Grodhopp mellan de svenska dagisbråken

Haha, herr Hakelius nämnde i sin dråpliga dagbok dagis, numera under det förment förtroendeinjagande beteckningen förskola. För all del. Låt mig då berätta om min sons tillvaro på Åsögatan, Södermalm i Stockholm. Dagarna på ett daghem.

Vad jag nu hittar vid det som jag tror är samma dagis heter nu Pysslingen och introducerar sig som så: ”Vi arbetar med hållbarhet utifrån olika perspektiv, såsom ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. För oss kan det handla om odling, återvinning, värdegrundsarbete, normkritiskt förhållningssätt, yoga och mycket mer.” Jo jag tackar, låter fint.

I och för sig möttes jag och sonen en gång med kommentaren ungefär ”Men är du alldeles ensam pojke i dag?”. Det gjorde inte så mycket. Där fanns i alla fall en liten hönsgård med tupp och hönor, om än inte jämlikt fördelade. Antagligen mycket mindre än den som statsministerns hustru kräver på Harpsund.

Då och då gol tuppen. Ingen brydde sig. Ingen var mig veterligen allergisk. Min lille pilt hade visserligen RS-virus ett tag, han fick andas i en behållare under sov- eller fruktstunder.

Vid invänjningen, han var väl lite över ett år: då kunde modern lugn och fin sitta och vänta, läsa och röka en cigg i ett särskilt rum. Min son Frans favorit bland personalen var Sivan, troligen utan akademisk utbildning. Hon var underbar, hade handens och rutinernas djupa kunskap.

Sivan var en darling, en klippa som ofta satt kvällstid på ett sunkhak i närheten och rökte, drack bärs och spelade på automater. Aldrig för full eller aggressiv, städse glad och vänlig.

Mina kompisar på östra Söder hade oftast sina ungar på kollektivdagiset Korken, Kafé 44. Med växlande sämja eller stök. Vi vuxna hade stundom gemensamma måltider i kollektiv anda. Ibland strid om rökning (av tobak, inget starkare). Roligt hursomhelst. Vi var syndikalister och anarkister av diverse arter och tyckte oss vara fria från hierarkier. Men naturligtvis var de som tog mest ansvar högsta hönsen. Diskret och vänligen.

Men så kom ockupationen av Folkungagatan 164. Tolv tuffa ungdomar tog striden. Snuten och Säpo fantiserade vilt om utländska terrorister. Det klickade konstigt i telefonen hos oss som stödde ockupationen med demonstrationer, tal och sång. Jag nästan ryser när jag tänker tillbaka.

Vårt dagis låg strax intill. I dagar plockade personalen och många föräldrar tomma tårgaspatroner på gården. Så även i hönsgården tror jag.

Under framför allt 2010-talen uppstod ett stort antal genusförskolor med såväl hurrarop som fördömanden. Skulle pojkar tvingas att leka med tjejer och flickleksaker och vice versa? Vad göra när de vägrade?

Diverse studier och röster hördes, såsom dessa: intervjuerna som denna studie bygger på innehöll bland annat frågor om vem barnet helst vill vara kompis utifrån utseende och stereotyper. 

”Vi visade bilder på exempelvis en leksaksbil, sedan fick barnen välja om de trodde att en flicka eller pojke skulle vilja leka med leksaken.”  

”På de könsneutrala förskolorna så kunde vi se att barnen var mindre stereotypa i sina val än på de vanliga förskolorna.” Allt enligt psykologen Anna Ivegran 2017.

I dag har vi debatterna om sagoläsande dragqueens på bibliotek och förskolor. Somliga tycker att det är olämpligt och skadligt. Jag ser det som skojigt. Lika lustigt som grodlikt hoppande diskussioner under decenniernas gång.

***

Läs även: Nina Lekander: Jag tar farväl till Berlin med smuts under naglarna

Läs även: Nina Lekander: Jag står avundsjuk och utmattad i rabatten