Störst av allt är hatet

På en av huvudgatorna i Laramie, Wyoming, ligger Ann’s Pawns & Antiques – en kombinerad pant- och vapenbutik med rader av eldvapen upphängda på väggen eller ordentligt presenterade i låga glasdiskar vid kassan. Vill man köpa eller pantsätta en isborr, ett skjutvapen eller en kasserad vigselring är det bara att parkera utanför Ann’s och pröva lyckan.

Det var för att fördriva tid, innan kvällens Greyhoundbuss mot Salt Lake City passerade Laramie, som jag strosade runt bland dödsredskap och krossade äktenskapsdrömmar inne på Ann’s. Efter att ha suttit mig igenom timmar och åter timmar av Wyomingprärie hade jag till slut kommit till Laramie med morgonbussen från Denver. Wyoming är USA:s mest glest befolkade delstat och kallas både för »cowboy state« (det var i de wyomingska bergen som Jack och Ellis vaktade får i »Brokeback mountain«) och det officiella »equality state« eftersom kvinnor tilläts att delta i allmänna val redan 1869.

Att Wyoming var i framkant på den kvinnliga rösträttsfronten är överraskande rent allmänt – känslan av modernitet är knappast kvävande när man reser genom delstaten. Också i universitetsstaden Laramie är det som att tiden stannat och det är inte enbart för att alla stadens klockor verkar vara pantsatta hos Ann’s; det är som att Laramie alltid kommer att förknippas med det som hände 1998.

Det var på hösten för snart tjugo år sedan som stadens namn spred sig internationellt. Mordet på Matthew Shepard – en 21-årig homosexuell student som efter att ha kidnappats och torterats lämnades att dö fastbunden vid ett stängsel – brukar omtalas som ett av världens första rubricerade hatbrott. Mordet på Shepard ledde till att den amerikanska kongressen förändrade landets hatbrottslagstiftning och elva år efter dådet undertecknade dåvarande president Obama »The Matthew Shepard and James Byrd Jr hate crimes prevention act«.

På Stadsteatern i Skärholmen spelas sedan 9 mars »The Laramie project«, en föreställning som bygger på intervjumaterial som samlades in i staden efter mordet. Pjäsen hade sin urpremiär i New York för arton år sedan och har därefter spelats över hela världen. I Stadsteaterns uppsättning står Carolina Frände för regin. Men ett hatbrott som ägde rum i USA för två decennier sedan – hur kan något sådant vara aktuellt fortfarande?

Det är ju det där med hatet. Vi ringas in av det. Det har blivit som en skyttegrav där elden nu kommer från alla håll. Är det inte näthat, kvinnohat eller främlingshat är det allt som ryms under det luddiga paraplyet »hot och hat« eller bara aggressiv ohyfs i största allmänhet. Det finns de som vill påstå att störst av allt är kärleken men det beror nog på hur man ser det: om man pratar om kvalitet i stället för kvantitet. För hatet skäms knappast för att ta plats i dag, det gormar och dominerar – suger ut allt syre i rummen där det oombett gör entré.

Att hatet nu också tar en framträdande plats i kulturen är logiskt – vi behöver perspektiven för att hitta ett förhållningssätt till den våldsamma kraft som hatet är, ta till historien för att spegla vårt nu i det.

Eftersom det anses som dålig stil att oombedd avslöja hur filmer slutar ska jag inte avslöja upplösningen av Fatih Akıns ursnygga terrordrama »Utan nåd«. Det tar dock emot att hålla tyst – ni ska veta att jag verkligen anstränger mig – för finalen är så uppfriskande att jag vill ropa rätt ut. Filmen är blytung. Diane Kruger gestaltar en kvinna som förlorar sin son och man i ett bombattentat (för sin roll fick hon pris i Cannes där filmen också var nominerad för bästa manus, »Utan nåd« vann även en Golden Globe för bästa utländska drama). Ett nynazistiskt par står åtalat för attentatet och Akın låter Kruger möta hatet på ett sätt som närmast kan beskrivas som upplyftande. Det är ju ändå film. Kulturen som en andningsventil.

Läs mer av Kristin Lundell: 

Vikten av att ha en astrolog

Och där gick skrivmaskinen

 No Milk Today

Kristin Lundells blogg

Läs alla Kristins Lundells texter här

Text: