterna för att få ordning på finanserna efter de krisiga åren i början av 1990-talet. Han var på allmänt gott humör denna höstdag som startade med tunga regnmoln men sprack upp till en klarblå himmel och nästan 15 grader varmt. Från talarstolen hälsade han Carl Bildt tillbaka i riksdagen efter åren utomlands.

Tidigare, i juni samma år, hade riksdagen sagt ja till att ett överskottsmål ska gälla för finanspolitiken. Göran Persson fick manifestera ordning och reda. Han inpräntade »Den som är satt i skuld är icke fri«. Han sanerade ekonomin.

Säkert kändes 1995 lång borta då han som finansminister förödmjukad hade tvingats stå inför flinande finansvalpar på Wall Street, i Paris och London för att be om pengar.

Noterbart är de 74 moderata nejrösterna till regeringens förslag på överskott i de offentliga finanserna. I dag är det ju snarare Anders Borg – inte Göran Persson – som är överskottsmålets fanbärare nummer ett.

Tre år senare, 2000, hade målet införts fullt ut. Tanken var att skapa strikta regler för finanspolitiken. Parallellt fick Sverige en självständig riksbank med uppdrag att hålla inflationen på en låg nivå. Åren av en totalhavererad ekonomi var i färskt minne och den kritik som försiktigt antyddes kommer från vänsterkanten. Överskottsmålet ifrågasattes lika lite som tandborstning före sängdags.

Men sju, åtta år in på det nya millenniet började tvivlen höras. Från flera håll: Svenskt Näringsliv, fackförbundsekonomer, professorer förankrade såväl vänster- som högerut. Ingen storm kanske, men ändå kritik.

I en rapport från 2008 skrev Finanspolitiska rådet via Lars Calmfors att det »är oklart vad målet egentligen innebär«. Rådet riktar in sig på svårigheten att mäta om och hur man uppnår målet. Som mätmetod används nämligen flera intervaller: dels tar regeringen utgångspunkt i år 2000 för att få ett historiskt genomsnitt, dels används ett glidande sjuårsvärde där man både tittar på innevarande år plus tre år bakåt och tre år framåt. Dessutom löper målet över en konjunkturcykel. Hur lång är en sådan? Här finns det helt klart utrymme för att både tänja tankar och slutsatser eftersom målet blir svårt att utvärdera.

När finansdepartementets »Utvärdering av överskottsmålet« gick ut på remiss den 1 februari 2010 innehöll den en övergripande rekommendation om att överskottsmålet ska finnas kvar. I pressmeddelandet framgick inte de tveksamheter som finns i den fullständiga versionen om att »bedömningen är dock mycket osäker« och att det »är svårt att lägga fast en specifik och invändningsfri nivå på målet«. Utvärderingen gjorde också klart att uppföljningen av målet är otydligt.
Remissvaren var överlag överens om att överskottsmålet ska vara kvar även om det en del invändningar luftades.

Enkelt uttryckt säger överskottsmålet att skillnaden mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter ska i snitt vara 1 procent över en konjunkturcykel. Staten ska alltså göra av med mindre än vad den får in.

Kruxet är bara att det där målet kanske fungerat lite väl bra.

Redan 2005 – fem år tidigare än vad som beräknats – hade nettoskulden (skillnaden mellan värdet på tillgångar och skulder) betats av. I dag har den offentliga sektorn i stället en nettoförmögenhet på drygt 20 procent av BNP.

Sveriges statsskuld är numera 32 procent av BNP, en minskning från knappa 80 procent 1995.

Bra måluppfyllelse alltså, men – och det är bland annat detta kritiken riktar in sig på – innebär detta att överskottsmålet är överspelat?

Motiven för överskottsmålet har från Göran Persson fram till Anders Borg varit att få långsiktigt hållbara offentliga finanser i kombination med åldrande befolkningar, jämn fördelning mellan generationer, effektiv tidsfördelning av skatter och handlingsutrymme vid konjunktursvackor.

Även detta har kritiserats. För att målen inte alltid går att förena och för att fördelningen mellan generationer inte alls blir rättvis.

Ingen verkar dock tro på att målet avskaffas före valet 2014. Oavsett om man heter Anders Borg eller Magdalena Andersson vill man visa sig disciplinerade, trovärdiga. Att signalera att ordning och reda i ekonomin har blivit en förutsättning för att vinna val.

Släpper inte taget. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson håller fortfarande fast vid överskottsmålet.

Ola Pettersson är chefsekonom på LO och liknar detta vid »ett politiskt gisslandrama«:

– Att hålla fast vid dagens överskottsmål har blivit ett sätt att signalera att man tar sunda offentliga finanser på stort allvar och den väldiga laddningen vid det är i hög grad Anders Borgs förtjänst.

Jonas Frycklund, ekonom på Svenskt Näringsliv, menar att Magdalena Andersson har svårare att förflytta sig eftersom hon har satsat mycket aktier i överskottsmålet, det var hennes första starka markering som socialdemokraternas finanspolitiska talesperson.

Han hör också en förändring i Anders Borgs argumentation och beskriver hur Borg börjat glida på formuleringar som pekar i riktning mot ett förändrat överskottsmål.

– Anders Borg lyssnar på forskare och på fakta och nu har han Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet att luta sig emot. Han är mentalt förberedd men det är förmodligen otaktiskt att göra något före valet.

Ola Pettersson har, inte så överraskande, lite till övers för hur Anders Borg hanterar överskottsmålet.

– Rent krasst har regeringen redan brutit mot målet och nu tvingas Anders Borg göra fantastiskt långa konjunkturcykler för att få ihop det. Dagens definition av överskottsmålet är ett politiskt fuskbygge för att ge Anders Borg maximalt handlingsutrymme.

Men gör ett förändrat överskottsmål verkligen någon skillnad? Har det inte alltid funnits ett, så att säga, kreativt utrymme att klara målet?

Röd eller borgerlig regering kan kvitta – överskottsmålet har alltid uppnåtts eftersom mätperioderna i efterhand har kunnat användas för att få »rätt« resultat. Som nu, när Anders Borg bedömt att konjunkturcykeln är mer utdragen än tidigare beräknat. Och vips ökar svängrummet för en mer expansiv finanspolitik.

Trots stretchandet fick Borg sin dom i onsdags då Finanspolitiska rådet konstaterade att överskottsmålet inte nås. Underskottet i det offentliga sparandet var 0,7 procent förra året och beräknas bli 1,6 procent i år.

– Ur ett rent stabiliseringspolitiskt perspektiv hade det funnits motiv till en mer expansiv politik under 2013, säger Lars Jonung, rådets ordförande.

Dessa vårveckor 2013 verkar kritikerna inte kunna ta nog avstånd från överskottsmålet även om de kritiska rösterna efter hand nyanserats en del. Inte ska målet slopas utan ersättas av något ännu mer tänjbart. Saldomål, säger några. Balansmål, vill andra kalla det. Oavsett vilket efterlyser alla en debatt om hur målet ska formuleras, en översyn om hur det kan förändras.

Att omsvängningen för den breda massan kom just nu förklaras till stor del av att såväl Konjunkturinstitutet som Finanspolitiska rådet under tidig vår förmedlade en ny uppfattning. Här bjöds plötsligt på en teoretisk grund för att ändra åsikt. Eller i all fall att lufta den offentligt.

Högljudd debatt alltså. Starka åsikter. Som skär över hela skalan från vänster till höger. Krav på stora förändringar. Också hur en mer expansiv finanspolitik ska förverkligas. Som LO som vill höja barnbidrag och a-kassa samt ge mer till vård och omsorg. Eller som Svenskt Näringsliv. Organisationen vill göra »strategiska skattesänkningar« och lägga pengar på infrastruktur. Anders Borg är sugen på ett femte jobbskatteavdrag. Här väntar nästa debatt: Alla verkar vilja spendera mer, men hur? Och vad innebär en mer generös finanspolitik för marknadens förtroende för svensk ekonomi?

Frågan är också om överskottsmålet betytt något för det praktiska genomförandet av finanspolitiken. Målet verkar ju i praktiken varit mer rörligt än fast. Överskottsmålets egentliga betydelse ska kanske mer räknas in under rubriken viktiga symbolfrågor. Signalen »jag har ordning och reda« har nått fram med all önskvärd tydlighet.

Så det är ingen slump att Anders Borg, när han har all uppmärksamhet i samband med finansministermötet i Bryssel, plötsligt släpper rinken och börjar prata om att det behövs »mer skattepengar för att elda på Europas skakiga tillväxt«.

– Sänkta skatter är rimliga åtgärder.

Valrörelsen 2014 är i gång på allvar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera