Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Siv Arb

Poet, översättare och förlagsredaktör, avled den 4 februari, 83 år gammal.

»Jag har aldrig suttit säkert på höga hästar«, konstaterar Siv Arb i juli 1976. Det är radioprogrammet »Obs« i P1, i serien »Dialog mellan decennier«, där Arb låter sitt 1970-talsjag samtala med den hon var tio år tidigare. Tankarna från 1960-talet är inlagda i dialogen som små, ihåliga ekon av något förflutet. Siv Arb har kommit ut på andra sidan en längre depression, och ser nu kraven som tidigare genomsyrade hennes liv i tydlig skärpa. Där fanns inte bara påbuden att prestera i privatliv och yrkesliv, utan också de som handlade om att ha ett starkt engagemang och de rätta åsikterna. »Under mitt 60-tal var jag koloniserad av beroenden«, klargör Arb.

Ja, det var skakigt uppe på hästryggen för Siv Arb under 1960-talet. Hon debuterade med diktsamlingen »Växt mot vinden« 1959, men utgivningen under de följande tio åren blev sparsam; året därpå kom en bok om Harriet Löwenhjelms författarskap och 1967 diktsamlingen »Kollisioner«. Som för så många andra av landets intellektuella och författare, kom decenniet att präglas av det politiska engagemanget. 1976 tittar Arb i backspegeln och är inte nådig. Hon beskriver kravet på engagemang som »terror« och ett hot mot konsten; konsten kan inte lyda under sådana imperativ, under andras vilja.

I samlingen »Under bara himlar« från 1978, återfinns dikten »Dogm, gräns« som sammanfattar saken:

I den trånga kretsen

riskerar du aldrig att osynliggöras

men det du ser är begränsat

och det du blir sedd som

begränsar dig.

Siv Arb, född 1931 i Göteborg, beskrev sig själv som en »litteraturens hjälpgumma«. Hon är författare till ett tiotal diktsamlingar och verkade på en rad andra platser i det litterära kretsloppet, som förlagsredaktör, litteraturkritiker och översättare. Hon var med om att introducera författare som Doris Lessing, Ted Hughes och Sylvia Plath till svenska. Hybridboken »Växelbruk« (1977), som innehåller texter från åren 1950–75, är som ett koncentrat av Arbs gärning. Här finns poesi, men också översättningar och kritik, samt utdrag ur dagböcker och bilder ur de egna fotoalbumen. Vill man veta vem Siv Arb var – i liv och dikt – är det till »Växelbruk« man ska gå.

Hon är också ihågkommen som en politisk poet, med såväl socialistisk som feministisk hållning, engagerad för Vietnam och mot kärnkraft. Men än tydligare i hennes 1970-talsdiktning är viljan att ställa sig själv – och framför allt konsten – lite vid sidan av de sammanhangen. Hon protesterade mot det dogmatiska och programmatiska, och menade att ordandet om engagemanget alltför ofta blev viktigare än engagemanget i sig.

Siv Arb skrev poesi som sällade henne till de nyenkla poeterna, och hennes diktning har en språkdräkt som för tankarna till diskbänksrealismen. Men Arb skrev inte om diskbänkar eller kladdiga köksgolv – hon skrev om själens obotliga ensamhet. Hennes ämnen är de eviga, men totalt renons på upphöjt poetiskt lingua, vilket gör hennes diktning mycket direkt. I samlingen »Dikter i mörker och ljus« från 1975, skriver hon om vägen genom depressionen, en tid som hon i efterhand tycks se som en absolut nödvändighet.

Hon kallar sin depression för »strejk«, som för att understryka dess nödvändighet som protest. Dikten »Terapi« fångar klarsynt vad en människa måste igenom för att komma ut helskinnad på andra sidan:

Krossa mig gärna

gör det,

jag är hellre en trasig ängel,

än helt och hållet en djävul.

Livets svindel får jag finna mig i;

yrseln avtar med tiden.

Det får ta den tid det tar,

att hitta den brutna lansen.

Världen är så stor

och själv är bästa drängen.

Jag lovar att blunda för farorna,

och gå genom eld och vatten.

»Minnets knivar« från 2001 blev Siv Arbs sista diktsamling, ett slags resa från barndomen till åldrandet, och med en avslutande dikt som är en bön om att i lugn och ro få uppgå i »det Hela«. Fjorton år senare lämnade Siv Arb jordelivet, men som hon själv påpekar i radion sommaren 1976: »Poesin lever, även om en poet dör en smula.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera