Den oförlösta kärleken

Text:

Moderna motivationskonsulter skulle ha älskat Ola Ullstens folkparti. Vi pratar om ett gäng som fick elva procent i ett val, bildade en koalitionsregering med två större partier, och som två år senare när allt sprack kände att det var självklart att de – det minsta av partierna – skulle regera vidare. Själva.

Ni har minimal demokratisk legitimitet? Sak samma, vi lurar brallorna av parlamentet! Er ledare är så långt ifrån folkkär man kan komma? Ursäkta, vi sysslar med politik, ingen jävla skönhetstävling! Har ni ens folk nog i ert miniparti för att besätta ministerposterna? Jajamen, varenda en har läst en massa böcker!

När det kom till att blåsa upp ett kollektivt självförtroende briljerade sjuttiotalets folkpartister.

Sett i backspegeln visade Ola Ullsten, kanske mer än vad någon annan svensk partiledare har gjort, att politik är det möjligas konst. I stället för att gå runt och oja sig om regeringsduglighet och nervöst försöka visa väljarna vilken garant för trygghet man utgör – detta den viktigaste arbetsuppgiften för regeringschefspretendenter av i dag – demonstrerade han maktvilja, taktisk förmåga och en dårskap som på sitt sätt var befriande; idén om det demokratiska samhället bygger ju på att vem som helst ska kunna ta uppdraget som statsminister, en av oss, ingen robot vi programmerat med utprövade soundbites. Han klev in 1978 när ingen annan ville eller vågade, och försvann 1983 till en anonym tillvaro som ambassadör i Kanada. Helt i enlighet med teoriboken.

Nu när modern svensk statsministerhistorias knäppaste karaktär äntligen bryter tystnaden och levererar memoarer håller han stilen. Självdistans, lätt hand, kåserande, kul. Han rycker lite på axlarna och drar en anekdot. Sympatiskt, och skoj att läsa, nästan så roligt att man missar hans ärende, för han har verkligen ett, nämligen att folkpartiet borde bryta blockpolitiken och seriöst överväga att samverka i en regering med socialdemokrater.

Hans berättelse börjar egentligen i en hemlig middag 1962 när åtta unga liberaler runt Per Ahlmark bildade Grupp 70 i syfte att ta makt över först partiet och sedan landet – fem av dem blev också statsråd – och slutar i funderingar om vad Fredrik Reinfeldt har gjort med svensk politik. De unga liberalerna ville bryta blockpolitiken. Varför gick det inte? Ullsten ägnar lång tid åt att fundera på varför socialdemokraterna valde att samarbeta med centerpartiet i stället för folkpartiet på femtiotalet, och konstaterar att i kärnkraften och skatterna – de frågor sjuttiotalets borgerliga samverkan föll på – tyckte folkpartiet mer som socialdemokraterna än som centerpartiet och moderaterna.

Det är en mittenpolitikens »Romeo och Julia«-pjäs han sätter upp, egentligen. De älskande får aldrig varandra. Men kanske, kanske, kanske om ett år.

Det är inte länge sedan Per Ahlmark – i sin självbiografi – pläderade för att Birgitta Ohlsson snarast borde ta över ledarskapet i folkpartiet. Ola Ullsten undviker personfrågan men talar klarspråk om det han kallar »det nödvändiga men otillåtna samarbetet«.

De två viktigaste inläggen i folkpartiets eftervalsdebatt tycks därmed redan vara skrivna.

»Ola Ullsten. Så blev det« ges ut på Ekerlids förlag.