Synvinkel

Den osynlige mannen

Feminismen har blivit självklar och kvinnor triumferar på område efter område. Men kräver det att männen blir en slaggprodukt?

Tre av fyra borgerliga partier leds av unga kvinnor. En är statsministerkandidat. Vi har en feministisk regering som driver en feministisk utrikespolitik. Vardagen visar att en veritabel revolution för kvinnors möjligheter inträffat. Politiska reformer som förskola och föräldrapenning har bidragit, men framför allt handlar det om ändrade normer och värderingar. Att föräldraledigheten inte delas jämnt mellan könen beskrivs ofta som ett bekymmer, men det skymmer att de flesta i dag tycker att det är självklart att man hjälps åt och delar på det mesta inom familjen. Universiteten fylls av ambitiösa tjejer, styrelserummen får allt fler erfarna och kompetenta kvinnor. Det är glastak som rämnar och revansch för duktiga flickor.

Men något skaver.

Definitionen av jämställdhet är lika villkor för män och kvinnor. I den svenska feminismen har ett ord halkat bort – män. Feminism har blivit synonymt med kvinnors rättigheter.

När man pratar om män och jämställdhet handlar det oftast om våld och sex. Och om skyldigheter. Män ska städa mer, vara mer föräldralediga, ta mer ansvar. De ska rekrytera fler kvinnor, befordra fler kvinnor och avstå rättigheter. De ska flytta på sig. Svepande begrepp som gubbvälde, mansplaining och manspreading är accepterade. Män kör bil, äter kött och tar upp plats. De har ingen egen roll inom feminismen, utan är bara medel för att frigöra kvinnor ännu mer.

Det är en marginalisering av mannen, som dessutom speglas i den offentliga statistiken. I den globala och digitala omstrukturering av ekonomin från industri till tjänster och kunskap är det männens traditionella jobb som försvinner, medan de typiskt kvinnliga jobben är kvar. Behoven av vård, skola och omsorg försvinner inte, men industrierna flyttar till låglöneländer eller tas över av robotar. Män är förlorare. Överallt.

Bland dem som varken studerar eller jobbar, och som bara har grundskola som utbildning, dominerar män i åldersgruppen 16–24 år. Vid 24 års ålder har 51 procent av svenska kvinnor, men bara 36 procent av männen, påbörjat en högre utbildning. I dag är totalt 60 procent av studenterna på högskolan kvinnor. På vissa klassiska karriärsutbildningar som läkare, jurist eller civilekonom dominerar de stort.

Den sämre utbildningsnivån går hand i hand med arbetslöshet. Arbetsmarknaden är tudelad. De utan utbildning är redan ett B-lag med allt sämre förutsättningar för att någonsin få ett jobb. Ingen vill ha dem. Det är ett skäl till att en större andel män än kvinnor är arbetslösa.

Samtidigt som färre pojkar studerar har vi genom den stora flyktinginvandringen fyllt på just den här gruppen mycket de senaste åren. Det är fler män än kvinnor som söker och beviljas uppehållstillstånd och de flesta är 16 till 45 år. Av de vuxna har i genomsnitt en av fem endast förgymnasial utbildning, beroende på vilket land de kommer ifrån. Enligt SCB har nästan 60 procent av somalierna och 40 procent av syrierna endast förgymnasial utbildning. Och de utlandsfödda barnen presterar sämst i svenska skolan.

I februari var arbetslösheten 5,6 procent bland inrikes födda män och 4,2 procent för inrikes födda kvinnor. För utrikes födda män var siffran 22,1 procent.

Utbildning är nyckeln till jobb. Jobb är i sin tur biljetten till ett bra liv. De som inte har jobb är kraftigt överrepresenterade i all negativ statistik. Och könsaspekten är tydlig.

För varje självmord som begicks av kvinnor förra året begicks 2,2 av män. 70 procent av självmordsoffren är manliga. Bland unga män är självmord den vanligaste dödsorsaken. Även inom missbruk dominerar männen. Bland dem som vårdas för missbruk, oavsett sort, är 70 procent män enligt Socialstyrelsen.

Vad gäller brott är män förövare, men också i majoritet bland offren. År 2016 var 73 procent av offren för dödligt våld män, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Fängelser och häkten är fulla till brädden av män. Enligt Kriminalvården fanns det 2015 i oktober 4 292 inskrivna män på landets anstalter och 228 kvinnor. En överväldigande majoritet har låg utbildning och låg socioekonomisk status.

Män är också mer ensamma än kvinnor. I Sverige har vi den högsta andelen singelhushåll i världen. Av 4 miljoner hushåll är 1,5 miljoner ensamhushåll, de flesta utan barn. Av de ensamboende är 74 procent män. Även bland de hemlösa dominerar män enligt Socialstyrelsen.

Majoriteten av skilsmässorna initieras av kvinnor (60–70 procent) enligt sociologen Michael Gählers forskning vid Stockholms universitet. Vid en skilsmässa mår kvinnor initialt sämre men män är sämre på att gå vidare enligt en studie från Binghamton University från 2015. Ensamheten flyttar in och tar över.

Andelen sjukskrivningar för psykisk ohälsa ökar bland män enligt en rapport från Försäkringskassan. Bland anställda män utgjorde psykiatriska diagnoser 30 procent av sjukskrivningarna och är nu den enskilt största diagnosgruppen för pågående sjukfall. I en artikel i tidningen Prevent från februari 2016 intervjuas en stressforskare:

– Kvinnorna har länge haft en situation med dubbelarbete som gjort att de drabbats hårt. Men det kan vara så att den ökade jämställdheten börjat påverka även männen, säger Torbjörn Åkerstedt, professor på Karolinska institutet och på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet

Tjejerna flyttar till storstan, killarna blir kvar på landet. Så har mönstret sett ut länge i Sverige. I Kalmar län hösten 2015, det vill säga före den största flyktingströmmen, var överskottet av män drygt 10 procent i de parbildande åldersgrupperna 15–35 år. I Blekinge och Norrbotten var siffran 20 procent. En del pojkar flyttar inte ens hemifrån. Utan jobb och utbildning sitter de kvar på sina sängar i pojkrummen och gör ingenting. Vill ingenting. Livet passerar och de tittar på.

Enligt SCB uppger 17 procent av de svenska männen att de inte har en nära vän. Ju äldre männen blir, desto färre vänner. Vi vet att utan en partner eller andra nära relationer blir människor sjukare, fattigare och olyckligare. Ensamheten skördar offer.

Utbildningsradion gjorde i höstas en programserie om pojkar i skolan. En av dem som medverkade, Jon i årskurs 9 på Skrantaskolan, satte fingret på något väsentligt:

– Det är ju coolt att vara dålig i skolan liksom, så om man får F i alla ämnen så är det inget problem med det, medan en tjej kanske förväntas prestera bättre.

Normer och värderingar är inte bara viktiga för kvinnors möjligheter. De är lika viktiga för mäns möjligheter till utveckling och ett gott liv. Och förväntningarna på män är, i feminismens skugga, nästan undantagslöst negativa.

Paolo Roberto sa i en intervju i P3 för många år sedan att svenska män bara får skit. Den vita medelålders svenska mannen är mer jämställd än han någonsin varit historiskt. Föräldraledigheten bland pappor har ökat med 150 procent sedan 2000. De vabbar, delar på hushållsarbete och hämtar på förskola mer än någon annan generation. Ändå räcker det inte.

Vi pratar ofta om att tjejer måste ta mer plats i skolan. Men när pratade vi senast om att pojkar också behöver plats? När talade en feminist över huvud taget om killars behov senast? Vad händer i ett samhälle om männen lämnas åt sitt öde?

Hur ska de som inte orkade avsluta gymnasiet, eller ens påbörjade det, försörja sig? Och vem ska de leva med? Högutbildade kvinnor vill oftast ha lika välutbildade män. Kaka söker maka. Vem ska älska de här männen? De som är förlorarna.

I en uppmärksammad artikel i The Atlantic 2010 med rubriken »The end of men« konstaterade journalisten Hanna Rosin att det manliga idealet är dött. Eftersom män dominerat så länge människan har funnits, frågade hon om det inte var rättvist att det nu är kvinnans tur.

Men det resonemanget bygger på ett antagande om arvsynd. Att säga att dagens män ska flytta på sig för att det är kvinnornas tur, är att säga att dagens män inte förtjänar en plats, eftersom andra, nu döda, män historiskt har haft makt.

Det tonåringen sa i UR-programmet om pojkar i skolan ringer i öronen.

»En tjej förväntas prestera bättre.«

Det finns en hopplöshet i den meningen som han inte sätter ord på själv, men som ändå anas mellan raderna. En skola som inte förväntar sig att pojkar ska prestera. Och efter skolan ett samhälle där det inte finns plats för förlorarna. Där den enda accepterade manliga uppgiften är att lämna plats för kvinnornas fortsatta framgångar.

Vi behöver inte fler feministiska satsningar på kvinnor. Det vi behöver är att göra något åt den växande gruppen osynliga män.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera