Krönika

Jag vill inte ha någonting

»Ungefär 90 procent av alla mina ägodelar som får mig att må dåligt är julklappar.«

Den här krönikan skulle gjort mycket större nytta i oktober, det är inte mycket att göra åt det nu, och den är dessutom otacksam. Men jag tycker bara om en enda sak med julen och det är rödbetssallad. Gud, Jesus, vise män, Baloo, Hosianna, Gabriel – jag är så innerligt trött på dom. Fulla tomtegubbar, uppbrända lägenheter av kvarglömda ljus, barn som jämför vem som fått flest saker och stackars frusna, ensamma människor som blir påminda om att dom ingen har. Men minst gillar jag klapparna. På jul tar vi pengar vi inte har och köper strunt ingen behöver, för att bevisa en omtanke som vi varit för stressade att visa på andra sätt (erkänn!). Nu ska jag presentera min julstudie, baserad på mig själv, som bevisar att julklapparna dessutom får oss att må riktigt himla dåligt.

När jag jobbade mitt sista år på skivbolag var jag på konferens och fick lära mig vad den stora viktiga tårtbiten i cirkeln av skivköpare är. Den som inte är »musikälskarna«, inte »statoilköparna« och inte »en skiva om året-gänget«. Gruppen var »presentköparna«. Alla dom som ska köpa något till någon och har bråttom eller fantasibrist och som på så vis utgör en gigantisk marknad för opersonliga produkter som säger precis lagom mycket om mottagarens demografiska grupp – men inget om personen, till förmånligt säsongspris. God jul-gänget.

Några år tidigare när jag flyttade hemifrån fick jag en feng shui-bok av min mamma. Den (både mamman och boken) hade för avsikt att få mig att städa bättre, titeln var »Rensa i röran«. Sittande i lotusställning lärde jag mig att alla saker vi äger har en relation till oss, känslomässiga band som påverkar oss och som i värsta fall gör luften tung att andas. En flott märkesrock som kostade massvis kanske får oss att känna oss dyra, eller eventuellt fattiga. Och romanen vi tänkte läsa men aldrig orkade blir ett krav i bokhyllan, sjalen från exet gör oss irriterade varje gång vi ser den, och så vidare. Så på det hela taget är det bara några få saker vi ska ha. Sådana vi verkligen gillar, bara det som ger oss bra vibbar och som skapar harmoni. Ungefär på samma sätt som vi väljer livspartners eller vänner. Inte för många, inte strunt, bara det som får oss att må fint.

Ungefär 90 procent av alla mina ägodelar som stadigt får mig att må dåligt är julklappar. Oslängbara, poänglösa, oharmoniska julklappar. Eftersom jag inte ens själv förstått vad jag behöver för att må bra, hur i hundan ska nån annan kunna göra det? Chansen är ju att vi i stället för harmoni ger bort en inramad ångestklump, ett dåligt samvete i cardiganstil, eller krav förklätt till sportskor. Ja, det är trevligt med lugn och ro och frid och kärlek, och att ägna en vecka om året åt det är toppen. Men vi konsumerar ju redan för mycket. Jordklotis mäktar inte försörja detta överdåd av behov som vi inbillats att vi har. Och att det måste sluta har jag nu bevisat för er, med hjälp av en hippiebok och en empirisk studie baserat på ett människoexemplar (mig). För det måste inte vara som det alltid har varit. Tvärtom för tusan! Vi vet bättre och klarar av att bryta både vanor och traditioner om de nya bättre passar våra liv och samhällen och alla som bor i dom.

Det är ju förmodligen precis för sent att rädda er från detta års julsklappsflod, men därmed ofantligt bra tajming att styra upp det hela inför nästa.

Så, alla, exakt nu. Lyft era telefoner och skicka ett jule-sms till de nära och kära som lyder: »Nya tider, nya traditioner! Julen 2014 föreslår jag att vi skippar att köpa julklappar till varandra för att spara jordklot, pengar och harmoni. Vill du ändå ge nåt, testa Stadsmissionen, Amnesty eller Unicef.« Seså, skicka nu, så har vår otacksamhet eventuellt pajat årets julstämning men jag lovar att luften ni andas efter julen 2014 kommer vara väldigt mycket lättare. Go jul.

Fler krönikor av Lina Thomsgård.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera