En svidande kritik av det tyska samhället
Krossade fönster och klottrade hakkors. I "Ryska specialiteter" skriver Dmitrij Kapitelman om ukrainska judars utsatthet i dagens Tyskland.
Nästan på treårsdagen sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina (som inleddes 24 februari 2022) publicerades det tyska originalet av Ryska specialiteter. Ytterligare ett år senare finns den nu på svenska i översättning av Rebecca Kjellberg. Kriget har inte mattats av under tiden, vilket ger boken en tydlig nu-känsla. Tyvärr har den svenska utgivningen gått lite väl fort. Antalet störande korrekturfel är stort, även om översättningen är fin.
Detta är ändå rekommenderad läsning för den som vill ha mer inblick i vardagen i Ukraina (både från ett utifrånperspektiv och ett inifrån landet). Dimitrij Kapitelman skriver om det absurda i kriget och särskilt i den ryska propaganda som omgärdar det som är så bisarr att man nästan måste skratta åt galenskapen. Det är också så han skriver, Dmitrij Kapitelman, och även om hans grundmurat humoristiska ton oftast är roande finns det stunder då det hela kantrar över i en slags putslustighet som får mig att tänka på den tyska ostalgin som genererade böcker och filmer där man überskojigt såg tillbaka på DDR-tiden.
Det är också där det forna DDR låg som boken till största del utspelar sig. Dmitrij Kapitelman skildrar livet i östtyska Leipzig, där hans föräldrar äger en butik som tillhandahåller titelns ryska specialiteter. Kunderna kommer dit för att köpa rysk glass, kaviar, kräftor i tomatsås och kondenserad mjölk. Det är i beskrivningen av butiken och de inköpsresor som pappan gör till Polen, där han köper korv som snabbt märks om till ”rysk korv” som de mesta lustigheterna förekommer. Det är följaktligen också bokens svagaste del.
Ryska specialiteter
Dmitrij Kapitelman
Polaris
Bättre är det när Kapitelman skildrar den allt hårdare tyska politiska retorik som drabbar hans familj dubbelt: invandrare från Ukraina som dessutom är av judisk börd. När nynazister krossar skyltfönster och målar hakkors på dörrarna får familjen ingen hjälp av polisen, som dribblar undan problemet och säger åt dem att hålla bättre koll själva. Det är svidande kritik av det tyska samhället, även om det också sker med ett finurligt leende. Men här passar det bättre – eftersom det finns en svidande kritik inbakad i det humoristiska.
Bokens andra del, då berättaren reser till Kiev, är den mer angelägna. I den ukrainska huvudstaden hälsar roman-jaget på sina gamla vänner och för dem har kriget blivit vardag. De tvingas hantera ryska drönarangrepp, hotet om att bli inkallad och förflyttad till fronten, elbrist och annat.
Visst skriver Dmitrij Kapitelman även här med lätt hand, men ämnets tyngd gör att det humoristiska anslaget bottnar bättre. Som när jagberättaren sms:ar en vän och skriver att de snart måste ses igen, dricka vodka och fira segern – och får till svar att någon seger inte är i sikte, men att de gärna borde supa. Den naiva blicken utifrån korrigeras brutalt av någon som inte ens tror att en seger i kriget är möjligt och som accepterat ett ständigt kristillstånd.
En annan spänning som skär genom texten är den mellan jagberättaren och hans mamma. I grunden är det en kärleksfull och nära relation. Men när den fullskaliga invasionen inleds börjar mamman följa ryska statskontrollerade medier och blir övertygad om att allt som sägs där är sant. Hur mycket jag-berättaren än försöker bevisa för henne att det som skrivs där är lögner och propaganda, litar hon på de Putintrogna kanalerna. Familjelivet blir med andra ord besvärligt, så länge de inte undviker att prata om kriget. Och det kan de förstås inte.
***
