Det är bara en tidsfråga innan miljonärerna skryter om att de röstar vänster
Att rösta höger kommer från och med nu tas som en bekräftelse på att man i själva verket är en fattiglapp.
Fredag
De flesta av oss har redan kapitulerat i stockholmspolitikernas krig mot bilismen. Det smärtar att sträcka vapen när vinnarna är beskäftiga fanatiker, vars egentliga och enda drivkraft är lusten att dominera andra människor. Å andra sidan blir en storstad som inrättas för bilisternas bekvämlighet till sist en trafikplats. Det är ett av skälen till att så många av oss undviker Göteborg.
Icke desto mindre lockas jag att börja köra innanför tullarna igen när jag ser det självgoda leendet på det miljöpartistiska trafikborgarrådet Lars Strömgren, där han poserar bredvid sitt senaste tortyrredskap. Det rör sig förstås om ännu en av dessa AI-apparater, som till slut kommer att utrota oss alla.
”En sån här bil kan skanna 4 000–5 000 registreringsnummer i timmen”, säger – med en rysning av vällust, vad det verkar – en parkeringsövervakare som fått tillgång till den hopplöst benämnda ANPR, en snokande takbox som läser av alla registreringsskyltar i närheten.
”Sedan skickas registreringsnumret tillsammans med en GPS-punkt krypterat in till vårat system. Då kan vi kontrollera var bilen står, på vilken gata, vilka trafikregler som gäller där och vilka skyltar som finns där. Vi kontrollerar även vilken taxa som gäller”, berättar samme professionelle angivare med vad som är svårt att tolka som något annat än ren maktberusning.
Vad blev det av teknikens subversiva kraft? Även vi som är intelligenta nog att betrakta ”utveckling” med betydande skepsis brukade åtminstone kunna glädja oss åt att ny teknik som regel undergrävde pampar och självutnämnda ordningsmän. De hämtade sig alltid, för deras vilja till makt är okuvlig, men de tvingades tidvis kämpa i uppförsbacke. Nu verkar tekniken i stället ensidigt gynna en överhet, som alltid hittar nya skäl att lägga näsan i blöt.
Om tekniken nu undantagslöst spelar kommissarier och skvallerbyttor i händerna är det varje ansvarskännande människas plikt att sluta spela med i utvecklingsvansinnet och vrida tillbaka klockan så gott det går. Ett första steg är att byta ut våra registreringsskyltar mot gamla, baserade på länsbokstav. När de skyltarna fortfarande gällde fanns upp till 23 olika regionala bilregister i Sverige som alla sköttes manuellt, vilket gav bilförare viss respit. Om det inte räcker ser jag ingen annan råd än att vi återgår till oregistrerade, hästbaserade transporter, som vi parkerar var helst det faller oss in att göra det.
Om det där leendet inte torkas bort från Lars Strömgrens ansikte är våra dagar räknade.
Lördag
Det är alltid en känslig fråga vad det är vi ska fira på vår nationaldag. På den påfallande lågkyrkliga gudstjänst i Strängnäs där jag råkade hamna var det demokratin, jämlikheten, jämställdheten, aborträtten och asylrätten som beskrevs som anledningar till lovsång och prisningar. Gott så, men det finns också mycket att glädjas åt i det lilla och mindre abstrakta. Kroppkakor har till exempel alltid slagit mig som ett rimligt skäl till nationell stolthet.
Just i dag kände jag också en alldeles särskild lycka och tacksamhet för att vara svensk när jag noterade att ledarskribenten Lilian Sjölund påbörjat sitt traditionsenliga sommarvikariat på Dagens Nyheters ledarsida. Det finns många politiska skribenter i det här landet, men jag kan inte påminna mig någon annan som bereder mig så mycket glädje och så många hjärtliga skratt som Lilian Sjölund. Hon är i både ämnesval och tonträff lika svensk som Fjällsäkerhetsrådet eller Elsäkerhetsverket. En verklig nationell skatt.
Hon skulle antagligen ha uppskattat gudstjänsten.
Söndag
Det finns anledning att gratulera kungen, eftersom han i går uppfyllde målet att ha firat nationaldagen i alla Sveriges 21 län då han och drottningen besökte Håbo Kommun. Däremot är jag inte säker på om de uppländska värdarna förtjänar ett erkännande.
Även en monark måste ha ett visst mått av humor för att stå ut. Kanske mer än de flesta. Men att ställas utanför Skoklosters slott med uppgiften att avtäcka en sju ton tung och sju meter hög blankputsad bronsälg, som döpts till ”Kungsälgen”, är ett practical joke som gränsar till förnedring.
”Kungsälgen är en ståtlig pjäs i barockstil som nu förenas med ett av världens bäst bevarade barockslott, Skoklosters slott”, meddelar Håbo kommuns ”kommunikationssamordnare” i ett pressmeddelande. Det väcker frågan hur Bernini, eller någon annan framstående barockskulptör, skulle se på älgen. Den är visserligen befängd, orimlig och tokig – som är ordbokens definition av adjektivet barock – men den har inte mycket att göra med substantivet barock, det vill säga konststilen, såsom Bernini gav den uttryck i till exempel Den heliga Teresas extas, Apollo och Daphne, eller De fyra flodgudarnas fontän på Piazza Navona. Den påminner mest om en variant av Jeff Koons massproducerade ballonghundar.
Älgen är ”ett monument över Sverige, naturen och det svenska konungariket”, låter konstnären hälsa. Håbo kommun utlovar en ”naturlig dialog” mellan älgen och Caspar Vogels slott. Dialogen beräknas pågå i 2000 år, vilket är skulpturens uppskattade livslängd. Alltihop är ett uttryck för ”långsiktighet, hållbarhet och hantverksskicklighet”.
Vi har möjligen en motvillig, men framför allt en fördragsam monark, så jag antar att avtäckningen avlöpte utan så mycket som ett höjt ögonbryn. Men vad i all världen ska våra ättlingar tro om oss om 400, 900 eller 1500 år? Hur ska de kunna veta att de flesta av oss begrep att den jättelika älgen var avsedd som ett skämt? Hur ska de kunna undvika den felaktiga slutsatsen att vårt århundrade plågades av en kombination av dålig smak och kliniskt vansinne på gränsen till psykos?
Vid närmare eftertanke kanske slutsatsen inte är så felaktig som vi skulle önska.
Måndag
Ska vår hopplösa höger någonsin lära av sina misstag? Jag tvivlar och gör det än mer efter att ha slagit upp Svenska Dagbladet den här morgonen.
”Det är bara de allra rikaste människorna i Sverige som har råd med en vänsterregering”, meddelar den moderata finansministern Elisabeth Svantesson, som befinner sig på valturné. Detta inte mer än någon vecka efter att jag i denna dagbok kunde konstatera att rikemansmagasinet Connoisseur kommit med en sällsynt god nyhet för Moderaterna: bland svenska miljoninkomsttagare har Moderaterna 58 procents stöd. Det gör miljonärerna till snart sagt den enda gruppen – vid sidan av unga som ännu inte har rösträtt – i vilken partiet kan berömma sig av att vara vinnare.
I det läget går alltså en av partiets främsta företrädare ut i den tidning som, i brist på bättre, fortfarande får antas vara de besuttnas morgontidning och talar om för läsarna att de minsann kan kosta på sig en vänsterregering.
Det är bara en tidsfråga innan landets miljardärer och miljonärer börjar skryta om att de röstar vänster, för att bevisa för sina grannar och vänner att de tillhör de ”allra rikaste människorna” som har råd med det. Att rösta höger kommer från och med nu tas som en bekräftelse på att man i själva verket är en fattiglapp.
Högerns enda hopp är nu att burgna svenskar drar nytta av valhemligheten och röster höger, trots att de skryter med att rösta vänster. Är det verkligen i Moderaternas intresse att utsätta sin kärntrupper för den sortens moralisk röta?
Ibland kan man nästan misstänka att den här regeringen längtar efter att få sparken, så att ministrarna kan skaffa sig välbetalda sinekurer i konsultvärlden och skryta med att de har råd att rösta vänster.
Tisdag
År 2063 kommer jag att fylla 96 om Gud vill och skorna håller. Min hustru kommer då att vara 107 och enligt en jämställdhetsuträkning av Swedbank som publiceras i dag äntligen tjäna lika mycket som jag gör. Om vi flyttar till Jönköpings län, kommer vi av någon magisk anledning att nå dit redan det år då jag fyller 84 och min hustru 95, men jag är inte säker på att det är värt besväret. Flyttar vi å andra sidan till Norrbotten dröjer det enligt Swedbank av lika oklara skäl till min 190:e och min hustrus 201:a födelsedag innan vi uppnår jämställdhet på just detta område.
Oavsett var vi väljer att bo är det nedslående besked. Ända sedan våra tidigaste dagar tillsammans har mitt mål varit mycket högre satt än att min hustru och jag ska vara ekonomiska jämlikar. Jag har alltid drömt om att min hustru ska tjäna betydligt mer än jag gör, så att hon kunde försörja mig och på så sätt befria mig från lönearbetets förnedring. Det står inget om saken i Swedbanks rapport, men om det nu är så att min hustru efter 2063 inte bara kommer att tjäna lika mycket som jag gör, utan successivt alltmer än jag gör, är det förstås bra, men hur mycket arbete kan jag realistiskt förvänta mig av en kvinna som närmar sig 110? Att hon fortfarande är pigg och har stuns i stegen nu, är ingen garanti för att detsamma gäller om fyrtio år.
Jag undrar om inte hela räkneövningen är en bluff av det slag som statistiker och vetenskapsmän alltid hemfaller åt, när de vill ha uppmärksamhet. Sanningen är antagligen att vi båda under resten av våra liv kommer att få fortsätta att lönearbeta och försörja varandra på samma förödmjukande sätt som vi tvingats göra i flera decennier redan. Liksom för de flesta svenskar är våra enda hopp att vi ska finna en ovärderlig silverskatt när vi gräver metmask, att vi råkar uppfinna en ”app” som blir succé, eller att en omåttligt rik och okänd faster har den goda smaken att kila vidare efter att ha testamenterat sin samlade förmögenhet till oss. Var och en av de tre möjligheterna är osannolik, men chansen att åtminstone en av dem inträffar är ändå större än att Swedbanks godtyckliga prognoser skulle vara till minsta nytta eller tröst för någon av oss.
Onsdag
Jag undviker att bli alltför filosofisk om det är möjligt, men efter att ha tagit del av Elisabeth Thand Ringqvists besked att Ulf Kristersson ”diskvalificerat sig” som statsministerkandidat för Centerpartiets räkning tränger sig de ontologiska frågorna på. Existerade ens den möjlighet som Thand Ringqvist nu säger inte längre existerar, innan hon klargjorde att den inte existerar? Om den gjorde det, vad hade den i så fall för form?
Närmast till hands verkar vara att möjligheten av Ulf Kristersson som centerpartistisk statsministerkandidat, bara existerade i en form där den tänkte Ulf Kristersson agerade och resonerade på rakt motsatt sätt till det sätt han faktiskt gjort de senaste fyra-fem åren. Men om en tänkt Ulf Kristersson är helt olik den verkliga Ulf Kristersson, kan han då i någon rimlig mening sägas vara Ulf Kristersson? Om han är Ulf Kristersson, trots att han är helt olik Ulf Kristersson, vad består i så fall Ulf Kristerssons essens i? Det kan väl inte bara vara själva namnet?
Det finns åtminstone tre andra Ulf Kristersson i Sverige och även om de alla tre stavar efternamnet med Ch, snarare än K, skulle de vara essentiellt identiska med vår statsminister? Är de i så fall också uteslutna som Centerpartiets statsministerkandidat om frågan skulle väckas?
Ju mer jag tänker på saken desto mindre förstår jag vad eller vem det är som Elisabeth Thand Ringqvist sagt nej till. Är alltihop bara ett bakvänt sätt att säga ja till Magdalena Andersson, eller åtminstone till den tänkta Magdalena Andersson som inte behöver ställa sig in hos Vänsterpartiet för att bli statsminister? Men i vilken värld existerar denna Magdalena Andersson? Knappast i vår, där det förresten finns hundratals Magdalena Andersson. Är de alla möjliga statsministerkandidater för Centerpartiet?
Hur kommer det sig att det alltid uppstår så många komplicerade frågor varje gång Centerpartiet ger ”klara besked”?
Torsdag
Magdalena Anderssons bok ”Helhjärtat”, som publicerades strax före jul, recenserades i Aftonbladet under rubriken ”En riktigt dålig bok av Magdalena Andersson”. I ETC var rubriken ”Den sämsta politiska biografin jag har läst”. När Stina Oscarsson i Svenskan recenserade Annie Lööfs bok ”Också Annie” inledde hon så här:
”Föreställ dig att klassens duktigaste flicka har fått i uppgift att skriva ett specialarbete om en partiledare. Hon är mycket noga med alla detaljer. Varje kommatecken är perfekt placerat. Allt är i någon mening rätt. Ändå blir det så fel.”
Det är inget särskilt med de här sågningarna. När partiledare får för sig att skriva ”böcker” slutar det nästan alltid med att de stackars människor som av olika skäl tvingas läsa eländet, ådrar sig bestående men. Den rätt uppenbara aspekten lyser helt med sin frånvaro i de skriverier som följt på Kalla faktas granskning av Jimmie Åkessons bok ”Det moderna folkhemmet”.
Att Sverigedemokraternas ledare beordrat sitt parti att köpa 80 000 exemplar av boken, som sedan brändes, uppvisar ett mått av självinsikt och barmhärtighet som ingen annan författande partiledare hittills kommit i närheten av. Jag har förstås inte varit i närheten av den aktuella ”boken”, men jag är ändå rätt säker på att Åkessons adekvata och resoluta sätt att hantera sin utgivning var en insats för litteraturen som är värd en Litteris och Artibius.
***
