Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Hej då Hägglund

Skiftet som är mer än bara ett partiledarbyte.

Ingvar Svensson har kutig rygg och gles henriquatre. Han sitter i villan hemma i Älmhult och brer mackor. Det är måndagmorgon.

– Jag har rätt svårt för det här med konservatism, mumlar han.

Sedan blir det tyst. Han är ingen verbal typ. Han tar betänketid vid frågor men hakar likväl upp sig när han kommit en bit in i resonemangen.

Det yttre: mörka byxor, grånat hår, vinröd tröja över rutig skjorta. Funnes det en uniform för sådana så ser han verkligen ut som den timida pingstvän han är. Inte en man som översatt, formulerat och skapat en ideologi till ett politiskt parti som regerat Sverige i elva år.

Fast det är han också.

Kristdemokraterna – här börjar det märkvärdiga – är ett parti som hävdar sig ha uppfunnit sin egen ideologi. De håller inte på med liberalism eller socialism eller konservatism. De håller på med kristdemokrati. Något de kom till insikt om efter att ha existerat som parti i ett kvartssekel eller så. Det var på åttiotalet. Alf Svensson, som redan hunnit vara partiledare i dryga decenniet, värvade nya medarbetare: Ingvar, som varit redaktör på partiets tidning, Mats Odell och så två tio år yngre killar som hette Stefan Attefall och Göran Hägglund. Det var de som kastade ut Pingstkyrkan ur partiet, eller i alla fall idén om att vara ett särintresse för församlingen.

De skapade kristdemokraterna.

Och det är deras arv som en ung kille vid namn Forssmed och en yngre tjej som heter Busch slåss om dessa dagar.

– Den generation som kommer nu, säger Ingvar försiktigt, de har ju inte varit med så länge.

Själv satt han alltså i partistyrelsen i trettio år.

Han lägger skinka på mackorna.

I tidningen den här morgonen står det att några i hans parti är »värdekonservativa« och några andra »socialliberala«. Han skakar på huvudet. Ska det vara på den nivån är diskussionen knappt värd att fortsätta. Man måste börja någon annanstans.

– Den 5 september 1984, till exempel?

– Det låter bra, säger Ingvar.

Det var då som en 25-årig ombudsman i Jönköping skrapade bort varenda kds-dekal han hade klistrat fast på sin gröna Saab 900. Hans uppdrag: att i största hemlighet forsla Thorbjörn Fälldin från Nässjö till Gränna, hem till Alf Svensson. Fälldin var i Nässjö och höll föredrag på kvällen den femte. Partiledare gjorde sådant på den tiden. Den unga ombudsmannen var övertygad om att partiets öde hängde på att allt klaffade. Så han parkerade på en mörk bakgata och satt och spanade bakom vindrutan. Göran Hägglund, som han hette, förblev osedd. Fälldin landade på kvällskvisten i Svenssons villa, där rökförbudet tillfälligt upphörde och Thorbjörn och Alf gjorde upp. Det blev valteknisk samverkan. Och ett år senare, 1985, satt Alf Svensson i riksdagen, på en centerlista.

Det där är kanske den första poängen att göra 2015.

Göran Hägglund hade titeln partiledare i elva år, men blev chef över Alfs stab i riksdagen redan 1985 och gruppledare när partiet tog sig in på en egen lista 1991. Epoken Hägglund sträcker sig från Fälldins piprök till i dag. Och under de trettio åren formades det moderna kristdemokraterna.

– Vi betraktades fortfarande som en religiös sekt när vi började jobba i riksdagen, säger Ingvar och fyller på kaffe.

Pingstpastor Lewi Pethrus parti var en proteströrelse. På sextiotalet kom inspirationen från Norge. Man var mot kulturradikalism, för socialt engagemang. Ansåg sig definitivt stå över blockpolitiken. Hade knappast ett heltäckande program, än mindre ideologisk stringens. Man var ett parti för de kristna väljarna. Punkt.

Det projekt som männen runt Alf Svensson – den andra och tredje generationen kristdemokrater – genomförde handlade om att bygga ett helt annat parti.  Ingvar Svensson översatte dansken Niels Arböls bok om kristdemokratin i världen. Man fann en idétradition att spegla sig i, tog till sig den katolska etiken och teoretiserade. Fäste teserna på papper: att människan är ofullkomlig, att människan har ett ansvar att förvalta jorden, att det finns en princip om att visa solidaritet och en om att beslut ska fattas så nära människors vardag som möjligt. Och personalismen, idén att varje människa formas i grupper men har ett personligt ansvar.

Internt var projektet knappast självklart. Det man knöt an till var tyskt, personifierat av Franz Josef Strauss, CSU-ledaren i Bayern, som vanligtvis lät sig porträtteras med fet cigarr i mungipan och en enorm ölsejdel i handen. Inte riktigt de fromma kds-veteranernas stil. Men krisade det internt hade man Alf, som folk älskade eller lydde. Det konfessionella arvet om ett parti byggt på kristen trosbekännelse skrotades. Man hade varit en intressegrupp för äktenskap men blev ett parti för små gemenskaper, var än i samhället de dök upp. Borgerligt, med socialt samvete.

kd1985

Närmare makten. Ingvar Svensson, Göran Hägglund, Mats Odell, Stefan Attefall och Birgitta Eklund var de som jobbade för Alf Svensson (mitten) då han tog plats i riksdagen 1985.

Den strategiska idén var alltså breddning. Över bakslaget i valet 1994, framgången 1998 och konsolideringen 2002 gällde detta. Tittade man på Tyskland fanns ju en enorm väljarpotential. Mer kristdemokratisk politik på fler områden ansågs ge fler väljare.

När Göran Hägglund avancerade till partiledare 2004 skulle det tas i mål. I valrörelsen 2006 satt han i baksätet på en bil i Västerås och ritade på knögligt papper upp ett fyrfältsdiagram där den tänkta miljonen väljare fanns: mest till höger och lite i mitten, högt upp på värderingsskalan.

– Där finns tio procent, nej förresten, tjugo procent, trettio. På sikt kan vi bli ännu större, sa han.

I efterhand kan det kanske ses som det kristdemokratiska projektets höjdpunkt. De hade verkligen skapat något. De började i idéerna, och trodde att det skulle ge väljare. Inte tvärtom. Sedan dess har mycket hänt. De yngre kristdemokraterna nöjer sig till exempel inte med den där kristdemokratin, många vill lägga till definitionen konservativ. Det är det Ingvar Svensson tycker är besvärligt.

– Jag har svårt för konservatismen, upprepar han efter en timme vid frukostbordet. Konservatismen är statisk, kristdemokratin är en dynamisk värdeorienterad ideologi. Jag förstår inte varför de tycker att de behöver använda det där ordet.

I Jönköping är det ett elände. Snett regn. Isvindar som tränger sig igenom även den fluffigaste dunjacka. Andreas Carlsson har en från Marmot. Han är 28 och sitter i riksdagen.

Mandatet tog han genom att kryssa sig förbi statsrådet Maria Larsson, partiets vice ordförande. Och Stefan Attefall, minister han också, och långvarig rådgivare till partiledningen. Om nu poängen behöver drivas in kan man påpeka att Carlsson fick detta stöd sedan han ställt sig bakom Mats Odells misslyckade uppror mot Göran Hägglund 2011. Att det hände i Hägglunds hemmadistrikt. Och att Carlsson sedan, efter ett stökigt årsmöte, blev distriktsordförande.

Något har hänt i kristdemokratin.

– Jag tror jag vann via idrottsföreningarna, säger Andreas och sneddar över Rådhusparken.

Han är född pingstvän, som partibasen, så det är inte det. Innebandylaget i Mullsjö – inklusive dess röststarka supportrar – är lindat runt hans lillfinger, men det räcker inte heller som förklaring.

Jönköping var huvudstad i det projekt Alf Svenssons stab skapade. Alf bodde i länet, Göran också, Stefan flyttade dit. Här blev man tidigt ett parti bland andra, utformade policy i kommuner och landsting. Här skapades det som kretsen runt Ebba Busch kallar »etablissemanget«. Jönköping var både tankesmedja och plantskola.

Vacklar stödet härifrån då vacklar också kristdemokratin som vi lärt känna den i trettio år.

– Jag tror det var Aftonbladet som pekade ut mig som någon slags drottningmakare, fast jag inte tagit ställning, säger Andreas.

Han ler. Han är smal och blond. Slät hy. Ute på stan liknar han en 50-årig bilhandlare. Näven åker upp hela tiden – tjenare, nämen hej på dig, hur mår du? Nästa vecka har vi Pixbo vet du, barnen då? Hälsa hem! Han kan bli trevlighetsminister om partiet kommer till makten i framtiden. Om.

Han fastnar i siffrorna. De har sjunkit. Vilket väl förklaras av att partiet i tjugo år byggde opinion och därefter växlade in det mot lagändringar: slopad fastighetsskatt, kömiljard, avreglerade apotek, stöd till trossamfunden. Till exempel. I resultat har partiet aldrig varit så framgångsrika som under Göran Hägglund.

Men det räcker inte nu.

– Min känsla, säger Andreas, är att det funnits och finns de som bromsar det nya.

Det nya kommer inte från Jönköping. Det kommer från Värmland. Det nya, det är Charlie Weimers det, om man nu ska förenkla saker. Fast, egentligen har det mest med moderaterna att göra.

I slutet av nittiotalet svävade moderaternas ungdomsförbund iväg i libertarianska drömmar, vilket medförde att många unga konservativa lämnade för kristdemokraterna. Deras ungdomsförbund – lett av en Jakob Forssmed – låg då till vänster om sitt parti, och de nya medlemmarna försköt mittpunkten. Vilket ledde till konflikt. Ärekränkningar, avsättningar, hemliga register. Legendariska SSU-strider framstod i jämförelse som något Human Rights Watch stått bakom. Det var inte vackert. Skulden jämnt fördelad.

Till slut vann Charlie Weimers.

Mandatmässigt byggde segern på en koalition mellan nya konservativa och gamla konfessionella grupper. Och ska man förstå fortsättningen måste man nog ändå reda ut det där med »värdekonservativa« och »socialliberala«.

I kristdemokraterna kan man tala om följande grupper: En kristen, alltså konfessionell höger. En borgerlig höger, som låter som gamla moderater. Något som kan kallas mitten, det hägglundska projektet. Och en biståndsvänster, de som liknar miljöpartister.

Fast det räcker inte. Ska man göra det rättvisa bör man dela upp den borgerliga högern i två: en mindre grupp ekonomiskt liberala och en större klassiskt konservativa, och helst addera en sjätte inriktning: den konfessionella vänstern.

Celldelning? Ja, men föreställningen om att det står mellan »värdekonservativa« och »socialliberala« leder tanken fel.

Det som formulerades runt Charlie Weimers i ungdomsförbundet var ett alternativ till det projekt Alf Svenssons stab hållit på med i alla år. Och det var varken konfessionellt eller värdekonservativt. Det var konservativt. Brott och straff, eget ansvar, traditioner, nej till feminism. Kristdemokratiskt i någon mening, absolut, men annorlunda. Man tonade ner principen om solidaritet och förvaltarskap. Militärer och tillväxt i stället för bistånd och miljö. Strategiskt talade man om de andra borgerliga partiernas rörelser, om att det fanns en lucka att fylla.

Mats Odell fick inte deras stöd 2011. Charlie Weimers valde Hägglund. Det blev aldrig en bred koalition utan ett smalt konfessionellt uppror. Det var bara en viss Ebba Busch, vice ordförande under Weimers, som körde in i kaklet med Odell.

Och där är vi i dag. På en tvärgata i Jönköping. I snålblåsten.

Distriktet har i någon mening förlorat sin position. Förr hade de två riksdagsmandat, Storstockholm tre. Nu har de ett, stockholmarna fem. 1992 fick Jönköping skicka 35 ombud till stämman, 2015 är de nere på 24.

Men mer intressant är att de inte kan enas. Inte bakom Acko Ankarberg, stadens gamla kommunalråd. Inte heller, tycks det som, bakom Jakob Forssmed, född i Huskvarna. Det finns ett nytt tryck, även här. Andreas Carlsson tillhör inte ens Weimers generation, han är yngre, men håller på att ta över den gamla kristdemokratins huvudstad.

– Vad handlar det här om egentligen?

– Frågan är ju i vilken grad man vill fullfölja strategin, om man är bekväm med att vinna högborgerliga väljare, svarar han.

Det är den kritiska punkten. Striden mellan den gamla kristdemokratin och den nya är delvis redan avgjord. Göran Hägglund gjorde om hela strategin 2012, adopterade tankar från ungdomsförbundet. Partiet skulle inte längre vara ett brett alternativ med potential att vinna väljare över blockgränsen utan sikta in sig på att dra konservativa högerröster från andra borgerliga partier och sverigedemokraterna. Läser man om valanalyserna från 2006 och 2010 spretar det åt alla håll, men tittar man i den färska från 2014 är det spikrakt. Det finns bara en väg. Och den är inte breddning. Den är avsmalning. Sju, åtta procent kan man nå om man lyckas locka de högborgerliga väljarna. Det är målet nu.

GöranHägglund

Rörd men inte skakad. Efter elva år som partiledare slutade Göran Hägglunds avskedstal till partivännerna i tårar vid kommundagarna i Örebro.

Som båda partiledarkandidaterna säger sig stå bakom. Striden handlar om trovärdighet och takt.

Man kan räkna ombud, stirra sig blind på att valberedningen bara består av Forssmed-människor och konfessionella högerpersoner, eller hur skicklig Busch-kampanjen är på att sälja in saker till tidningen Expressen.

Men egentligen handlar det om hur fort man ska överge projektet från Alf Svenssons stab. Med Busch blir det snabbt, med Forssmed kanske långsammare. Fast vem vet det egentligen? I det här partiet vill de inte prata politik när de ska välja ny ledare.

Trots att strategin bevisligen påverkar policyn. Vad är poängen med att snacka klimatpolitik om rösten man ska vinna tillhör en gammal överste på Östermalm? Har man definierat målgruppen så tydligt får man också lov att ändra sig: migrationen, skatterna, försvaret. Till exempel. Den obesvarade frågan blir var förnyelsen bör sluta. Ska man anpassa inriktningen på sin socialpolitik efter de här väljarna också? Där det blir känsligt.

Men dit har inte det här partiet nått ännu. De är kvar på ytan. Vem som går genom rutan, vem som fixar en förhandling. Och det är klart, till inte så liten del handlar den fjärde generationens projekt om identitet. Om ton. Klädesplagg. Att få vara en motkraft. Kalla sig konservativa.

Männen runt Alf Svensson har försvunnit nu. En epok är över i detta egensinniga parti.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett 20-tal kristdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Kandidat från partistyrelsen: Ebba Busch Thor

28 år, gift.

Kommunalråd i Uppsala.

Andranamn på kd:s lista i EU-valet 2014.

Invald i partistyrelsen 2013.

Fakta | Kandidat från riksdagen: Jakob Forssmed

40 år, gift  och har tre barn.

Bor i Sollentuna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson som har lett kd:s förhandlingar i regeringen under åtta år.

Sitter i riksdagen.

Fakta | Så väljer kd partiledare

Den 12 mars är sista dag för nomineringsrunda två, då ska distrikten komma med sin slutliga nominering till partiledarposten.

I slutet av mars, runt den 20:e, presenterar valberedningen sitt förslag.

Den 25 april väljs Hägglunds efterträdare på det
extra rikstinget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera