Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Vissnade idealister

Missnöjet puttrar i Miljöpartiet. Men nu riktas 
udden främst mot de idealistiska rebellerna.

Att en liten svart kolbit skulle kunna ställa till med så mycket problem.

– Trist, när vi ändå höll vad vi lovade. I alla fall det vi sa i valmanifestet.

– Hade det inte varit för det där överutnyttjandet av rekvisita i valrörelsen. Men kolbiten skulle fram. I varje debatt.

Så kan det låta om du frågar en miljöpartist hur läget är i dag. Att det inte är bra, är alla eniga om. Samtalet hamnar lätt i kolbiten och Vattenfall, i Bromma flygplats och förbifarten. Tidigare ministern Mehmet Kaplans kontakter med högerextrema Grå vargarna, ledamoten Yasri Khans vägran att skaka kvinnors händer och den djupa kris som tvingade Åsa Romson att avgå som språkrör, ekar fortfarande.

Ändå är de flesta lite tagna på sängen av de senaste bottennoteringarna i opinionen. Det hade ju lugnat ner sig. Förra årets kriser hade börjat sjunka undan. Klimatsatsningarna kunde äntligen börja rullas ut. Internt skålade man för klimat-offensiven. Bonus malus-paketet, för att främja miljövänligare bilar, blev bättre än många hade vågat tro, flygskatten, om än bara en början, var en framgång, och kvotplikten i elcertifikatssystemet blev bra den också. Problemet var att ingen annan verkade bry sig. Förrän Gustav Fridolin började prata om fotbojor.

Då var det i gång igen. Hånet på sociala medier. Svekdebatten, och strax därefter de rekordlåga siffrorna. Nu pratar medlemmarna återigen om vad som hände när partiet tvingades gå med på asylöverenskommelsen. Det sår som aldrig riktigt har läkt, eller snarare läkt dåligt, revs upp igen. Folk blev förbannade.

För oppositionen var opinionsläget ingen direkt chock: om man sviker sina ideal och dessutom gör det med ett framtvingat leende, straffas man av väljarna. Oppositionen inom partiet, vill säga. För det är så många miljöpartister kallar de fyra ledamöter som det senaste året har gått sin egen väg offentligt, och stundtals inte deltagit i riksdagsgruppens arbete. Trots att stridsyxan formellt är begraven och Carl Schlyter, Annika Lillemets, Jabar Amin och Valter Mutt är tillbaka i riksdagsgruppen var det i förra veckan dags igen, efter att regeringen tagit beslut om nästa steg i Energiöverenskommelsen. Bland annat innebar det att driftstiden nu har ändrats till 50 år i stället för 40 år när kärnkraftsbolagen ska beräkna kärnavfallsavgiften. Det gjorde Carl Schlyter rasande.

– Det är lite konstigt att partiet som skapades för att avveckla kärnkraften nu räddar kärnkraften, sa han på igenkännligt maner.

Men i det gröna partiet upprör Schlyters alarmistiska ton mer än något annat.

Man skulle lite tillyxat kunna säga att Miljöpartiet i dag består av tre grupper.

De som tycker att regeringssamarbetet mest har gjort skada. Det är de radikala, som till exempel vill stå upp för kärnkraftsavveckling, förbud mot vapenexport till diktaturer och förkortad arbetstid. Det är kvartetten med Carl Schlyter i spetsen, och deras sympatisörer.

Enligt den andra grupperingen är det alltid bättre att få igenom en liten vinst än ingenting alls, det är de som vill sitta kvar i regering och påverka så mycket som möjligt. Vi kan också kalla den partiledningen.

Tredje och största gruppen är generellt ganska nöjd med vad partiet fått igenom när det gäller miljö, klimat och energi, men står inte sällan nära de radikala fyra åsiktsmässigt. Det är här en förändring har skett den senaste tiden.

Med sjunkande väljarstöd och mediala tabbar som har avlöst varandra har många tröttnat på att se strålkastarna riktas mot de fyra rebellernas utspel, i stället för att belysa miljö- och klimatpolitiska framsteg när de väl görs och allra mest behövs. Ju mer de fyra höjer rösten, desto oftare verkar den stora mitten luta mot partiledningen. Splittringen mellan de två klassiska falangerna fundis och realos finns kvar, men börjar ändra form.

Med en månad kvar till partikongressen i Linköping är många upprörda över den nya hårdare linjen i frågor om brott och straff. Den rimmar inte med partiets själ och ideologi. Den är, efter vändningen i asylpolitiken, obehagligt likt en positionsförflyttning. Andra frågar sig vad alternativet är.

– Vi kan inte vara emot allt som har med brott och straff att göra som regeringsparti. Att förslaget om fotboja kraschade är ett tydligt exempel på att vi inte har haft de svåra diskussionerna internt som behövs, säger en källa.

»De fyra« talar om en tystnadskultur, en skrämd partiorganisation som följer partiledningen. Från den andra grupperingen hörs röster om en partistyrelse som inte vågar leda, som har lämnat Maria Wetterstrands och Peter Erikssons handlingsförmåga bakom sig och låtit bli att ta de svåra besluten om vilket slags parti Miljöpartiet i regering ska vara.

Partiledningen gör nu sitt bästa för att beskriva ett parti med gemensamma mål (världens bästa miljö- och klimatpolitik!) men med olika sätt att se på hur de ska ta sig dit. En fråga om metod alltså. I bakgrundssamtal träder en annan bild fram, där skillnaden snarare är i sak.

– Vi har radikalt olika uppfattning om hur systemförändringar ska ske. Vad som är ett gott samhälle och hur man ska driva politik. De flesta av oss är åt sossehållet, vi är pragmatiska och vill anpassa oss för att komma framåt. När de fyra säger att Miljöpartiet har övergivit sin själ, är det snarare så att majoriteten har fått sin vilja igenom. Ibland har hela partiet förlorat viktiga strider den här mandatperioden, men oftare är det en minoritet i partiet som blivit nedröstad. Ändå får de väljarna att tro att vi som parti sitter och gråter, säger en källa.

För andra riksdagspolitiker är Miljöpartiet kanske det parti som är svårast att förstå och förutse. Partiforskningen är ganska enig, den miljöpartistiska riksdagsgruppen är mer än något annan en samling individualister. Partidisciplinen uppfattas som minst väsentlig om en politikers hållning går i konflikt med partiets uppfattning. Miljöpartister själva ser inte lika ofta sakkunskap som grundläggande för politisk förmåga, snarare är den politiska viljan viktigare. Miljöpartigruppens självbild handlar, enligt statsvetaren Katarina Barrlings forskning, mycket om att vara en grupp som arbetar utifrån en synnerligen stark politisk vilja, för att inte säga hängivenhet.

Enligt många är det där skon klämmer nu.

Inte så mycket för att både Carl Schlyter och Annika Lillemets förbereder sig för att hårt driva frågor på kongressen om vapenexport till diktaturer och en fredsminister utan rimlig chans att vinna annat än rubriker. Även om det stör många. Framför allt vill den ständigt växande gruppen pragmatiker i partiet, som inte bara är ute efter de stora politiska vinsterna, tona ner idealismen inför valet. Inga fler kolbitar. För att slå sig loss från bilden av ständiga misslyckanden måste partiet också lämna förslagen som inte har någon möjlighet att bli regeringspolitik åt sidan, lyder analysen. Miljöpartiet är inget missnöjesparti, det lönar sig inte att klaga.

»Vi skulle behöva identifiera de frågor som vi vill (och faktiskt tror att vi kan) vinna på medellång sikt. Som får människor att känna hopp och längtan för framtiden. Som får människor att vilja att det ska gå bra för MP« skriver EU-parlamentarikern Jakop Dalunde på sin Facebooksida i ett långt inlägg om partiets väg framåt.

– Det finns inget annat parti förutom Vänsterpartiet som vidlyftigt talar om sakfrågor som vi inte tror att vi kan vinna. Det är antagligen för att vi inte suttit i regeringsställning förut, men nu har vi det, säger han.

Inför kongressen bubblar det i leden, men upprorsstämningen i partiet verkar utebli. De regionala ombuden, pragmatiska kommunalpolitiker som är vana att styra i koalition, har med sig kritik till Linköping som funnits länge: partiledningen är inte tillräckligt tydlig med sitt budskap, inte tillräckligt statsbärande, den får inte pli på riksdagsgruppen. Gustav borde ha försvarat migrationsuppgörelsen i stället för att säga att den var skit. Där finns också en splittring mellan stad och land; många kommunal- och regionalråd vill jobba på ostört med vad de kan, utan att bli störda av kalabaliken på riksnivå. Med sig har de frågor om solceller, tåg som går i tid och tågbanor som måste räddas. Framför allt vill de ha ett slut på den mer eller mindre genomtänkta utspelskavalkaden. Ändå förväntar sig få en stormig tillställning, trots att de låga opinionssiffrorna är ett hot mot just många kommunpolitikers framtida jobb.

I dagarna gick partiledningen ut med ett av förslagen inför kongressen. Efter det uppmärksammade och missförstådda utspelet om fotbojor vill ledningen nu att asyllagstiftningen ska ändras, så att fler grupper än i dag kan få permanenta uppehållstillstånd. Förslaget mötte hård kritik från både regeringspartnern Socialdemokraterna och oppositionen, det har alltså minimala chanser att gå igenom riksdagen.

Men inte riktigt alla var kritiska. Också Vänsterpartiet tyckte att förslaget var ett steg i rätt riktning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera