Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Bildning är inte en ren privatsak

Det är möjligt att bildning inte gör dig till en sämre människa, men säkert är det inte.

I Miltons »Det förlorade paradiset« talar Satan som en akademiledamot med ett horn i sidan till Alltet. Gud är däremot rätt platt. Från Goethe till Mann är stora och små djävlar både det ena och det andra, men aldrig obildade. »Im a man of wealth and taste« sjunger huvudpersonen i Stones »Sympathy for the Devil«. »The benefits of a classical education« väser Alan Rickman i »Die Hard« genom det skurkaktiga leendet, efter att ha felciterat Plutharkos.

I både fin- och populärkultur förknippas bildning ofta med moraliskt förfall och ondska. Kanske är det historien om frukten från kunskapens träd och syndafallet som vi återberättar gång på gång. Eller så är det avundsjuka och mindervärde som får oss att projicera uselhet på folk som kan något.

Å andra sidan talar vi nästan alltid om bildning som något som förädlar.

Många diskussioner och seminarier på årets bokmässa handlar just om bildning, mässans huvudtema. Den vanligaste tankefiguren kommer att upprepas i olika former: bildning som ett sätt att vidga sina vyer, förstå andra människor, se det som förenar oss. Något adlande.

Men det mesta tyder väl på att bildning inte är ett verktyg för något speciellt. Den kan användas till gott, till ont, eller till ingenting. Den kan förädla en person, eller vara behjälplig för att rationalisera översitteri och övergrepp.

Så varför föredra bildning framför motsatsen?

Kanske för att ett liv i okunnighet är en ensam tillvaro. Det är svårt att bygga sammanhang och relationer på en brist. All bildning, hur vi än definierar den, är tvärtom social. Den bygger på att ständigt anknyta till andra människor, levande och döda. Kanske även ofödda. Bildning kan lika lite som ett meningsfullt språk vara en ren privatsak.

Det är just det som gör bildning till en nödvändig grund för verklig individualism. Den som saknar sammanhang saknar också all förmåga att stå stadigt. Den ensamma okunnigheten föder tvärtom hord- och pöbelmentalitet. Bildningen ger en möjlighet att inte vara slav under sina eller andras känslor, eller under sin tid.

Om man tar möjligheten eller ej har att göra med karaktär. Sådan får man stå för själv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera