Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En mästare med pensel

Johan Hakelius om David Hockneys storhet.

Det tog David Hockney en förmiddag att måla blå, svepande penseldrag i botten av poolen på The Roosevelt Hotel i Hollywood. Det tog Los Angeles byråkrater ett par månader att upptäcka det och kräva att de målades över. Kalifornisk lag tillåter av säkerhetsskäl inte att offentliga simbassänger dekoreras invändigt. När en konsthandlare uppskattade värdet på poolen till en miljon dollar backade myndigheterna. Ett Hockneyundantag klubbades igenom.

Då, 1988, var det 24 år sedan David Hockney först hade kommit till Kalifornien, lockad av en fantasibild, som visade sig vara sann. De halvnakna hunkarna som Hockney studerat i det lätt maskerade gaymagasinet Physique Pictoral gick verkligen omkring på stränderna. Solen sken faktiskt dagarna i ända. Varje villa hade pool. Inte mycket påminde om hans barndoms Yorkshire eller om »Swinging London«, som inte riktigt hade börjat svänga än. Hockney föll och Los Angeles föll för honom.

»Det fanns inga målningar av Los Ange­les«, konstaterade han senare. Hockney blev stadens porträttör. En nästan omedelbart framgångsrik sådan.

Som alltid, kunde man tillägga. För Hockney bjuder på sällsynt dåligt material för den som gillar historier om missförstådda konstnärer som motarbetas av alla men till slut får rätt. Redan som konststudent slog han igenom. Hela hans karriär framstår som en lång rad av omedelbara framgångar. Den senaste är den stora Hockneyutställningen, ett livslångt retrospektiv, på Metropolitanmuséet i New York. Den har redan varit en framgång i Paris och London. En knapp månad till hänger den på Manhattan. Katalogen är också osedvanligt bra och kräver inga flygresor, för dem som knäar under klimatångest.

Hockney borde inte vara så framgångsrik. Han har aldrig varit särskilt feg. Han målade rätt oförblommerad homoerotik redan 1962. När allt skulle vara abstrakt argumenterade han för och experimenterade med realism. Som blev en egen, perspektivförskjuten, postkubistisk realism. Han verkar alltid ha låtit de egna instinkterna styra. Å andra sidan påminns man ständigt om andra konstnärer: en Pollock här, en Matisse där, Picasso lite varstans. Vore han sämre skulle han kunna skyllas för stöld, om inte plagiat. Men allting, hur olik den ena perioden än är den andra, är samtidigt alldeles tydligt Hockney. Inget annat.

Hantverksskickligheten är kanske en förklaring. Hockneys porträtt är mästerverk, de tecknade påminner om Ingres. Och något av förklaringen till Hockneys eviga framgång ligger också i hans engelskhet. Hur kalifornisk Hockney än gör sig, hur palmig och poolig och västkustgay han än blir, lyser alltid något engelskt igenom. Han har samma kvalitet som författaren Alan Bennett, eller möjligen Stephen Fry. Ingenstans, utom i England, skulle de ha kunnat bli till.

Ska man finna ett ord på den kvaliteten är det »charm«. Men det får också en varningsklocka att ringa. Anthony Blanche, i Evelyn Waughs roman »Brideshead Revisited«, satte fingret på det:

»Charm är den engelska vägen till fördärvet. Den finns inte utanför de här fuktiga öarna. Den befläckar och dödar allt den vidrör. Den dödar kärlek; den dödar konst; jag är rädd, min käre Charles, att den dödat dig.«

Den engelska charmen är en viktig del av Hockneys framgång, men det är också det största hotet mot hans konstnärskap, från 60-talet och ända fram till 80-åringens Ipad-målningar. Hockney balanserar på en vass egg. Ett enda felsteg kunde förvandla den mästerliga lättheten, elegansen, originaliteten och antipuritanismen till platt, inställsam mysprovokation.

Han har vajat, utan att falla, i sextio år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera