Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Har den äran!

En osthandlare med näsa för konst. Tre fruar som alla hette Louise. Ett museum som blivit en förebild över hela världen. Louisiana fyller 60 år.

Det är något speciellt med Stora Män och deras Stora Visioner. De fungerar ungefär som filmtrailrar: genast känner man på sig att man helt enkelt måste se hela berättelsen för att inte gå miste om något viktigt. Det handlar nämligen – som alltid när det gäller remarkabla män – om ögonblick som förändrar historien.

När ostgrossisten Knud W Jensen på hösten 1954 tar en promenad utmed stranden i det lilla samhället Humlebæk är han en man på spaning efter en vision. Jensen hade ärvt företaget av sin far, men hans stora intresse var inte ost utan kultur – framför allt konst. Han är en rastlös person, som inte har mycket till övers för de fisförnäma museerna i Köpenhamn som använder konstbildningen som ett redskap för att hålla medelklassen – för att inte tala om arbetarklassen – på behörigt avstånd från konstens finrum. Kan man få vanligt folk att uppskatta allsköns underliga mejeriprodukter borde det väl gå att få dem intresserade av konst, menar Jensen, som tagit initiativet till att skapa föreningen Kunst på arbejdspladsen. Man köper in konst och lånar ut den till olika arbetsplatser i hopp om att konstverken ska bidra till att göra vardagen angenämare för de anställda. Men Knud W Jensen vill något mer, och promenaden i Humlebæk leder honom till en villa som ska bli grunden till ett unikt konstmuseum: Louisiana.

Villan är byggd av hovjägmästaren Brun, men när Knud W Jensen fattar tycke för den är den tänkt att förvandlas till ålderdomshem. Efter ett års lirkande med myndigheterna står Jensens namn på lagfarten till fastigheten. Han är klar över vad han vill göra: bygga ett konstmuseum som inte liknar något annat. 1956 säljer han sitt företag, och lägger pengarna i museiprojektet. Jensens folkbildningspatos är inte gripet ur tomma intet. Han beundrar Museum of Modern Art i New York (MoMA), som under sin begåvade direktör Alfred H Barr sedan slutet av 1920-talet arbetat konsekvent för att riva barriären mellan den nya konsten och den breda publiken. Jensen vill åstadkomma detsamma för danskarna. I slutet av 1950-talet har de onda minnena av andra världskriget bleknat, och i de nordiska länderna arbetar socialdemokratiskt ledda regeringar med att förverkliga den moderna välfärdsstaten. I den ingår folkbildningen som en viktig komponent.

Jensens idéer går i takt med tiden, och nu är ögonblicket inne för honom att förvandlas från fastighetsägare till museiägare. Men vem ska bygga? Jensen vill engagera stjärnarkitekten Jørn Utzon, men han är upptagen med att rita operahus på andra sidan jorden, i Sydney. Valet faller i stället på Vilhelm Wohlert och Jørgen Bo. Inget dåligt alternativ, skulle det visa sig. Wohlert och Bo var, liksom Utzon, inspirerade av arkitektur från västkusten i USA, som med tillskott av en gnutta japansk estetik resulterade i en museibyggnad som är lågmäld men spektakulär på en och samma gång, och som flyter samman med naturen som en vandrares väg genom landskapet. Hovjägmästare Bruns villa behöll man dock som entrébyggnad. Knud W Jensen menade att den gjorde det första mötet med museet mer inbjudande än de tempellika huskroppar som var standard för konstmuseer. »Ett besök på Louisiana får gärna vara lite som att besöka en excentrisk onkel som samlar på konst«, sade Jensen. Men namnet, då? Hovjägmästare Brun var gift tre gånger, märkligt nog med kvinnor som alla hette Louise. Det avgjorde saken. »Jag hade inte gärna kunnat kalla museet för Humlebæks museum för modern konst eller Jensens museum. Då hade folk skrattat ihjäl sig«, menade Knud W Jensen.

1958 slog man upp portarna för första gången. Jensen själv hade räknat med omkring 40 000 besökare det första året. Det kom sex gånger så många. Men alla kom inte för att titta på konsten. Museibyggnadens närhet till naturen var viktig, men lika viktig var att konstbegreppet – i sann MoMA-anda – utvidgats till att även omfatta design, arkitektur, fotografi, film, litteratur och musik. Ett kafé i museibyggnaden var kronan på verket. Museimännen i Köpenhamn ondgjorde sig över Louisianas brist på respekt för konstnärernas verk, men publiken vallfärdade till Humlebæk i allt stridare strömmar.

Från början skulle Louisiana vara ett museum som visade ny dansk konst, men en resa som Knud W Jensen gjorde till den stora Documenta-utställningen i Kassel 1959 ändrade på den saken. I sin självbiografi beskriver han mötet med verken på Documenta som »mitt livs största konstchock«. De verk han såg hade konstnärer som Moore, Giacometti, Calder, Brancusi, Mondrian, Klee och Pollock som upphovsmän. Huvuddelen av verken var nonfigurativa, och kom att övertyga Jensen om att konstens framtid låg i den modernistiska abstrakta konsten, som han menade hade förutsättningar att bli ett gemensamt uttryck för den generation som sökte ta sig ut ur skuggan från världskriget och staka ut en väg mot framtiden. Det gjorde honom också övertygad om att Louisiana måste bli ett internationellt konstmuseum. Hans egen styrelse var inte med på tåget, men eftersom Knud W Jensen var kung i sitt egenhändigt skapade kungarike var det han som bestämde.

Jensens »Documenta-chock« är en fantastisk historia, men inte helt korrekt. Via sina kontakter hade Jensen redan innan besöket i Kassel diskuterat med Documentas grundare Arnold Bode möjligheten till samarbete, och redan innan Documenta stängt i oktober 1959 annonserade Jensen en kommande utställning på Louisiana med verk från Documenta. Den 20 oktober öppnade han utställningen »Værker fra documenta«. Kritiken var positiv, även om somliga fruktade att Jensen nu skulle vända den danska konsten ryggen till förmån för den förföriska dansen på den internationella konstscenen. Snarare låg orsaken till hans »omvändelse« i en grundlig omvärldsanalys, där han kunnat notera att andra museer som Moderna Museet i Stockholm och Museum des 20. Jahrhunderts i Wien arbetade med tillfälliga utställningar mot en fond som skapats av verk ur modernismens huvudkatalog. Att samtliga, som Documenta, också bjöd på kafé- och barhäng i anslutning till utställningslokalerna betraktade Jensen närmast som ett plus.

Som museiman var Knud W Jensen djärv, även om hans preferenser när det gällde konst inte var lika dristiga. Han laborerade med den så kallade bastuprincipen, där »varma«, inkluderande utställningar med de stora klassikerna skulle kompletteras med »kalla« utställningar med samtida konstnärer. Louisiana skulle vara ett bildningsprojekt för medelklassen, där man togs väl om hand av en förstående och ansvarskännande personal. Men det dröjde bara tiotalet år efter öppnandet innan kritiken började komma. Louisiana framstod som en allt mindre relevant faktor för den samtida konstens utveckling, och 1970 drog konstnärerna Bjørn Nørgaard och Poul Gernes tillbaka sina verk från en planerad utställning. (Nørgaard hade tänkt visa delar av en häst han slaktat i närheten av konstmuseet, och Gernes tänkte sälja Citroën­bilar i parken.)

När Knud W Jensen lämnade direktörsstolen 1995 sneglade styrelsen över sundet där Lars Nittve haft stor framgång med Rooseum, och haft känsliga fingertoppar på samtidskonstens puls. Nittve började sin kortvariga bana som direktör för Louisiana med jätteutställningen »NowHere« (1996). För att få plats med verken tömdes museet tillfälligt på sin samling. Det gör man inte ostraffat. Besökstalen sjönk, och Knud W Jensen – som bodde kvar strax intill museet – lade sig mer än gärna i den nye chefens sätt att sköta verksamheten. När Nittve valde att lämna Louisiana 1998 var det tillbaka till skomakarens läst som gällde. Den nye chefen, Poul Erik Tøjner, rekryterades uttryckligen för att förvalta Louisianas tradition.

Under Tøjners ledning har Louisiana återgått till att hylla trygghet och kontinuitet. Kritiken mot att museet saknar relevans ur ett samtidskonstperspektiv har man sökt kontra genom att skapa ett nytt format med mindre samtidskonstutställningar som ska fånga upp det nyaste och kanske inte helt lättsmälta som rör sig på konstscenen. Den excentriske onkeln med sin konstsamling har fått sällskap av en ung och lite stökig konsthögskolestudent, skulle man kunna säga. Men några vilda krumsprång i Bjørn Nørgaards anda lär vi nog inte få se, vare sig under jubileumsåret eller i framtiden. Själva idén med Lousiana är ju, när allt kommer omkring, den motsatta: att erbjuda en plats för långsam njutning och eftertanke. »Jag har aldrig förstått varför man inte ska vila på lagrarna« har Per Erik Tøjner sagt apropå sin bok om Louisianas konstsamling. »Vad ska man annars ha dem till?«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera