Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Snacka om klass

Åsa Linderborg är trött på dumförklaringen av Trump- och brexitväljarna.

Åsa Linderborg sjunker ner i en fåtölj i kaféet vid Aftonbladets entré. Hon är dämpad. Helt klädd i svart och silver. På helgen en och en halv vecka tidigare fick hon en flash i mobilen om att Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson hade avlidit. Hon förstod direkt vad som hade hänt.

– Det är tungt. Jag blev fruktansvärt ledsen och beklämd. Det är en journalists värsta mardröm, säger hon.

Det blev en text om drev och om skuld dagen därpå, men där rättfärdigade hon också den Aftonbladetpublicering om kritiken mot Benny Fredrikssons ledarskap som blev starten för mediedrevet.

Den första veckan räknade hon till 700 mejl där hon kallades mördare och anklagades för att ha drivit honom i döden. Flera skribenter uppmanade henne att avgå som kulturchef på Aftonbladet, en position hon haft sedan 2009. Men hon har inga planer på att sluta frivilligt.

Mitt i allt detta landar en bok, rent av en viktig bok, om den populism som sprider sig över världens länder: »Populistiska manifestet«.

På natten mellan den 8 och 9 november 2016 lamslogs stora delar av landet av århundradets »snökanon«. Nära fyra decimeter föll under ett drygt dygn i Stockholm och ledde till ett för november rekorddjupt snötäcke. Men frossan som drog in över landet handlade om något helt annat. Samma natt hade Donald Trump tillintetgjort de flesta förståsigpåare av amerikanska val och utsetts till USA:s 45:e president. Åsa Linderborg skickade ett sms till Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider.

– Ska man förstå det här så måste man snacka om klass. Jag skrev till Greider att vi borde skriva en bok om populism.

Tanken hade grott ett tag, ända sedan engelsmännen röstade för brexit fem månader tidigare. Hon störde sig på de beskäftiga reaktionerna som osade av klassförakt.

– Väljarna var outbildade, rasistiska, egoistiska bakåtsträvare ... Jag ville hellre söka andra förklaringar.

Ur ett gemensamt vänsterperspektiv har Greider och Linderborg tagit sig an uppgiften att förklara de högerpopulistiska partiernas, inklusive Sverigedemokraternas, framgångsvåg. De tar avstamp 1980, året då de ekonomiska klyftorna mellan toppdirektörer och LO-arbetare i Sverige var som lägst. Sedan dess har ojämlikheten ökat kraftigt. Men den viktigaste förklaringen, enligt skribenterna, är att politikerna under samma tid har avhänt sig större delen av sin makt. Finanspolitiken sköts av tjänstemännen på Riksbanken, budgettaket lämnar inget utrymme för reformer, väljarnas förväntningar på politikerna har med tiden »skruvats ner till noll«.

– Förr fanns förväntningar på att politiker skulle göra livet bättre. Man ville ha ATP och drev det. I dag finns inget. Politikens uppgift är ju att förändra. När politiken inte känns som ett verktyg längre då är det lättare att stödja de krafter som faktiskt lovar förändring.
Det är i denna jordmån som Donald Trump, Nigel Farage och Jimmie Åkesson växer.

– Jag tror absolut att det kommer en ny vänstervåg. Men vänstern måste börja prata om samhället i dess helhet, försvara de universella idéerna och ta strid för vårt välfärdssystem, säger Åsa Linderborg.

Bokens titel anspelar förstås på »Kommunistiska manifestet«. Gemensamt har de en analys som söker syndabockar hos den ekonomiska makten, snarare än hos andra utsatta grupper som muslimer och EU-migranter.

– Högerpopulisternas analys missar den egentliga makten, det kapitalistiska systemet och de som förvaltar och försvarar det.

I bokens 151 punkter svingar Greider och Linderborg hårt mot nyliberalism och gör det intressanta experimentet att konsekvent översätta eufemismen globalisering med ett tydligare namn: kapitalism. En enkel manöver med ett avdammat ord som får globaliseringen att framstå som mer konkret och möjlig att reglera politiskt.

Lite mer oväntat framhålls frågan om öppna gränser som ett exempel på hur Vänsterpartiet förlorat sin förankring i de breda folklagren.

– Öppna gränser och fri invandring är en underbar idé, men då måste vi också ha ett helt annat samhälle. Om vi vill ha en välfärd så måste vi kunna planera, säger Åsa Linderborg, som även drar en lans för nationalstaten som garant för välfärd och mänskliga rättigheter.

Hon är medveten om att hon är apart, ses som bråkig. Hon ser det som ett arv från en ryskättad släkt, på sin mammas sida, bestående av organiserade kommunister som alltid fått kämpa för sin yttrandefrihet.

– Jag har fått ett jävla civilkurage från min mamma. Det är därför jag hamnar i strid så ofta. Det skulle vara skönt om jag kunde vara lagom radikal, DN-liberal, men det skulle vara helt ointressant också, säger Åsa Linderborg, som väckte indignation med sina »otäcka åsikter« redan efter sina första frilansartiklar för Aftonbladet, under tiden på Uppsala universitet där hon doktorerade på Socialdemokraternas historieskrivning.

Nästa månad fyller hon 50, passande nog ett barn av maj 1968. Hon hade tänkt hyra det så kallade Leninhotellet i Varberg för en stor fest. Men planerna har ändrats, och det blir ett firande i det mindre formatet.

– De här dagarna har varit jobbiga, men jag är otroligt tacksam. Gud vilka privilegier jag har. Med den uppväxten hade jag kunnat bli vad som helst, i stället kom jag in på universitet.

Hon refererar till sin pappa, Leif Andersson, som var 50 år när Metallverken i Västerås, där han arbetat en stor del av sitt liv, flyttade till Kina. Hon kallar honom för ett av de första globaliseringsoffren, och ser »Populistiska manifestet« som en pendang till boken »Mig äger ingen«, som handlar om hennes uppväxt hos pappan. Boken nominerades till Augustpriset, filmades med Mikael Persbrandt i rollen som Leif, och har satts upp flera gånger på teater. Kanske är det det sistnämnda som fått folk att antyda att hon hade ett horn i sidan till Benny Fredriksson när hon tog initiativ till granskningen av honom.

– Det stämmer verkligen inte. Det gör mig jätteledsen att höra. Jag har aldrig träffat honom, säger hon.

När hon tänker efter minns hon att hon hälsat på honom en gång, i kön till biljettinsläppet på Stadsteatern, där hon skulle se »Mig äger ingen«. <

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera