Gud må förlåta dem somliga rader

Klassiker, brukar det heta, är det som har tidlösa kvaliteter. Det är sant, om man inte tar begreppet »kvalitet« alltför bokstavligt:

»Hanna från Arlöv, hej!

Jag lärde mycket av dig

Du sa som det var

Och det kändes så bra så

Nu kan jag göra nånting själv

Göra nå´t själv«

Åtminstone hälften av Nationalteaterns produktion är klassiker. Men det är på nästan alla punkter kvalitetsmässigt undermåliga alster.

Det är inte en åsikt. Det är objektivt sant. Rimmen skulle genera kärlekskranka gymnasister. Budskapen är plattare än ett partiprogram. Personteckningarna är principer i maskeraddräkt. Det rör sig om politiskt pekoral. Och just därför är »Hanna från Arlöv« och de andra låtarna klassiker. De är, i sin usla genre, den verkliga toppen.

Det hjälper att uselheten delvis var avsiktlig. Det gällde ju att verka folklig. Inga svåra ord, ingen borgerlig finess. Det hjälper också att åren gått. Tiden har barmhärtigt placerat ironin som mellanlägg. Humorn spirar, även där den inte är avsiktlig:

»Vaktbolagen kommer snart

Då blir det en jävla fart

Dom har betalt för att jaga ungar

Gården är stängd för länge sen

Snuten jagar tonårsgäng

Natten är så hård

För betongens kungar«

Nutid: Riksteatern turnerar med »Sång till välfärden«, en »radikal och innerlig solidaritetsteater«, enligt Expressen. På Historiska museet pågår utställningen »100% kamp«, som »är vad som kan läras ut om förtryck på mellanstadiet«, enligt DN:s Erik Helmerson. På Hipp i Malmö går »Vinnaren tar allt« där Nina Persson gör slut med Demokrati och blir ihop med Populismen, som föder Diktaturen.

Kort sagt, det politiska pekoralet har åter högkonjunktur. Man kan undra varför konstnärer och kuratorer självmant väljer att göra sig så platta och plakatiga. Men vi kommer att ha många nya klassiker om 40 år.

»Om du letar efter röka, näru e i Götteborg…«

Text: