Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sluta sejfa på grunt vatten

Qaisar Mahmood omfamnar den bottenlösa okunskapen.

Handen på hjärtat: Hur brukar du presentera dig när det är dags att gå bordet runt? Händer det att du säger: »I botten är jag statsvetare«, eller något i den stilen trots att din utbildning har väldigt lite koppling till din faktiska tjänstebeskrivning?

Jag kan inte låta bli att förbryllas över fenomenet varje gång det inträffar. Kanske för att jag har svårt att greppa hur de jag möter är betjänta av att veta att jag har läst statsvetenskap, filmvetenskap eller har en socionomexamen. Det ska tilläggas att jag arbetar som chef vid en statlig myndighet där kärnuppgiften handlar om att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Arbetsuppgifterna har noll koppling till min akademiska utbildning.

Men ibland när jag träffar människor som verkar vara övertygade om att de har en stabil botten, känns det lite suspekt att inte göra samma sak. Ett gungfly utan förankring i tillvaron. Jag har ju en utbildning, eller två. Vid dessa tillfällen har jag testat att slänga ner en sten i mitt innersta för att se om den slår mot någon botten. Men när ekot aldrig landar på botten i mitt inre utan bara fortsatt sjunka djupare och djupare har jag känt mig nödgad att plocka upp något ur mitt förflutna och säga: »I botten är jag statsvetare och socionom« Vid dessa tillfällen har jag dock tydligt känt hur min stämma skorrat falskt. Jag känner starkt att jag är olika saker i olika sammanhang beroende av kontexten. Ibland är jag förälder, och andra gånger är jag en motorcyklist. Min botten bör väl rimligtvis variera efter kontext?

Carol S Dweck, professor i psykologi, argumenterar i sin bok »Mindset – att du blir allt du tänker« (ja, jag vet, titeln låter som en new age-pamflett), att vi tidigt i livet blir positivt bekräftade genom olika egenskaper.

»Ja, Sara, du är väldig bra på det här med att hantera människor.«

»Oj, du är mycket logisk i ditt tänkande, Ahmed.«

»Du är så noggrann och ordentligt, Nedjma.«

Enligt Dweck blir vi människor sedan upptagna under hela våra liv med att finslipa det som vi får bekräftat av andra. Vi gör allt för att bli bättre på att hantera människor, tänka logiskt eller att hålla koll på att detaljerna hamnar i rätt kolumn. Vi nördar ner oss mer och mer i det som ger oss uppmärksamhet. Och som en följd av detta undviker vi de situationer där vi riskerar att uppfattas som okunniga. Ty om vi inte är bra på det vi fått uppskattning för under hela våra liv, vad är vi då?

Dweck kallar detta vanligt förekommande förhållningssätt för »statisk mindset« som hela vårt utbildnings- och yrkesliv uppmuntrar. Vi förväntas vattna där det växer snarare än att uppmuntras i att utforska det okända. Vi hamnar lätt i spiralen mot obildning. Vi börjar kämpa emot utveckling som kanske skulle innebära att vi behöver skaffa oss nya färdigheter och hitta nya bottnar i oss själva. Vi börjar spegla oss i självbekräftande algoritmer som förstärker vår olust inför situationer där vi känner oss osäkra och okunniga.

Vips befinner vi oss djupt inne i filterbubblor och bara hänger med dem som är som vi.

I vår samtid, som präglas av filterbubblor, digitala ryggdunkar i form av tummen upp och bekräftande algoritmer, menar Dweck att vi behöver hitta ett »dynamiskt mindset« – att söka utveckling genom att söka oss till främmande platser och nya erfarenheter. När tillvaron blir alltmer dynamisk, behöver även våra hjärnor bli mer rörliga.

Nästa gång det är dags för presentationsrunda ska jag därför säga: »I botten är jag okunnig, det finns så mycket nytt att lära.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera