Mer dålig stämning

Jag är ju här som vikarie för Lotta Lundgren så för att göra övergången mjuk börjar jag med att skriva lite om mat och tv. Och för alla som som är rädda att det kommer bli ett evigt genustjat kan jag lugna er – den här krönikan kommer handla mest om efterrätter och kakor. Åtminstone inledningsvis.

Läste nyss om ett av höstens tv-program. Det ska tävlas i att göra efterrätter och kakor, mums va, som sen bedöms av en hyperkompetent expertjury bestående av 100 procent expertkillar. Ingen tillfällighet alls, för andra experter har räknat fram att 80 procent av experterna i media är just expertkillar, oavsett hur det ser ut med utbildningsstatistik och sånt. Kakbakeri betraktas annars som ett av få områden där kvinnor dominerar.

Nån ansvarig själ fick en fråga om alla expertkillar i juryn, och ansvarige själen hade naturligtvis förberett ett svar. För de hade verkligen letat tjejer, men när de kollat på allt det viktiga, »personkemi« och att gruppen skulle vara »bekväm«, så föll varenda en återigen på målsnöret. Det hade helt enkelt inte gått att klämma in en tjej i personkemin. Ungefär på samma sätt som det verkar svårt att klämma in dem i styrelserum, ledningsgrupper, expertpaneler och andra tvprogram, oavsett personlighet, kompetens och cv. Och det här är så rysligt intressant att jag måste ta en kaka. Är kvinnor, trots allt vi lärt oss om att vara näpna och rara, i själva verket ena riktigt obekväma himla stämningspajare?

En student på Harvard har genomfört en studie på ämnet som jag fick ta del av nyss när en skribent i dagspressen ville ifrågasätta kvotering. Studien gick i korthet ut på att arbetsplatser där positiv särbehandling av kvinnor och minoriteter tillämpats (tänk brandkårer och sånt) hade granskats, och skribenten var skapligt nöjd med att eventuellt ha hittat ett bra argument mot kvinnokvotering. Vilket då? Jo! Den »kollegiala andan« och »samarbetsviljan« hade minskat! I och med närvaron av ett par kvinnor och kanske en och annan minoritet så försvann delar av den tidigare så goa, samarbetsvilliga stämningen. Poff. Rådåligt. Stoppa således genast alla former av kvinnor och återgå till myset. Eller?

Just den här braiga stämningen som förloras av att en kvinna, oavsett vem hon är, träder in, hur bra är den? Egentligen? Är det kanske så att den dåliga stämning som skapas i stället faktiskt är den riktigt braiga – eller ett stort steg ditåt? För kollegial anda som bara klarar folk av ett kön och som förstörs när andra kommer in kan jag komma på en massa andra bättre namn på.

Och den eventuella samarbetsoviljan som uppstår oroar jag mig inte nämnvärt för, det kändes råmärkligt för mig också när jag var fyra och min nya dagisfröken hette Peter, men det gick över.

Så, för alla män som står bredvid jämställdhetskampen och vajar ivrigt precis som en som ska hoppa in i ett dubbelrep: Här har ni er chans! Nästa gång ni stöter på en riktigt god »kollegial anda«, eller hittar er själva mitt i den, förstör stämningen genast! Om det är ölläge, säg »Ska vi kolla om Maggan och Nadja vill haka?«, rekryteringsdags, »Vad tror ni om att kalla Julia på intervju?« eller litet möte, säg »Mia, kan du komma med lite input här?«. Antingen känns det alldeles prima. Eller så blir stämningen plötsligt superkonstig och rentav lite personkemikaliskt fel. Och då betyder det bara att ni är på helt rätt väg och att den pajade stämningen ändå inte var särskilt mycket att ha. Klappa då dig själv på axeln och unna dig en riktigt god egenbakad kaka.

Läs mer av Lina Thomsgård:

Lita på omagkänslan

Text: