Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Självskadebeteende. Polisens brutalitet slog mest tillbaka på den spanska centralregeringen.

Självskadebeteende. Polisens brutalitet slog mest tillbaka på den spanska centralregeringen.
Utrikes

Kampen om Katalonien

Spanska regeringen gjorde misstaget att skicka polisen­ till Katalonien. Nu har separatisterna starkt stöd i världen.

Ovanför portalen som leder in till den kata­lanska regeringsbyggnaden Palau de la Generalitat finns en stentavla inhuggen i graniten som föreställer Sankt Göran och hans kamp mot draken. Sankt Göran, Jordi som han heter på katalanska, har varit Kata­loniens skyddshelgon sedan 1500-­talet, det vill säga så länge som regionen­ har känt sig förtryckt av centralmakten i Madrid. Att riddarens kamp är en symbol för Katalonien är förstås ingen slump. För katalanska separatister är den elaka draken Madrid som vägrar ge kata­lanerna deras frihet.

Den katalanska regeringsbyggnaden ligger­ vid torget Placa de Sant Jaume i hjärtat av Barcelonas äldsta stadskärna. Sedan två år tillbaka driver den katalanska regeringen som sitter här en politik som har målet att Katalonien ska bli en självständig republik.

Torget framför regeringsbyggnaden är viktig för den katalanska identiteten. När katalanerna har något stort att fira koncentreras ceremonierna hit och från balkongen brukar då regionalpresidenten hålla tal. Från samma balkong brukar också spelarna i fotbollslaget FC Barcelona ta emot hyllningarna då de har vunnit spanska ligan. Katalanska separatister har alltid drömt om att Kataloniens regionalpresident en dag ska kunna kliva ut på balkongen och utropa Kataloniens självständighet.


I söndags, den
1 oktober, slog spansk kravallpolis till med stor brutalitet runt om i Katalonien för att försöka stoppa den katalanska regeringens sedan länge utlysta folkomröstning. På juridisk väg hade den konservativa centralregeringen i Madrid dessförinnan gjort sitt yttersta för att hindra omröstningen. Konstitutionsdomstolen hade ogiltigförklarat folkomröstningen då den bryter mot grundlagen. Katalanska ämbetspersoner med nyckelpositioner för att genomföra ett val hade gripits. Rektorer hade fått ta emot hot om höga böter om de höll sina skolor öppna för den olagliga omröstningen. Utskickad spansk polis hade dessutom beslagtagit­ tusentals val­urnor och miljontals röstsedlar.

Men regeringen i Madrid hade miss­bedömt kraften i den folkliga viljan att göra sin röst hörd. Utan att bli avslöjade hade separatisterna lyckats smuggla in tusentals valurnor som expressbeställts från Kina tillsammans med miljontals nytryckta röstsedlar. Dagarna innan den proklamerade folkomröstningen ockuperades sedan de flesta av regionens 2 315 vallokaler för att hindra polisen från att stänga dem. Väljare slöt upp utanför lokalerna tidigt i gryningen för att stå i vägen om polisen skulle komma.


Bilderna från Katalonien
som i dag fastnat i världens minne är dock inte på väljare som tålmodigt väntar för att komma in och rösta. De bilder som etsat sig fast visar hur kravallutrustad spansk rikspolis och spanska civilgardister stormar vallokaler för att beslagta valurnor. Bilderna som spreds visade­ stor brutalitet. Kvinnor och åldringar som klubbas ner av polis, chockade barnfamiljer som flyr undan kravallpolisernas attack. Skadade som träffats av gummikulor.

Om inte den spanska polisen ingripit hade säkerligen valet passerat utan att väcka speciellt mycket uppmärksamhet. Under de senaste åren har två omröstningar gjorts som inte lett till det internationella stöd separatisterna hoppats. Men nu vet världen att det pågår en bitter självständighetskamp i Katalonien. Trots att endast lite drygt 40 procent av regionens röstberättigade deltog i folkomröstningen.

En stor grupp av dem som inte vill lämna Spanien, som uppskattas till att vara ungefär lika många som separatisterna, avstod i protest från att rösta medan andra hind­rades från att rösta då deras vallokal var en av de 400 skolor som stängt av polis. Omständigheterna gjorde att folkomröstningen inte uppfyllde de krav som ställs på ett demokratiskt rättvist val. Men av dem som deltog röstande 90 procent för Kataloniens självständighet, vilket räcker för separatisterna för att gå vidare med självständighetsprocessen och utropa Kata­lonien som en självständig republik.

 

I grunden handlar den katalanska separatismen förstås om en växande ovilja att skicka pengar till centralmakten i Madrid. Detta motstånd fick ny näring av den djupa ekonomiska kris som Spanien drabbades av 2008 och som landet precis börjat återhämta sig från.

Men det finns också mycket gamla och djupa kulturella skillnader som ligger bakom den katalanska separatismen och, inte minst, en historia som präglas av centralmaktens förtryck. Mörka minnen från Francotiden finns hos de flesta katalanska familjer. Bilderna från polisens tillslag i söndags väckte obehagliga minnen.

Under den spanska republiken 1931–1939 hade Katalonien ett omfattande självstyre och ett federalt förhållande till Madrid. Men vid inbördeskrigets slut hamnade katalanerna under stenhårt förtryck. All makt koncentrerades till Madrid. I gathörnen stor civilgardister på post och protester slogs skoningslöst ner. Under lång tid fick katalanerna inte ens tala sitt eget språk.

Sedan det konservativa Partido Popular tog över regeringsmakten i Spanien i december 2011 och Mariano Rajoy blev premiärminister har konflikten mellan de katalanska regionalpolitikerna och centralregeringen i Madrid blossat upp med full kraft. Som premiärminister har Mariano Rajoy drivit en framgångsrik ekonomisk politik som resulterat i att Spanien på egen hand lyckats ta sig igenom den ekonomiska krisen. Han har dessutom uppvisat en imponerande förmåga att skaka av sig de allvarliga korruptionsskandaler som hans parti är inblandat i. Men han har fullständigt saknat förmågan att uppfatta signalerna som kommit från Katalonien.


Nationalism är ingen
logisk ideologi utan bygger framför allt på känslor. I Katalonien finns en djup känsla av att vara förfördelade, en känsla som vuxit sig allt starkare de senaste åren som en följd av Mariano Rajoys ovilja att lyssna och en politik från katalanska politiker som på många sätt påminner om den populistiska rörelse som drev fram brexit.

I ett tidigt skede hade splittringen vi nu ser säkert kunnat undvikas. Om de nya statut som reglerar relationen mellan Kata­lonien och Spanien hade fått träda i kraft som planerat i stället för att stoppas av den konservativa regeringen. Om den katalanska regionalpresidenten bjudits in till förhandling­ av Madrid. Men Mariano Rajoy och hans konservativa regering i Madrid har inte ens velat diskutera med separatisterna. Än mindre förhandla. Men snart kan Mariano Rajoy inte vara passiv länge.

Läs mer

Staffan Heimersson: Katalonien – mycket vill ha ännu mer

 

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera