Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Anfrätt demokrati

»Av Sveriges stolthet återstår i dag en blöt fläck, materialiserad i Åsa Romsons tårar.«

En gång för länge sedan, i en annan tid, en annan värld, förklarade Tage Erlander, Sveriges längste statsminister (23 år och 192 centimeter), att demokratin står stark så länge människor har förtroende för att politiken, som ju till sitt väsen är demokrati i arbete, kan lösa samhällets problem.

De senaste årens politiska utveckling i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet har gett mig anledning att tänka på Erlanders ord. Populismens, de primitiva förkunnelsernas åter accelererande segertåg över förnuftets och upplysningens kontinent, ser jag som en indikation på att folk har börjat misströsta om demokratins politiska potens.

Det är alarmerande. För även om jag är den sista att i tid och otid komma farande med nazivarningsflagg och fascismlarm, så är det obestridligt att demokratins förnedringstillstånd var jordmånen ur vilken den totalitära draksådden en gång växte i Tyskland och spred sig över Centraleuropa.

Den Europeiska unionen var kanske en vacker tanke men framför allt var och är den eliternas projekt. Den ekonomiska, kulturella, sociala och mediala gräddan i Europa hade allt att vinna på att slå sina filer ihop, utbildade, språkkunniga, rörliga och integrerade som de redan var. Men de andra, som inte var så välutrustade, vars trygghet var lokalsamhället med dess överskådlighet och naturliga sociala kitt, de har oroats av gränslösheten – rätt eller fel – och ignorerats av den politiskt korrekta demokratin.

Flykting- eller migrationskrisen i Europa har blottat Europeiska unionens demokratiska handfallenhet. Visserligen har Unionens regeringschefer enats om att baxa in hela problemet i Turkiet men i övrigt har viljan att gemensamt svara upp mot krisens humanitära och politiska utmaningar lyst med sin frånvaro. Alla har till sist börjat se sig om efter taggtråd.

Av Sveriges stolthet, den generösa flyktingpolitiken, återstår idag en blöt fläck, materialiserad i Åsa Romsons tårar. Alltför länge pågick bland anständiga partier och opinionsbildare ett slags skönhetstävling i flyktingpolitik. Sveriges generositet visste inga gränser.

Så kom den väldiga vågen av flyktingar och andra som ville söka sig ett bättre liv i Sverige. Och då blev det, pang, bom, andra bullar av. Lagar skärptes snabbt och poliser staplades på varandra vid gränserna mot den europeiska kontinenten.

Oberoende av vilken uppfattning man har i frågan om hur generöst eller restriktivt Sverige bör vara i flyktingfrågan så har man anledning att tvivla på att det politiska etablissemanget har denna fråga under kontroll.

Om vi ser till sverigedemokraternas framgång i opinionen så tror jag att statsvetarprofessorn Peter Esaiasson har rätt när han i en artikel i Dagens Nyheter säger att den generösa flyktingpolitikens folkliga förankring har varit något bräckligare än samhällets eliter har velat uppfatta.

Min fingertoppskänsla säger mig att förankringen har varit hyfsad ute i stugorna men att folk i allmänhet ändå har problematiserat hela migrationskomplexet mer än vad deras demokratiska företrädare och opinionsbildarna har velat göra. Ett frö av misstro mot demokratin i arbete har börjat gro i många sinnen.

Så kommer pang, bom helomvändningen och den blir otäck just därför att den är en helomvändning. Först ser etablissemanget inga problem, sedan bara problem. Inte heller det är representativt för den breda folkopinionen.

En stämning av desillusion breder ut sig i landet och fräter på förtroendet för demokratin. Att socialdemokratin drabbas hårdast säger sig självt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera