Estonia var långt ifrån den sista lögnen
Boken om ryska påverkansoperationer kring Estonia förbryllar. Författarna följer spåren av desinformation, men verkar inte lika intresserade av sanningen.
Bild: TT / Anders Wiklund / Scanpix
Det dök upp en intressant titel. Boken heter Den sista lögnen. Visst måste man bli nyfiken? Har lögnaren avgått med döden och därmed ljugit klart? Lovar bokens författare att sluta ljuga nu? Eller hur kan man annars veta att någon eller några andra ska sluta ljuga?
Boken har en undertitel. ”Estonia och den ryska spionens arv”. Den ryska spionen? Veterligen brukar alla frågor av internationell dignitet dra till sig uppmärksamhet från spioner till spinn-doktorer. Så visst, bokens titel är fascinerande. Men hur är boken?
Förbryllande, måste man tillstå. Till allra största delen redogörs för hur ryska påverkansoperationer utförs i Sverige, och andra länder. Och då särskilt de operationer som utfördes av Anton Surikov, överste i GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten. Mannen i fråga är huvudperson i boken och vi får följa hans spionkarriär från allra första början och till slutet då Surikov, iförd träningsoverall och 48 år gammal, ”oväntat” faller ihop på ett kafégolv och dör.
Oväntat? Den som följer västerländsk nyhetsrapportering har de senaste åren blivit matad med information om hur misshagliga individer på ”oväntade” sätt störtar, förgiftas, skjuts och flygs av daga. Strängt taget är detta ett porträtt av en av de otaliga som arbetat för Moder Ryssland och sedan fallit i onåd. Hur sanningsenlig denna berättelse är kan få avgöra, det finns naturligtvis inga öppna källor på den här sortens information. Men låt oss lämna dödsorsaken och bara anta att detta är berättelsen om hur Anton Surikov tog sig in i och upp i den ryska nomenklaturan, för att sedan ramla ur den och kallas russofob av sin forna uppdragsgivare.
Hur hänger detta ryska livsöde då ihop med fartygskatastrofen Estonia, som bokens undertitel: ”Estonia och den ryska spionens arv” lyder?
Anton Surikov ansågs vara aktiv i att desinformera om Estonia efter förlisningen 1994 och idén som framförs är att han stod bakom en spridning av ett dokument kallat Felix-rapporten, i syfte att nå ut med allehanda missledande teorier om haveriet.
Nu har få sett Felix-rapporten, men desto fler har sett andra, ofta välskrivna men vilseledande, dokument om vad som hände Estonia. Det är bara att inse att i en imperfekt värld kommer människor att läsa, och ta till sig också vilseledande information, oavsett vilken avsändaren är.
Så, om vad ville Surikov mer specifikt vilseleda? Enligt boken att tjetjener och ester använde Estonia för att smuggla narkotika och radioaktiva ämnen, med resultat som mord. En natt blir de rädda att tullen ska göra razzia på Estonia och tvingar fartyget att öppna bogvisiret och köra ut lastbilarna med radioaktiva ämnen. Därför förliser Estonia.
Det är oklart hur många som gått på den här historien. För de flesta står det klart att förmågan att under gång köra lastbilar ut i havet genom ett öppet bogvisir, är begränsad. Huvudmålet för rapporten var, enligt författarna, Estland som en del av en större rysk påverkanskampanj. Eller om det var estniska medier som låg bakom, omöjligt att säga i dag, enligt boken.
Författarna är intresserade av rysk spionhistoria men kanske inte lika mottagliga för vad som faktiskt finns belagt om Estonia. Till att börja med, kritik mot den internationella haverikommissionen JAIC:s rapport har framförts av Chalmers, KTH, SSPA, Sveriges Fartygsbefälsförening, Internationella Transportarbetarefederationen med flera. Den kanske mest grundläggande kritiken mot hur Estonia hanterades lyder att en sjöförklaring aldrig genomfördes.
Först när filmaren Henrik Evertsson år 2020 visade sin film Estonia – fyndet som förändrar allt, inträffade en förändring. Han hade filmat hål i Estonias skrov vilket ledde till att Statens Haverikommission öppnade en ”preliminär bedömning” av om katastrofen behövde utredas på nytt. Det tog fem år att komma fram till att ingen ny utredning behövdes. Men man konstaterade också att JAIC haft fel. Estonia var inte sjövärdig.
Ska man skriva en bok om sanning och lögn om Estonia finns det all anledning att befatta sig lika mycket med sanning som med desinformation.
***
