Vem är mannen bakom de många maskerna?

Den som skriver en bok om Bob Dylan måste vara beredd på De Nådlösa Nördarnas Nagelfarande; en pedantisk, misstrogen granskning från den självutnämnda – men inbördes sällan samstämmiga – expertisen. Därför måste man beundra Lars Berglunds närmast obekymrade modus i Lyssna på Bob Dylan. Så vänder han sig förvisso mer till nytillkomna än inbitna. Men även för de senare finns värdefulla perspektiv.

Berglund är professor i musikvetenskap och rockbasist; lika delar teori och praktik stödjer framställningen. När jag börjar läsa har jag, det medges, farhågor om träiga musikaliska analyser – och det finns såna passager, dock som regel korta och tämligen oakademiska. Särskilt meningsfulla känns de inte att läsa. Det vore nog annorlunda om man stod i en replokal och Berglund i förbigående gjorde en uppmärksam en eller annan rytmisk eller melodisk detaljen.

Oavsett hur Berglund vinklar sitt kvicksilvriga ämne skriver han enkelt och utan att trassla in sig i långsökta resonemang. Ibland blir det nästan för enkelt. Och som nästan alltid när det gäller populärmusik ramlar det med en massa självklarheter. Och anglicismer. Men jag gillar som sagt den avspända utgångspunkten, också att Berglund delger vad han själv tycker: ”Jag har aldrig förstått varför den anses så intressant.” (Om Dylans övergång från akustiskt till elektriskt.) Det hör visserligen till dylanologins instinkter att markera avstånd mot hävdvunna åsikter, men Berglund gör det utan att låta stöddig och magsur.

Lyssna på Bob Dylan är tematiskt upplagd, med kapitelrubriker som Under protest, Ett nytt lyriskt språk, Musikern Bob Dylan, På turné, I filmens värld. Hela den långa artistbanan (sextiofyra år, om man räknar från debut-LP:n 1962) beaktas, med kliv fram och tillbaka i kronologin.

Ett lite underligt grepp är att författaren tämligen rakt av låtit översätta passager ur texterna till svenska. Jag kan se syftet: att utan estetiska anspråk snabbt ge läsaren hum om vad låtarna berättar. Jag tycker dock inte att det fungerar så bra.

Jag kunde nämna fler saker som helt enkelt inte ger så mycket. Låt mig i stället nämna ett par, tre av Berglunds centrala motiv, som var för sig kan synas självklara, men som sammantagna berikar förståelsen av Dylan.

Det första är att Dylans storhet i vidaste innebörd ligger i framförandet: i ögonblickets form av ett föregivet material (text, harmonier). Det andra är att denna form är föränderlig; Dylan omtolkar ständigt, med små eller stora manövrar och med sin oförlikneliga frasering, sitt eget material. Det tredje är att sångerna är fiktion. De traditioner han bär i sig – blues, folkmusik, rock’n roll och så vidare – är hårt bundna till föreställningar om autenticitet, men snarast är det ju så att Dylan härmar det autentiska. Han har själv sagt att han skriver och framför sina sånger inifrån; den så kallade äktheten eller kanske hellre närvaron uppstår genom att han övertygande agerar.

Här minns jag en scen i Martin Scorseses mockumentary Rolling Thunder Revue (2019), om den legendariska turnén i USA och Kanada 1975. Vid sidan av en redan elaborerad kostymering började musikerna vid vissa konserter bära masker. Dylan: “When someone’s wearing a mask he’s gonna tell the truth. When he’s not wearing a mask, it’s highly unlikely.”

Besläktad episod, från den så kallade Halloweenkonserten 1964; Dylan stämmer gitarren mellan två låtar: ”Don’t let that scare you […] It’s just Halloween … I have my Bob Dylan mask on.”

Och vad finns under Bob Dylan-masken? Givetvis ännu en Bob Dylan-mask. Mannen som svårligen kan skiljas från maskerna fyller 85 år den 24 maj.

***

Läs även: Jojje Wadenius: ”Musiken är mitt första språk”

Läs även: Mikael Timm: Bob Dylan har receptet för ett framgångsrikt liv