Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Den envisa

Åsa Romsons haveri i partiledardebatten var inte förvånande. Maggie Strömberg berättar om det grundläggande problemet med vice statsministern.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

Förra veckan undrade Aftonbladets ledarsida hur mycket Åsa Romson partiet egentligen tål. Dagens Industri krävde att miljöpartiet lämnar regeringen. Många utan politisk agenda frågade sig hur ett parti kan ha en sådan här partiledare.

Men i miljöpartiet är hon en idealpolitiker.

Visst, under hela hennes språkrörskarriär har miljöpartister haft ont i magen av nervositet när hon ställt sig i pulpeten för att debattera, på scen för att hålla tal eller bara framför en mikrofon för att bli intervjuad. Det är inte fördelaktiga situationer för henne.

Men de har haft överseende med det. Maria Wetterstrand var ju inte heller så bra till en början.

I en tid då rekordunga partiledare väljs för sina mediala egenskaper tänkte miljöpartiet helt annorlunda med Åsa Romson. Hon stod i spårkrörsvalet mot Mikaela Valtersson, en mycket mer erfaren rikspolitiker med erkänt kommunikativ förmåga och goda kontakter med politiker på båda sidor blockgränsen, med näringslivet och med journalisterna.

Åsa Romson valdes i stället för sin kunskap om miljöpolitik och på grund av sina högskolepoäng. Då, 2011, var hon i slutfasen av sin avhandling om hur mellanstatliga investeringsavtal påverkar miljörätten i utvecklingsländer. I partiet var man stolt över att väljarna uppfattade Maria Wetterstrand som klok och kunnig. Man såg samma potential i Åsa Romson, som skulle komplettera den mer mediala Gustav Fridolin.

Det är typiskt miljöpartiet. Oavsett den modernisering partiet genomgått det senaste decenniet finns det bland miljöpartister en misstanke om att ifall människor bara hade lite mer kunskap skulle de rädda klimatet och miljön. Det är inte fler kommunikationsplaner som behövs i politiken, utan mer vetenskap. Bara någon kommer in med tillräckligt mycket detaljkunskap kommer förändringarna att ske.

Åsa Romson skulle vara den personen. Idealpolitikern.

Åsa Romson fick sitt politiska uppvaknande under studenttiden. Hon lärde känna Yvonne Ruwaida, som var miljösamordnare i studentkåren, gick med i Studenter för Sarajevo och var volontär i Kroatien under kriget på Balkan. Hon reste i Sydamerika och hon protesterade mot Chiracs provsprängningar.

Åsa Romson hade ett naturintresse från barndomshemmet i Salem utanför Stockholm. Familjen fjällvandrade och både Åsa och hennes pappa tävlade i orientering. Somrarna tillbringade hon på släktgården i Mora. Men hennes miljöengagemang var från början globalt och tätt sammankopplat med fredsfrågorna. Hos miljöpartiet kunde hon arbeta med båda, med hela systemet.

Hon avancerade snabbt i partiet, hamnade i partistyrelsen på ett Grön ungdom-mandat, men lämnade igen när hon efter juridikstudierna anställdes på biståndsorganisationen Forum Syd och fick i uppgift att lobba mot partierna. När hon kom tillbaka blev hon ordförande för partiet i Stockholms stad och valdes in i kommunfullmäktige 2002. Som gruppledare hade hon en central roll i förhandlingarna med socialdemokraterna om försöket med trängselavgifter. Det gjorde henne populär i partiets breda lager.

2006 valdes hon in i riksdagen, men tackade nej till uppdraget eftersom hon kommit in på doktorandutbildningen.

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskriver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för att vi måste, politiskt.

Det är en problematisk egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatter vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, som hanterade saken.

Maria Wetterstrand framstod också som akademisk och lite kantig till en början. Ändå lyckades hon bli så omtyckt. Men partiet jobbade väldigt hårt för det. Hennes politiska sekreterare Anders Wallner, numer partisekreterare, anställdes med uppdraget att göra henne till Sveriges mest populära partiledare. En stå-upp-komiker coachade henne inför debatter och tal. En stajlist ordnade hennes kläder. Hon gick chefsutbildning hos Försvarsmakten.

De försökte också ha roligare på jobbet. Riksdagskonsten plockades ner och i stället satte de upp affischer med Maria Wetterstrands favoritartist David Bowie. De slutade att bara åka på saker de blev inbjudna till och skräddarsydde i stället en föreläsningsturné på landets högskolor och universitet. De kontaktade folk som bloggade om henne och styrde upp luncher.

Maria Wetterstrand började trivas bättre i rollen och blev alltmer självsäker. När hon tog strid om kravet på EU-utträde fick hon stor respekt utanför partiet. När hon demonstrerade mot FRA-lagen och började prata alltmer om frihetliga frågor blev hon älskad av den tyckande högern. Tillsammans med sin stab byggde hon målmedvetet ett stort nätverk.

I december 2009 hade Maria Wetterstrands förtroendesiffror ökat med sexton procentenheter jämfört med mätningen innan. Aldrig tidigare, sedan mätningarna började 1995, hade Sifo sett en sådan ökning.

Jobbar partiet med Åsa Romson? Ja, så klart. Det gör alla partier med alla partiledare. Men på vilket sätt vill de inte riktigt prata om.

I partiets egen dokusåpa från valrörelsen kan man följa några av momenten. Inför en partiledardebatt sista veckan övade hon på sitt gamla kontor på riksdagskansliet. En gammal tjock-tv fick fungera som pulpet. En politisk sekreterare spelade Fredrik Reinfeldt. En pressekreterare var programledare. De rådde henne att vara mer konfrontativ. Att leverera oneliners istället för krångliga meningar. Gå till attack, bli arg.

I debatten kallade hon Jan Björklund för Bagdad Bob som de hade övat på och det trendade på twitter.

– Hon är bäst när hon är arg, viskade pressekreteraren in i kameran.

Det framstår inte som det bästa rådet efter liknelsen med Auschwitz och ursäkten efteråt då Åsa Romson försökte förklara att hon velat använda det som »ett kraftuttryck« för att hon var så upprörd.

Rådet borde kanske vara: Mindre attack, var inte arg eller konfrontativ.

Den där ilskan är en av skillnaderna mellan Åsa Romson och Maria Wetterstrand. Maria Wetterstrand är en slags Carl Bildt. Hon kan få saker att rinna av, oavsett om det kommer från politiska motståndare eller journalister. Hon är självsäkert spydig och stöddig, med lagom distans och humor.

Åsa Romson blir i stället defensiv. Hennes röst går fort från vanlig samtalston till hetsig. Hon avbryter och slutar sedan aldrig prata. Hon uppfattas som aggressiv och osäker på samma gång.

romson2

Inte heller talet i Almedalen signalerar någon politisk fingertoppskänsla. Åsa Romson, som valdes för sin miljökunskap, lät bli att prata miljöpolitik och talade istället om vita mäns skuld, eftersom partiet var så skakat av feministiskt initiativs framgångar. Utan att förstå att det skrämde bort många potentiella väljare samtidigt som de inte var tillräckligt radikala för att vinna tillbaka dem som tyckte feministiskt initiativ var det nya spännande. Detta i ett parti som ägnat de senaste mandatperioderna åt breddning både i sakfrågor och målgrupper.

Många miljöpartister jublade efteråt för att hon hade låtit som en passionerad politiker, inte som en tjänsteman.

Men hade hon låtit som en vice statsminister?

Att Åsa Romson inte kommer att bli som Maria Wetterstrand handlar både om henne som person och tiden hon valdes i.

Åsa Romson är, säger de som känner henne, inte lika intresserad av bekräftelse som Maria Wetterstrand var i sin språkrörsroll. Romson har hög integritet och en privat sfär som hon prioriterar. Hon offrar inte fritidsbåten för ämbetet. Åsa Romson verkar inte bry sig, upplever folk i partiet, om att hennes företroendesiffror är lägst av allas.

Oavsett är hennes fokus någon annanstans. När hon nu har fått sitt miljödepartement handlar allt om att hinna driva igenom så mycket sakpolitiska förändringar som möjligt. Inte om bilden av henne.

När Wetterstrand blev språkrör låg miljöpartiet på två procent i opinionsmätningarna. Målet var framför allt att inte åka ur riksdagen för andra gången. Maria Wetterstrand var en 28-årig riksdagsersättare som ställde upp för att ingen annan ville ha uppdraget. Språkröret före henne övertalades att sluta.

Åsa Romson tog över ett parti med -högre ambitioner. Det var riksdagens tredje största, med tydligt sikte på regeringsmakten. Det finns i partiet en insikt om och en stress över språkrörsproblemet, men samtidigt tycker många att en politiker måste få vara som Åsa Romson.

Om miljöpartiet från början hade valt en vice statsminister och utgått från de krav som ställs på en sådan hade de kanske tänkt annorlunda i språkrörsvalet. Även om många miljöpartister tycker att människor har rätt att utvecklas och finna sin roll, ger offentligheten inte ett statsråd särskilt lång inskolningstid. Situationen är unik. Åsa Romson är en ledare i ett parti som aldrig suttit i regering. Stefan Löfven är en ledare i ett parti på tillbakagång och utan vana att regera i koalition. För att återigen igen jämföra med Maria Wetterstrand: det är viss skillnad på att långsamt växa i skuggan av Göran Persson och på att snabbt tvingas bära ansvar i den avslöjande solen bredvid Stefan Löfven.

I september kommer Maggie Strömbergs bok om miljöpartiet ut på Atlas förlag.

Fakta | Mp:are möts i Örebro

När miljöpartiet snart samlas till kongress kommer Åsa Romson och Gustav Fridolin väljas om som språkrör. Första tiden som regeringsparti ska också utvärderas. Vattenfalls brunkol och vapenexport blir då med all sannolikhet ämnen för diskussion. En proposition om ökat bostadsbyggande ska dessutom formuleras. Kongressen hålls i Örebro den 12 till 14 juni.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera