Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

champ
Veckans reportage

Ingen konst für alle

Bedrägerier, uppgjorda affärer och kortsiktiga köpare. I konstvärlden är det bara konsten som är skön.

En eftermiddag i april 2011 promenerade Ron Perelman, finans- och företagspirat god för omkring 12 miljarder dollar, nedför Madison Avenue. Hans kala huvud glänste som en putsad kanonkula och en jämn, vit tandrad gnistrade när han log.

Vårsolen nådde inte ner mellan skyskraporna till gatan, men ljuset var milt och föll på ett inbjudande sätt in i skyltfönstren. Plötsligt stannade Perelman.

Där hängde det. Mot turkos botten guppade något som kanske var orange båtar. Halva duken täcktes av gul text. Det var ett av Cy Twomblys graffitiverk. Och ett riktigt slående sådant. Perelman hade inte sett det tidigare, trots att han var nära vän till galleristen och besökte hans gallerier ofta, men det här var ett verk Perelmans samling behövde. Han öppnade glasdörren och klev in.

Twomblys verk var prissatt till 8 miljoner dollar. Perelman var beredd att lägga 6. En dryg vecka senare hörde Perelman av sig med ett nytt, högre bud, men då var verket sålt, enligt galleristen Larry Gagosian.

Det blev upptakten till en av de mest omtalade konflikterna i den globala konstvärlden.

Larry Gagosians galleri på Madison Avenue är bara ett av hans fem gallerier i New York, staden där världens supergallerier finns, med superkonst till superpriser. Gagosian är den störste galleristen av alla. Vid sidan av de fem gallerierna och en affär i New York, har han tre gallerier i London och två i Paris. Ett av Parisgallerierna ligger i en hangar på privatflygplatsen Le Bourget, så hans kunder kan titta in medan deras privatjet tankas under mellanlandningarna. Han har dessutom gallerier i Hongkong, Beverly Hills, Genève, Rom och Aten. Påtaglig närvaro där pengarna finns har gjort Gagosian störst. Han representerar de främsta konstnärsnamnen.

Viktigast av allt: han företräder flera dödsbon. De är guldgruvor med verk som kan portioneras ut efter marknadsläge. Ett av dödsbona är Cy Twomblys.

Perelman förhandlade via Gagosian, för att få köpa tillbaka verket. I september 2011 fick han ett ja. För 10,5 miljoner dollar blev Twomblyns »Leaving Paphos Ringed with Waves« Perelmans. Men redan samma dag som affären gjordes upp, stämde de två konstvännerna varandra. Något hade gått snett.

Twomblys verk hade sålts för 7,5 miljoner dollar till ett företag registrerat på Caymanöarna. Företaget kontrollerades av familjen Mugrabi – supersamlare med världens största privata samling av Andy Warhol-verk. Familjen Mugrabi är ofta affärspartner med Gagosian. Den här affären gav dem efter några månader en vinst på 2 miljoner dollar. Galleristen Gagosian fick 1 miljon i provision. En bra affär för alla. Utom för Ron Perelman.

Ärendet gick till domstol. Domaren föreslog att parterna borde »ses på ett cocktailparty i Hamptons och reda ut det hela som vänner« och tillade att »det här är ett galet mål att ha här i rätten«. Ingen part ville förlikas. Tre år efter affären, 2014, kom rätten fram till att inget fel hade begåtts. Målet ogillades. Hur höga rättegångskostnaderna blev vet man inte, men en cocktail i Hamptons hade varit billigare.

»Konst är något så vackert«, sa Perelman till New York Times, »Men konsten har solkats ner av en smutsig bransch. Den behöver städas upp.«

Larry Gagosians advokat sköt tillbaka: »Ron Perelmans oärliga påståenden om att han är något slags riddare är inget annat än en täckmantel för det faktum att han är en ökänd översittare med en välkänd vana att ta till grundlösa stämningar i syfte att slippa betala vad han är skyldig.

Koons mm

Samlar intresse. Samtida superstjärnor som Francis Bacon och Jeff Koons är hetast på samlarmarknaden. Bacons triptyk av Lucian Freud (till höger) såldes för över 140 miljoner dollar. Jeff Koons »Balloon dog (orange)« gick för 60 miljoner dollar.

SAMLARNA 

Med »konstmarknaden« avses nästan uteslutande marknaden för modern och samtida konst. Det är verk som Jeff Koons »Balloon dog (orange)«, sålt för närmare 60 miljoner dollar, eller Francis Bacons triptyk av vännen Lucian Freud, såld för över 140 miljoner dollar, som de internationella samlarna intresserar sig för.

Som priserna antyder är samlarna inte många. I New York ryms de på en lista med ungefär tvåhundra namn. Det är dessa namn de stora gallerierna slåss om. I Sverige är listan ännu kortare, men de viktiga samlarna är lika viktiga här som där. De är galleriernas viktigaste inkomstkälla, lojala, återkommande och långsiktiga. Som tack får de förtur till utställningar. Det är samlarna som ger konsten tyngd, inte bara ekonomiskt, utan konstnärligt. Vem som helst kan inte få köpa vad som helst.

När Daniel Radcliffe, känd för världen som Harry Potter, fyllde arton år för snart tio år sedan, bestämde han sig för att fira med att köpa samtidskonst. Han hade sett ett verk av den amerikanske konstnären Jim Hodges hos en konsthandlare i New York.

Handlaren skakade på huvudet. »Vi väntar på att en viktigare samlare ska ta den«, lät han meddela. Den artonårige filmstjärnan förstod ingenting. Han hade ju pengarna. Vad var problemet?

Problemet var att det inte fanns någon relation mellan handlaren  och köparen. Handlare och gallerister säljer inte bara konst, de placerar den. Köper fel personer rätt konstnärer, riskerar det att skada konstnärens anseende. Därför har det uppstått en hierarki som skiljer de vanliga köparna från samlarna, och de stora samlarna från de mindre.

Katarina Wadstein MacLeod, docent och lektor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, minns när hon arbetade på ett kommersiellt galleri i London, och lärde sig hur noggrant verk av vissa konstnärer säljs till utvalda samlingar.

– Besökare delades upp i tre grupper som skulle bemötas på olika sätt i den mån grupperna gick att urskilja, vilket krävdes att man luskade ut, utan att fråga. Den första och viktigaste gruppen var samlare, den andra var kuratorer av rang, den tredje den intresserade allmänheten. Någonstans i mitten, mellan två och tre, platsade kritiker.

Vip-listor och specialarrangemang sållar agnarna från vetet. Främst i konstens hyperekonomi är den internationella konstmässan. Störst av alla konstmässor är Art Basel.

Art Basel Juni 2017. En besökare tittar på verket »Celebrity Look-Alikes« av den amerikanske konstnären Rob Pruitt.

Art Basel Juni 2017. En besökare tittar på verket »Celebrity Look-Alikes« av den amerikanske konstnären Rob Pruitt.

ART BASEL

Basel är inte större än Örebro, men här finns flera museer och konsthallar i världsklass. Hela platsen andas pengar och prestige. I mitten av juni varje år bjuds konstvärlden till Art Basel, juvelen i kronan av världens konstmässor.

Vädret var inte på arrangörernas sida under förhandsvisningen förra året. Ena minuten stod regnet som spön i backen. Nästa upphörde det. Sedan började det dugga.

Förhandsvisningen inleddes med en välgörenhetsgala för UNAIDS i den stora utställningshallen med Kofi Annan som hedersgäst. Den brittiska prinsessan Eugenie av York var där och hyllades för sitt djärva färgval i brittisk press. Middagen avslutades med att Duran Duran stod på scenen.

Så långt kunde det ha varit vilket högprofilerat lyxevenemang som helst. Men dagen efter var alla spår av Simon Le Bon och cocktails borta. Bara prinsessan Eugenie var kvar.

Publiken strömmade in för att se årets utställning. Sektionen kallas för Unlimited, och allt som ställs ut också är till salu hos gallerierna som finns i byggnaden bredvid.

Genom säkerhetskontrollen vandrade huvudsakligen samlare på Grand tour – en shopping- och bildningsresa mellan kanapéer, konst och kapital – i Europas konstcentrum. Designersneakers och Vip-kort fladdrade genom mässhallarna ända till kvällen. Då återfanns de i trädgården till Kunsthalle Basels restaurang. Det är ett klassiskt vattenhål, en sorts ungdomsgård deluxe med förrätter i 250-kronorsklassen. Samtalen handlade om dagens inköp. Egna och andras.

Världens alla toppnamn var där. I den jättelika utställningshallens gatuplan hade Larry Gagosian sin monter, tillsammans med andra som säljer: konst av redan etablerade världskända konstnärer, både levande och döda, »blue chip«-konst. Larry Gaga, som han kallats långt innan det fanns någon Lady, stod där själv i blå, uppknäppt skjorta med ett par ljusa byxor och mockaloafers. Blicken utforskade omgivningen intensivt.

Han hade en Picasso att sälja.

På övre våningen i utställningshallen var det plottrigare. Däruppe var chansen ändå större att hitta något nytt. Det var här de två svenska gallerier som släpps genom mässans nålsöga, Andréhn Schiptjenko och Nordenhake, fanns.

Tidig eftermiddag var ljudnivån hög. Några timmar senare hördes endast ett stilla sorl. Affärerna var avklarade. När mässan officiellt öppnade två dagar senare, var de bästa verken redan sålda.

 

KONSTRÅDGIVARNA

Med ett utbud på över 4 000 konstnärskap, behöver besökare och samlare guidning. Få svenska samlare var på plats i Basel förra året, men Norton Cederström var där, välrenommerade svenska konstrådgivare med internationell utblick.

– Jag brukar säga att vi utifrån kundens preferens, situation och budget hittar bästa möjliga verk, då brukar alla förstå, förklarade Charlotte Cederström, ena halvan av Norton Cederström.

– Vi bygger upp relationer mellan konstnärer och gallerier och samlare och kunder. Det är viktigt att ha »boots on the ground«, säger Charlotte Cederström.

Strategin för ett Baselbesök måste dras upp med en generals precision, för att hinna se så mycket som möjligt och få möjlighet prata med rätt personer.

Charlotte Cederström hjälper företag och privatpersoner att bygga upp en samling. Hon är med på de stora internationella mässorna som Art Basel i Basel, Miami och Hongkong, Armory i New York, Frieze i London och New York. Men också på de nordiska som Market i Stockholm och Chart art fair i Köpenhamn.

– Våra kunder behöver vägledning för att hitta rätt. Det är så mycket som ska stämma, konst är ju inte som något annat. Det ska passa med dig och vara länge.

Mycket av konsthandeln har flyttat ut på nätet. Sajter som Artsy säljer konstverk för upp till 1 miljon. Men Charlotte Cederström säger att det finns risker med att inte se verket i verkligheten innan man köper det.

– När du sedan äger det så kommer ditt möte att vara fysiskt. Då är det inte säkert att upplevelsen är densamma.

– Konst handlar om något långsiktigt. Både för samlaren och konstnären. Och det handlar om fördjupad kunskap, både för oss och också för dem vi jobbar med.

När The European fine art fair, Tefaf, 2016 presenterade sin årliga rapport om den globala konstmarknaden visade den att marknaden växt med knappt 2 procent jämfört med året innan. Konstmarknaden är på många sätt som alla andra marknader. Den är känslig för konjunkturer. Oron kring Trump och brexit märktes på Art Basel förra året. Gagosian ställde ut säkra kort. Detsamma gjorde många av hans konkurrenter. Det är inte det mest konstnärligt spännande, men kanske det affärsmässigt klokaste i oroliga tider.

På en medeltida vägg nära mässan hade någon sprejat hammaren och skäran, och klottrat »Scheisse Kapitalismus!«.

Konstmässan Market på Färgfabriken. Foto: Lars Pehrson /SvD TT

Stockholm Market Mars 2017. Foto: Lars Pehrson /SvD TT

STOCKHOLM MARKET

Konstmarknaden är oreglerad. Det finns få hinder mot att bilda karteller, rigga priser, eller skapa monopol. Efterfrågan på de mest kända konstnärerna är alltid mycket större än tillgången. Det är säljarnas marknad. I Basel, men också på Stockholms motsvarighet, Market.

Market är förstås en kusin från landet, jämfört med Basel. Men den är inte obetydlig. I våras, när den öppnade i Färgfabrikens lokaler i Liljeholmen, fanns gallerier från hela Norden på plats. Förhandsvisningarna, snittarna och bubblet finns där. Det är intimt och översiktligt, och därmed något helt annat än Stockholm art fair, som för tretton år sedan var det enda som fanns, med sitt myller av gallerier från hela landet, en blandning av högt och lågt, från passionerade Österlengallerier till dem med professionell spets. Som att sälja både Gudrun Sjödén och Prada i Ullareds lokaler, tyckte vissa. En handfull gallerier bestämde sig därför för att renodla och krympa mässan till det som i dag är Market. En liten, exklusiv, proffsig plats, för seriösa samlare och yrkesfolk.

Förhandsvisningen, en fullspäckad dag, är endast tillgänglig genom personlig inbjudan. Först pressvisning, sedan en »first choice« för de viktigaste och trognaste samlarna, efter det ytterligare en förhandstitt för övriga samlare och kunder. Näst sist släpps sponsorernas gäster in, innan det är dags för vernissage. Även om konstmässan skickar ut inbjudningar, så bygger de på namnlistor som de har fått av utställande gallerier.

I montrarna i Färgfabrikens stora rum, stod gallerierna sida vid sida. Förhoppningsvis blir verken sålda under förhandsvisningen.

Många av de svenska gallerier som årligen deltar på Market håller till vardags till på Hudiksvallsgatan, bakom Vanadisplan i Stockholm, som börjat kallas för Stockholms Chelsea, efter New Yorks konstkvarter. Andra huserar i Konstakademins hus på Fredsgatan.

Det bjuds på vitt vin eller bubbel. Höga klackar och sneakers umgås och pratar med varandra. Alla är där. De senaste nyheterna sprids med mun-mot-mun-metoden. Vilket galleri går dåligt och ska stänga eller ta en paus? Vilken konstnär tänker byta representation? Vilket galleri har snuvat sin konstnär på pengar? Vad som är sant, är ofta svårt att veta.

 

Februari 2017. Vårens utställning med Gunnel Wåhlstrand på Magasin III i Stockholm.

Februari 2017. Vårens utställning med Gunnel Wåhlstrand på Magasin III i Stockholm. Finansmannen Robert Weil har drivit det privata konstmuseet  i 30 år.

GALLERISTERNA

En kväll i februari hade Magasin III Museum & Foundation middag i en keramikateljé i Frihamnen. Vårsäsongens utställning med Gunnel Wåhlstrand hade precis öppnat. En lång och gänglig amerikansk konstrådgivare i excentriskt välskräddade kläder stack försiktigt en gaffel i förrätten. Han berättade att han tidigare varit gallerist i New York. På frågan vad han inte tycker berättats om konstmarknaden, lade han ifrån sig gaffeln, tog en klunk vatten, torkade sig försiktigt om munnen och sa:

– Långsiktighet. Du vet, de som från början köpte konst på 1960-talet, de som köpte De Kooning eller Warhol, vilka var det? Det var läkare, tjänstemän och tandläkare. De var passionerade! De köpte det för att de verkligen var intresserade. Och jag lovar dig att de fortfarande har kvar sina verk.

Själva sammanhanget som detta sades i är i sig ett exempel på långsiktighet: Magasin III är ett privat museum, som började som konsthall för 30 år sedan. Under dessa decennier har ägaren, Robert Weil, målmedvetet byggt upp en av Sveriges bästa privata samlingar av svensk och internationell samtidskonst. Numera uppgår samlingen till ungefär 1 100 verk. Det är precis den sortens långsiktighet som konstnärer och gallerister drömmer om.

Traditionellt sett är galleriet som ett bokförlag och galleristen en förläggare. Det handlar om att tro på och nära ett konstnärskap under lång tid. Galleristen går på konsthögskolornas slututställningar och tittar efter nya, spännande konstnärer. Galleristen kan bli en vän, vägvisare, samtalspartner eller som en förälder, någon som bedömer och berömmer eller kritiserar.

Motsatsen kallas art flipping: personer som handlar med konst som om de spekulerade i aktier. En ofta nämnd representant för det är Stefan Simchovitz. Han ägde tidigare en bildbyrå i Los Angeles, men sålde den 2007 till Getty Images för 200 miljoner dollar.

Sim-chovitz kallar sig samlare, kurator och kulturell entreprenör. Men många inom konstvärlden kallar honom Sith lord from the Brotherhood of darkness, för hans sätt att köpa och sälja konst som om det vore smågodis.

Simchovitz köper i första hand verka av unga konstnärer. Enligt honom är internet det som ger konsten värde. Den gamla modellen bygger på att inflytelserika personer, långsamt och metodiskt, kommer överens om vad som är bra och värt att samla på. Simchovitz modell bygger på att alla kan se samma verk på nätet och, likt en svärm i en bikupa, värdesätta det med kraften av sina plånböcker. Det har lett till att flera gallerier har svartlistat Simchovitz, som ett hot mot marknaden. Men de amerikanska auktionshusen har låtit honom hållas.

2014. Christie’s i New York säljer Warholverken »Triple Elvis« och »Four Marlons« för 81 miljoner dollar respektive 69 miljoner dollar.

2014. Christie’s i New York säljer Warholverken »Triple Elvis« och »Four Marlons« för 81 miljoner dollar respektive 69 miljoner dollar. Foto: Mat Dunham.

AUKTIONSHUSEN

Om de svenska auktionshusen skulle tillåta den sortens konstspekulation är osäkert, men som den viktiga andrahandsmarknaden har auktionshusen spelat en stor roll genom åren. Det är ofta till auktionshusen verk kommer. Det är där nyhetsmedierna får uppgifter om rekordförsäljningar.

Två gånger om året bjuder auktionshusen in till auktioner av samtida konst.

Landets gallerister är inte alltid så förtjusta när deras konstnärer dyker upp på auktion. Det riskerar att uppfattas som att de inte är bra eller intressanta längre. Det riskerar att sänka priset, även om alla inblandade, utom köparen, vill få ut ett så högt pris som möjligt. En hög slutsumma är den bästa reklamen för auktionshuset.

När något säljs till rekordpris går alltid rykten: Är det konsortier som har köpt i det fördolda, eller rent av auktionshuset självt genom bulvan? För riktigt prestigefyllda försäljningar är det också vanligt att man lovar säljaren ett garantipris oavsett hur det går, för att säkra försäljningen i det egna auktionshuset.

2014 såldes Alberto Giocomettis »Vagn« för 101 miljoner dollar på Sotheby’s i New York. Det var ett av höstsäsongens absoluta samtalsämnen bland konst-eliten – ett verk av museikvalitet. Det visste naturligtvis Sotheby’s och gav säljaren ett garantipris. Hur högt ville man aldrig offentliggöra, men oftast ligger de på utropspris, som i det här fallet var 100 miljoner dollar.

Samma säsong såldes också två verk av Andy Warhol, »Triple Elvis« för 81 miljoner dollar på Christie’s, och »Liz #3« för 31,5 miljoner dollar på Sotheby’s. Båda såldes med garantpris – men garanterat av en tredje part genom auktionshusen.

Men auktionerna har blivit mindre viktiga på den globala konstmarknaden. I stället görs en allt större andel av konstaffärerna upp i slutna rum. Det visade den senaste Tefafrapporten i sin årliga marknadsanalys över den globala konstmarknaden.

Framför allt de mer spektakulära konstverken säljs nu oftare bakom stängda dörrar. Precis som gallerier, har auktionshusen stora nätverk, som de lätt kan dra nytta av. Och det finns många som inte vill visa att de vill avyttra eller äga ett dyrbart konstverk, eftersom nyheten sprids som löpeld på internet. Bättre att göra det privat.

I ett stiligt patricierhus nära Stureplan i Stockholm, ovanför en mondän restaurang, huserar CF Hill – Art Space på de översta våningarna. Denna moderna konsthandel, har förstått läget. Den har hoppat över vinet på sina vernissager och serverar i stället rejäla groggar. Det är en konsthandel i takt med den ekonomiska tiden, startad av Michael Storåkers, tidigare vd på Bukowskis, Anna-Karin Pusic, tidigare chef för fine art på Bukowskis och Michael Elmenbeck, it-entreprenör och ägare till modemagasinet Bon. Hit kommer den som vill köpa konst utan insyn. CF Hill visar etablerade samtida konstnärer, som annars lätt hade kunnat säljas på auktion.

Konsthandlare som CF Hill brukar numera benämnas dealers och det finns ett par till, med lite olika inriktning och klientel. Ett stenkast från Stureplan finns Paul McCabe som mest fokuserar på internationell blue chip-konst, och ytterligare ett stenkast bort, attraherar Carl Kostyal det unga gardet i sin lokal, där han visar unga konstnärskap. De är också riktigt bra på att använda Instagram. Så fort en konsttungviktare dyker upp hamnar hon eller han i flödet. Det ger legitimitet och trovärdighet.

De traditionella auktionshusen har sett hur slag-auktionen gått från att utgöra omkring två tredjedelar av marknaden, till en tredjedel. De har anpassat sig och erbjuder numera också privat försäljning. Oavsett hur det går till så kommer alltid andrahandsförsäljningen att påverka förstahandsmarknaden. Men ibland är gränserna inte klara.

»Jag är fortfarande konfunderad över att många blev så upprörda. Utställningen visade på något som redan existerar och tematiserade det.« Maria Lind, chef Tensta Konsthall om samarbetet med Bukowskis som fick mycket kritik.

»Jag är fortfarande konfunderad över att många blev så upprörda. Utställningen visade på något som redan existerar och tematiserade det.«
Maria Lind, chef Tensta Konsthall om samarbetet med Bukowskis som fick mycket kritik. Foto: Jannie Flodman

2012 genomförde Tensta Konsthalls chef Maria Lind en utställningsserie som hette Abstract Possible. Den handlade bland annat om konst och pengar. En del av den visades på Bukowskis. Hon hade bjudits in att kurera en utställning hos auktionshuset, och överlät i sin tur uppdraget att skapa ett ramverk för utställningen till konstnärsduon Goldin + Senneby. Det blev en utställning med konstnärer från Abstract Possible men med verk från förstahandsmarknaden som installerades och förmedlades av Bukowskis personal. De gjorde även ett eget verk »Abstract Possible: An Investment Portrait«. Alla verk såldes till fasta priser, och deras verk kostade 120 000 kronor. Inuti låg en värdering av alla konstverk i utställningen, sammanställd av en mycket ansedd konstbedömare. Detn var konfidentiell och endast för köparens ögon.

Konstsverige var upprört. Hur kunde Maria Lind, chef för en konsthall, som drivs av en privat stiftelse och till stor del är finansierad av offentliga medel, tidigare intendent på Moderna museet, erkänd internationell kurator och skribent, sätta sig i knät på en kommersiell aktör, som Bukowskis, som då dessutom ägdes av Lundin Oil?!

– Jag är fortfarande konfunderad över att många blev så upprörda, säger Maria Lind i dag.

– Utställningen visade på något som redan existerar och tematiserade det. Den handlade dels om att visa på skiljelinjen mellan värde och pris, dels om platsen, ekonomi och hur den kommersiella konstvärldens boom påverkat synen på och villkoren för konst på djupet.

KONSTSKOLORNA 

Vad Abstract Possible gjorde på Bukowskis var att vända på perspektivet, genom att befinna sig på en medvetet laddad plats. Marknaden var konsten, i stället för tvärtom. Konstmarknadens kraft når längre än många tror.

När Kungliga Konsthögskolans avgångselever för sex år sedan planerade sin slututställning anlitade de en professionell kurator med ett bra nätverk. Vernissager för konstskolors slututställningar brukar vara uppsluppna tillställningar med en brokig skara besökare: föräldrar, vänner, vänners vänner, gamla elever, grannar, alla är välkomna. Öl brukar serveras.

Men kuratorn lärde eleverna hur en riktig vernissage går till. Upplyste om att den är skiktad i tre lager och börjar med pressvisning, fortsätter med vernissage för proffsen, och avslutas med en folklig fest.

Konstskoleeleverna protesterade, tyckte att upplägget var odemokratiskt. Någon ville ha sin mamma på plats, en annan sin kompis, en tredje sin hams-ter, men kuratorn sa nej. Bara namngivna konstnärer fick närvara, förutom rektor och professorer. Och ingen öl.

I gengäld fick eleverna dra nytta av den professionella kuratorns nätverk och kunskap. Presslistan var den enklaste att göra och gick fort. Listan skulle innehålla namn på chefer och kuratorer från institutioner, gallerister, dealers, konstrådgivare och samlare. Alla elever fick föreslå namn och när alla var insamlade häpnade arrangörerna över mängden samlarnamn. Som den erfarna kuratorn gissade dök de inte upp till öppningen. Men någonting hade förändrats. Eleverna ville få dit de privata mecenaterna.

Kungliga Konsthögskolan växte fram ur Kungliga Akademien för de fria konsterna som grundades under Gustav III:s tid efter fransk förebild. Det skedde samtidigt som konstmarknaden växte fram. Skolan och marknaden hörde ihop redan från början.

– Konstmarknaden har varit en förutsättning sedan vi fick konst som vi förstår den i dag: något som finns för sin egen skull, säger Katarina Wadstein MacLeod.

– Det synsättet slog igenom under 1700-talet. Då fanns det i till exempel Paris en konstvärld som framstår som besläktad med vår. Akademien bestämde vilka konstnärer som skulle få vilka utmärkelser och stipendier, så de ostört kunde arbeta vidare. Det här var det mest attraktiva. Kritiker diskuterade, gav tummen upp eller ner och påverkade på sitt sätt. Utöver det fanns det konsthandlare som sålde verk av olika slag, målningar och tryck, och konstnärer ställde ut sina verk hos dessa handlare.

Hårdraget kan man också säga att konsten – i högre grad än de andra konsterna – alltid har varit den politiska och ekonomiska maktens favorit. Långt före upplysningen var kungahus, furstar och kyrkan de huvudsakliga beställarna. Den rollen togs över av staten och industrialismens herremän. Staten blev den enskilt största konstmecenaten. Till skillnad från förmögna privatpersoner, representerar staten folkets vilja och de allmänna medlen började därför uppfattas som »bättre« än en enskild individs eller familjs. Pengarna sågs som obefläckade och därför goda.

Men i dag har de allmänna medlen till konsten krympt och de privata pengarna behövs igen. Som Maria Lind beskriver, finns numera alltid en relation. Men hur den ska se ut? Museer och konsthallar skänker trovärdighet åt ett konstnärskap och kan därför omsätta det i ett ekonomiskt värde. Därför blir förstås en utställning på en viktig konstinstitution, som Moderna museet, värdehöjande. Men det konstnärliga värdet måste komma först.

» Konstmarknaden har varit en förutsättning sedan vi fick konst som vi förstår den i dag: något som finns för sin egen skull.« Katarina Wadstein MacLeod (till vänster), om dagens syn på konst. Till höger, Den amerikanske konstnären Robert Rauschenbergs »Monogram«, mer känt som »Geten med bildäck«, tillhör Moderna museets mest värdefulla verk.

» Konstmarknaden harvarit en förutsättning sedan vi fick konst som vi förstår den i dag: något som finns för sin egen skull.« Katarina Wadstein MacLeod (till vänster), om dagens syn på konst. Till höger, Den amerikanske konstnären Robert Rauschenbergs »Monogram«, mer känt som »Geten med bildäck«, tillhör Moderna museets mest värdefulla verk.

KONSTEN

En januari dag i Stockholm är det tomt och tyst på Moderna museet. Bara en förskoleklass lever sig entusiastiskt in i konsten. De är på väg en trappa ner, för att själva få skapa. En välklädd, medelålders man går runt i museets salar och verkar också entusiastisk. Han är brittisk gallerist och heter Stephen Friedman, och den här dagen blir han alltmer upprymd i takt med att han summerar de tänkta priserna på det han ser.

Friedman är på Stockholmsbesök för att konstnären Andreas Eriksson, som han representerar i London, ska öppna sin utställning på Bonniers konsthall dagen därpå. Ett besök på Moderna museet är en självklar del av programmet.

Medan Friedman metodiskt tar sig igenom salarna, roar han sig med att sätta marknadsvärden på Picasso och Warhol, Duchamp och Rauschenberg, på allt han finner i samlingen. Han konstaterar att Gerhard Richters »Bach Svit« är det mest dyrbara verket. Dyrare än Rauschenbergs »Monogram« och Warhols »Marilyn Monroe«. Friedman går till restaurangen och äter en tidig lunch.

Förskoleklassen en trappa ner har förstås inte en aning om att det är miljarder de just sett där uppe. De har redan börja skapa själva. Fyllda av koncentration. Precis som för de flesta av oss, är deras första upplevelse av konst just att själv, som liten, rita och måla. På ett museum, vid köksbordet eller på dagis. Frågan »Vad kostar det?« är ingen del av denna erfarenhet. Vår idé är ju att konstnärligt skapande kommer ur en annan källa, en inre, befriad från affärsmodeller. Trots att alla vet att konst på museer kostar mycket pengar, tänker vi på konsten som ett uttryck för frihet.

Den Sverigeaktuella serbiska konstnären Marina Abramovic, uttryckte det i en intervju: hon gör konst för att vara fri. Känslomässig, intellektuell, geografisk och politisk frihet är grundbulten i all konst. Det är det som skapas av konstnärerna, det är vad publiken upplever och konstmarknaden säljer.

De säljer frihet. Frihet är ovärderlig. Det återspeglas i priset.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera