Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Noll verklighet, noll känsla

Thomas Engström blir osams med en ful, trist värld av postningar i kommentarsfält.

Många«, säger Håkan när vi sitter i bilen och glor på ett rödljus vid strandpromenaden, »håller på och funderar på vad Trump betyder för just deras land. Om han gillar dem, om han kommer ihåg dem, sådana saker.«

»Bättre det än – « börjar jag, men Håkan avbryter.

»I stället för att de frågar sig: Är han bra? Leder det han vill till någonting vettigt?«

Jag tar sats.

»Men det enda alla gör precis hela tiden är ju att tjata om hur ond och dum Trump är! Det låter ju fantastiskt om det verkligen stämmer att några jävla människor över huvud taget intresserar sig för om karln går att använda till ngoåt. Vilka är det du tänker på, förresten?«

»Israelerna, ryssarna, koreanerna  … ja men, typ de. Kurderna med, säkert.«

»Underbara människor.«

»Absolut. Jag bara att önskar att de – «

»Nej nej nej nej«, biter jag av. »Det är bra när folk tar spjärn med lite taktiska utgångspunkter någon gång. Är det inte precis det man längtar efter just nu? I stället för det här jävla gnällandet.«

»Ja ja«, muttrar Håkan. »Kanske det, jag vet inte.«

Detta samtal, inser vem som helst, kan enbart äga rum i verkligheten – det vill säga aldrig någonsin på Facebook eller Twitter.

Varför det?

Jo, för att i verkligheten kan två människor prata förbi varandra, konstatera det, morra lite om hur trög den andre är och sedan gå vidare.

Gå vidare!

I livet! Utan att det hela måste utredas och postas i kommentarsfält där det ska ältas in till förbannelse tills var och en har huvudet där röven nyss satt och femtiosju fula idioter har tillfogat sina meningslösa kommentarer de också, och ingen längre minns varför någon alls påstod något till att börja med.

I livet! Där man kan flabba lite, dunka den andre i ryggen och bjuda på nästa kaffe eftersom man kanske tog i lite för mycket i diskussionen. I det riktiga jävla livet där det märks när det gör ont och det är skönt att knulla och det är gott att äta och det är trist som fan, alltså trist som i smärtsamt, att vara osams.

Jag hatar internet. Nu för tiden kan jag inte ens lägga upp en selfie utan att få åttio identiska, skittråkiga kommentarer.

Jag hatar er. Ni är dålig konst. Vi är osams och det känns inte ens.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera