Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Oundvikliga valvinnare?

Efter ett år av oreda sprider sig lättnaden i Alliansen. Fokus har talat med ett regeringsalternativ som redan tilldelas valsegern.

Det var Widar Andersson, han som kallats Socialdemokraternas siste gräsrot, som först uttryckte det offentligt:

– Jag ser inte hur han ska kunna undvika det.

Frågan till panelen i en av senhöstens Godmorgon, Världen! i P1 löd: »Är Ulf Kristersson näste statsminister?«.

Lars Bäckström, i tio år pragmatisk gruppledare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp och nu landshövding i Västra Götaland, stämde strax efter nyår in i Anderssons svar:

»Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK. Det gäller så länge som Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna inte sluter förbund […] Sannolikheten talar för att Ulf Kristersson blir statsminister.«

Det är en slutsats, förklarade Bäckström på DN Debatt, som helt enkelt faller ut av att den svenska grundlagen krattar manegen för minoritetsregeringar och av den nya treblockspolitiken.

Men det är också, just på grund av sin enkelhet, en på många håll oönskad analys.

Socialdemokraterna vill få regeringsfrågan att verka så komplicerad som möjligt. Dels för att göra Sverigedemokraterna till en kil att spräcka Alliansen med. Dels för att slippa konfronteras med det andra ledet i Bäckströms resonemang: att Socialdemokraterna själva måste göra gemensam sak med Sverigedemokraterna för att stoppa en alliansregering.

Men inte heller inom Alliansen är den enkla klarsynen särskilt efterfrågad. Det är att utmana ödet att bli utsedd till vinnare, redan åtta månader före valdagen.

Ändå hänger Widar Anderssons fällande dom över Ulf Kristersson i luften:

– Jag ser inte hur han ska kunna undvika det.


Man glömmer snabbt
, även inom politiken. För ganska exakt fyra år sedan, med åtta månader till riksdagsvalet 2014, fick Centerpartiet 2,8 procent i Sifos väljarbarometer. I den senaste barometern ligger partiet en bit över 10 procent, efter att förra året ha toppat strax över 14 procent.

Ingen i Centern verkar oroa sig över den lilla nedgång som nu skett. Kanske om fallet skulle fortsätta ner till 6–7 procent, säger en centerpartist. Men inte nu. Det går rent av att spåra en lättnad i centerpartistiska röster. Visst fanns en vag dröm inom Centern om att ta över Alliansens ledartröja, men det handfasta partiinterna budskapet har snarare varit att förbereda sig på den oundvikliga justeringen nedåt.

Drömmar är en sak, men Centerns självbild är inte att bära den lite tråkiga uppgiften att vara samarbetets köl på dryga 20 procent. Om något har Centern gått åt andra hållet: partiet ser sig som Alliansens tankesmedja och ideologiska kompass.

Alla allianspartier, Centern inräknat, besvärades av att Moderaterna fumlade med kommandostaven. Det rubbade samarbetets dynamik. Alla verkar lättade av att balansen är återställd. Det handlar inte bara om fördelningen av opinionsstödet. Förtroendet för Ulf Kristersson är påtagligt och gränsar till entusiasm.

Det är till dels en kontrasteffekt:

– Det var svårt att komma överens med Anna Kinberg Batra, eftersom hon saknade tydligt mandat, säger en allianskälla.

Flera återkommer till hur djupt förtroendet skadades för Kinberg Batra personligen i januari förra året. Det moderata utspelet om förhållandet till Sverigedemokraterna var inte oväntat, men att allianskollegorna informerades per sms, med bara några timmars varsel, skapade svårläkta sår.

– Jag har förstått först nu hur stort problem Anna ansågs vara för allianssamarbetet, säger en moderat.

Då spred sig uppfattningen att Alliansen saknade en trovärdig statsministerkandidat. Nu är uppfattningen den motsatta.

Så det finns en alliansledare. Men vad är det egentligen för allians?


Alliansen är svaret
på en fråga som ingen längre ställer, säger en del politiska rävar. När den bildades för snart 14 år sedan skulle väljarna övertygas om att även borgerliga partier kan regera. Nu har Sverige haft fungerande borgerliga regeringar. Och en försvagad socialdemokrati, i en riksdag med tre block, är inte längre måttet på regeringsduglighet.

Men man skulle också kunna säga att Alliansen bara är överspelad, därför att den har blivit självklar.

Fjorton år är lång tid. Ebba Busch Thor fyllde 17 år 2004. Annie Lööf blev 21. Det finns en hel generation borgerliga politiker som i vuxen ålder aldrig upplevt något annat än Alliansen. De tar den för given. Även i den meningen är Alliansen svaret på en fråga som ingen ställer. Men om Alliansen skulle upplösas, vore frågan där igen.

Ur det föds en slags paradox: kompisskapet inom borgerligheten har blivit så självklart att behovet av att vara tydlig i viljan att regera har minskat. Man känner samhörigheten, utan att nödvändigtvis vara överens. Å andra sidan har det som flera kallar »normaliseringen« av Moderaternas politik, gjort åsiktsgemenskapen tydligare igen. Någon måste leda en koalition, men den moderata trianguleringen blev under slutet av epoken Reinfeldt så komplicerad, att Moderaterna ledde genom att skilja ut sig och gå sist.

Det finns inga formella arbetsgrupper som sitter och tröskar igenom sakpolitiska områden för att komma fram till gemensamma alliansförslag. Mycket av samordningen sker i utskotten, främst finans- och justitieutskotten, där alliansledamöterna sedan länge varit samkörda. Det mest exakta besked som går att få, är att det gemensamma som kommer, finns någonstans mellan en debattartikel och en budget. Moderaterna driver på i egenskap av alliansledare. Centerpartiet i egenskap av Alliansens initiativtagare. De som är svårast att få med, är Liberalerna.

Liberalerna har ägnat hösten åt en partiledarstrid, som aldrig blev riktigt brännande. I närmare tio år levde partiet med Birgitta Ohlssons oförlösta maktambition. Den lilla hängivna kretsen Ohlsson­anhängare är besviken. Övriga liberaler är lättade över att äntligen vara av med problemet. Det usla opinionsstödet har inte hunnit så någon djupare oro, men en vanlig åsikt i partiet är att opinionsproblemen snarare gör lojaliteten med Alliansen starkare. Sakpolitiskt, till exempel vad gäller skattepolitik, arbetsmarknad och Natomedlemskap, står dessutom både Liberalerna och Centern längre från Socialdemokraterna än förut.

Hos både Centerpartiet och Liberalerna finns en spänning mellan partitopp och partimylla som påverkar regeringsfrågan. Inom Liberalerna är partitoppen antagligen mer benägen att acceptera Sverigedemokraternas passiva stöd än många i partileden. Inom Centern är det antagligen tvärtom. Det är det som lett till en del svårbegripliga besked.

Centerpartister erkänner det ohållbara i att å ena sidan lova att rösta bort Stefan Löfven, även om den rödgröna minoriteten är större än Alliansen, å andra sidan säga nej till att då bilda alliansregering. De hoppas på ett valresultat som gör att det ohållbara inte behöver prövas. Men blir det inte så, gäller det att då hitta en tolkning som skapar en väg ut.

– Just nu är våra interna diskussioner inte mer avancerade än vad man kan läsa i tidningen, säger en centerpartist.

Ulf Kristersson är en »projektperson«, säger flera. Han vill ha en stor uppgift, inte bara en hög position. Bostadspolitiken, som var så nära en blocköverskridande uppgörelse sommaren 2016, kan bli ett alliansprojekt. Skatterna, men då på ett par mandatperioders sikt. Annars är det integrationsfrågorna som dyker upp.

– Udden vänsterut är redan vass. Det intressanta är udden mot Sverigedemokraterna, säger en moderat.

– Att vara orädd och rak i beskrivningarna av problemen, men optimist i lösningarna, säger en annan moderat. En alliansregering skulle kunna göra den sociala rörligheten till sitt projekt:

– Där ryms det mesta: skola, jobb, integration. Lag och ordning.

Det går att ana en förhoppning om att Sverigedemokraterna åter ska radikaliseras, och därmed marginaliseras, nu när migrationspolitiken skruvats åt.

Ingen talar om fyraprocentsspärren. Kristdemokraterna är vana att inte nå över ribban. De litar till Lars Adaktusson som vallokomotiv. Liberalerna kan inte riktigt tänka sig att de skulle drabbas. Valrörelser fungerar utjämnande, säger någon. Största risken löper Miljöpartiet, en annan.

Men skulle ett parti trilla ut, handlar det inte bara om procentenheter och mandat, utan återigen om den politiska balansen. En allians utan kristdemokrater eller liberaler, är politiskt en annan än den vi har nu. En socialdemokrati utan Miljöpartiet, en annan socialdemokrati.

Alla är ense om att Dagens Nyheters kampanj för att ersätta Alliansen med en blocköverskridande koalition inte fått något fäste i de borgerliga partierna. Men det, liksom Widar Anderssons och Lars Bäckströms förutsägelser, gäller så länge läget förblir stabilt instabilt på samma sätt som nu.


I fonden funderar
Sverigedemokraterna på en socialdemokrati utan Miljöpartiet, som knyter an till Göran Perssons syn på migration och medborgarskap. Vore inte det bättre än en alliansregering med Centern? I Norge sitter Fremskrittspartiet redan i regeringen.

Men det är de längre perspektiven. Just nu är alla lättade, i parti och allians. Allra tidigast på morgonen den 10 september kan det bli dags att tänka längre.

Läs mer: 

Allt ljus på Gunnar

Partiet är ifatt Nyamko Sabuni 

Omtagning Alliansen

Veckans Fokus: Herren på täppan (#17-22)

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera