Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Våra lyckliga gamlingar

Om vikten av hemtjänst: Varje kväll stupade vi i säng, livrädda att ha glömt något livsviktigt i mammaomsorgen.

Kommissarie Martin Beck har ont i magen. Det har han alltid, men just i dag har han ont i magen för att han ska besöka sin gamla mor på ålderdomshemmet. Inte för att mamma ligger i ensam i obytta blöjor eller för att hennes ohörda ångesttjut ekar i korridorerna. Nej, han har bara en släng av det obestämda maggnag som drabbar så många väluppfostrade söner och döttrar i medelåldern. Där ingen novalucol hjälper.

Martin Becks besök på ålderdomshemmet utspelar sig i romanen »Brandbilen som försvann«. Han köper ett dussin röda tulpaner, en flaska sherry och en burk engelska ostkex till mor, som har namnsdag. Dagens namn är Ottilia.

Ålderdomshemmet är gammalt och slitet. Vi får veta att Martin Becks mor »hade flyttat dit för ett år sen, inte för att hon var oförmögen att klara sig själv, hon var fortfarande pigg och relativt kry vid sjuttioåtta, utan för att hon inte ville ligga sitt enda barn till last«.

Året är 1969. Jag blir inte klok på om författarna Sjöwall och Wahlöö ger oss en utopi eller en dystopi, om det är satir eller socialrealism: att en frisk mor vid 77 gör sig av med sina tyngande tillhörigheter och flyttar till Hemmet, för att inte ligga sonen till last? Det är just sådana svävande osäkra passager som gör litteraturen till ett äventyr.

Verklighetens mamma, 87, är lika klar i knoppen som gamla fru Beck, men fysiskt skörare. Att flytta henne är ingen lätt sak, men, som hon uttryckte det – det kunde vara kul att se något annat än hemmets fyra väggar. Hon längtade efter en vecka på kusten.

Vi packade rullstol, rullator, pottstol, sprutor, medikamenter, salvor, oljor, extra täcken, filtar, kuddar, motordriven inhalator, överdrag och underställ. Det var knappt att en bil räckte.

Hon drog med välbehag in den saltbemängda luften i de ansträngda lungorna, men måtte ha suttit på handleden! Inte för att hon klagade, men den var svullen till det dubbla. Det var söndag. Akuten i Trollhättan (sex mil) tog emot, och skickade hem mor och oss med morfin-tabletter.

Vi fick en härlig vecka vid havet. Mamma, påtänd, var pigg som en mört, men vi var utmattade. Varje kväll stupade vi i säng, livrädda att ha glömt något livsviktigt i mammaomsorgen.

Nu vet vi vad hemtjänsten gör ...

Det vet mamma också! Nog för att jag bjöd till, men samma klippa som Petra blir jag aldrig. Och nog för att jag kan smörja mors fötter, men mirakelmannen Ghanis  handlag är det inte. Han vårdar även hennes själ.

Varifrån kommer alla dessa genier i hemtjänsten? Svar: från jordens alla hörn, från alla tänkbara öden, som de nu omsätter i omsorg i Gottsunda-Valsätra hemtjänst. De som hjälper min mamma är intelligenta, kreativa och socialt begåvade proffs. De jobbar hårt – men verkar, faktiskt, också ha roligt på jobbet!

Jag vill inte måla idyller – vi vet att det inte fungerar överallt. Vi vet att lönerna är låga. Men skäll inte på hemtjänsten i onödan. Bilden av hemtjänsten måste få bli så mångfacetterad som den är. Hemtjänsten är dessutom vår viktigaste framtidsbransch ...

På 1970-talet var jag ibland verksam i äldreomsorgen som hemsamarit – detta underbara yrkesnamn som inte finns  längre. Jag bäddade och svabbade golv, kokade gröt och stekte falukorv – det sista bara åt herrarna. Gummorna stekte själva. Var höll alla de riktigt sjuka och skröpliga åldringarna hus på 1970-talet? Satt de på hemmet? Kanske var de redan döda, och drog inga skattemedel mer.

År 1980 fick 62 procent av alla gamla över åttio år offentlig äldreomsorg. I dag bara drygt 30 procent, för de är så många fler, och friskare. Fler än 100 000 personer går ner i arbetstid eller slutar jobba för att ta hand om sina anhöriga. Gissa om det är kvinnor eller män, förresten?

Ofta sentimentaliserar vi om våra negligerade seniorer. Om seniorerna själva får välja vill de inte vårdas av sina söner och döttrar, utan av proffsen. De vill inte ligga barnen till last. Enligt Svenska Dagbladets intressanta serie om anhöriga i vården är det inte åldringarna i stor-familjernas Sydeuropa som mår bäst. Nej, gamlingarna i vår kalla nord är lyckligare, och känner sig mindre ensamma.

Så här på tröskeln till åldringsexplosionen måste politiker både till höger och vänster ta hemtjänsten på betydligt större allvar, både mänskligt och ekonomiskt.

Annars är det inte bara Martin Beck som får ont i magen.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera